Tussilagos bravader

Thåström skriker ut sitt missnöje
och jag minns att jag en gång skrev en novell baserad på en mening i en av hans låtar.
Uppkrupen bland en miljon kuddar i mitt röda tonårsrum,
mina hjältar som tittade ner på mig från taket,
datorn tryggt surrande i hörnet,
en av alla skivor surrandes i stereon,
dörren antagligen låst
och så en uppgift från svensk-Annika.

Huvudet gick på tomgång, det fanns inget att skriva, inget alls.
Jag klättrade ut på garagetaket, pillade fram ett paket cigg
och rökte så som man bara kan göra en sommarnatt på ett garagetak.
Grannen tittade på tv och en katt hade gått vilse i vår vinbärsbuske
och då hörde jag, från någon blandskiva meningen som fick mig att skriva hela natten,
som fick mig att göra klart uppgiften, men på ett annat sätt.

Hon är inte som oss andra
hennes lögner dom är sanna

Jag undrar lite lätt var den texten har tagit vägen
och inser att antagligen ligger den i någon av alla pappershögar i byrån.
En annan dag skall jag leta efter den.

Egentligen skulle jag skriva om hur jag städar,
dansar, lagar mat och packar samtidigt.
Men ytterligare en gång ledde Thåström in mig på ett sidospår.

Min Statoilskjorta ligger slängd på golvet
och påminner mig om att det är jobb idag också.
Tre dagar skola och två dagar jobb - perfekt vecka.

Innan jobbet idag skall jag lyckas hitta golvet i min lägenhet,
hoppa in på Friskis och skälla lite
och eventuellt hitta en väska (vilket tydligen är lättare sagt än gjort).

CSN är nog allierade med Försäkringskassan.
Maken till seghet får man leta länge efter!
Nu verkar det dock som om jag har fått ett beslut, fyra veckor senare,
undra bara hur länge jag behöver vänta på pengarna nu?

Igår var jag på begravning
(för ett år sedan)
igår klamrade jag mig fast vid Andreas arm för att ens kunna gå
(för ett år sedan)
igår ramlade, skakade och skrek jag
(för ett år sedan)

igår lämnade jag över ett tummat brev, en sista hälsning
jag satt på andra bänkraden i en liten, liten kyrka
jag träffade människor som, trots att de borde, aldrig har sett morfar som sin morfar
jag hälsade på hans barn, för första och sista gången
jag gjorde slut på tre paket näsdukar
och bröt ihop totalt när Gamla Häkenpojkar gick fram och sa hejdå
jag funderade över vem som inreder kyrkor
och försökte se att blomsterkransarna var fina,
att det var en fin begravning.

Igår kände jag vad riktig smärta och sorg var.
(för ett år sedan)

Ni sa att det går över, det blir lättare.
Det gör precis lika ont idag.

Jag, Andreas oh Rickard bestädeoss för att åka till Michaela.
Vl fram överanvnder nåögon ordet otroligt varvid följande diskussion bryter ut:

M: Orka öveanvända ... Öhm. Vad heter det...?
A: SUPERLATIV!!
M: Jaaa!
R och T i kör: Fast otroligt är inget superlativ....

(En diskussion om vad ett superlativ är följer)

M: Men det är typ som.... Svart och mer svart!


För övrigt vann jag och Michaela TP!
(Sen att det senare visade sig att vi hade fått barnfrågorna tar vi inte hänsyn till,
vi var bäst ändå!)

Fråga til T och M:

"Får man poängavdrag i backhoppnig om man står på näsan?"
T & M i kör: NEEEJ!
Det får man tydligen, idiotförklaringen var ett faktum.

Kallt te, sjuhundratolv post-it lappar,
en budget som mest får mig att häpna
(moget att denna månad ha utgifter som är på tretusen mer än förra månadens lön,
och ändå inse att jag kommer att klara mig mer än perfekt),
lista över rester som finns i frysen,
en krona i plånboken,
ett H&M-paket som ligger och väntar på mig,
kurslitteratur för över ettusenfemhundra
och jag älskar Statoil som skickar pengar till mig när jag som mest behöver det.

En konstig introduktion till en konstig kurs idag
(Jag vet! Vi slår ihop två kurser med helt olika nivåkrav till en!)
ett omlån av en bok och en kort promenad genom stan
och sen hem till mig med en av de bästa.
Vad det än blir, antagligen Stockholm för dig och kanske Malmö för mig,
så kommer jag att sakna våra sporadiska gratisfikor,
men misstänker att de långa samtalen kommer att bli längre
och smsen fler.

Snart skall jag skutta ner till Axeltorget och hämta ut ett paket
och sen skutta vidare till Statoil och byta min check mot en hundralapp.

En bra dag helt enkelt.

Att i december ha trehundra kronor över
när hyran och alla räkningar är betalda
och mat för trehundra är inköpt
är inget jag rekommenderar.

Jag klarade jul och på något vis har jag lyckats att umgås med mina vänner ändå
(när alla är panka är det lätt att fika gratis)
och jag har inte lånat en krona
(jag visste vad jag gav mig in på när jag åkte till NYC)
trots min pappas ord när han var arg på en av mina systrar
"Hade DU frågat om du får låna pengar hade du självklart fått det
eftersom jag vet att du har koll på dina pengar.
Jag har lyckats med någon av er i alla fall"
och jag tänkte att han kan ju få tro det.

Jag tog mig till Malmö och kom tillbaka med en influensa som sällskap,
jag drack för mycket vin en, eller två dagar,
jag har "glömt" att betala sista biten med bussen ut till min syster,
skafferiet börjar eka tomt men jag har räknat ut att jag har mat så jag klarar mig till på fredag.
(Ni förstår hur fullt jag brukar ha det i skafferiet, frysen och kylen
om jag klarar mig på att handla mat för trehundra sen den tjugofemte november?)

Jag skattar mig lycklig för att jag inte äter kött och faktiskt uppskattar linsgrytor,
pasta och sallader.
På fredag är det fest!

(Fem dagar ledigt i december och resten jobba = ekonomisk extas i februari)

Hur en lägenhet som är långt varmare än 20 grader
kan få mig att frysa
och hur en säng med för många kuddar, för tjocka täcken
kan hålla mig kvar så länge,
inte våga släppa taget
det förstår jag inte.

Men igår bestämde jag mig,
max en halvtimmas snoozning och sen upp!
Trassla in mig i morgonrockar, täcken, raggsockor och hälla tevattnet i knäet
men ändå något som liknade en plan.

En buss till en stad som jag aldrig tidigare hade besökt,
trots att jag bodde nio år i grannkommunen.
Orange express till pappa, röd express till Veronica och nu grön express till Michaela,
ni är bra på att sprida ut er!
I några timmar åt jag pannkakor gjorda med kärlek,
de blir så mycket bättre då, och packade upp kläder,
böcker och skivor, skivor, skivor.
Jag och en väns syster skrattade i en tom lägenhet
och funderade lite över livet.
Michaela har flyttat och vi gillar det!

På bussen hem lärde jag mig hur nyfunnen tillit känns,
och jag var så stolt men samtidigt så arg.
En stund stod jag i en korridor på en buss och visste inte riktigt hur jag skulle dela på mig,
men jag upptäckte ytterligare en gång att min pojkvän är bäst.
Ytterligare en gång denna dag tog jag bussen till len vän som behövde mig,
om än på ett lite annat sätt.
En snabb shoppingrunda på Willys,
choklad och glass hjälper mot allt,
och sen en lång kram och jag vet inte om jag gjorde underverk
men vill ändå tro att kärleken lös igenom min tafatthet.

Idag har jag haft så kallad kvalitetstid med min älskling,
pratat om allt mellan himmel och jord och funderat över vad biljetter till Korea kostar.
Ett bad, mycket mys och lite, lite visare
gav jag mig av mot stan för att träffa en vän som jag inte har sett på över ett år.
Ett år som visade sig mer likna en vecka,
vi fungerade lika bra som innan och det blev många skratt över en billig fika på 7eleven
och nu tummade vi på att hålla kontakten.

Imorgon tar jag ett litet steg mot att bli lärare
och känslan av rädsla som jag väntade på infinner sig inte och jag känner att det är rätt.

De dagarna då jag börjar 16 är inte att klassas som de mest produktiva i mitt liv.
Jag sover alldeles för länge, får i mig lite frukost, sitter vid datorn,
läser något kapitel i någon bok och tar en promenad ner till torget för att ta vagnen därifrån.
Och sedan åtta timmars jobb toppat med en evighetslång väntan på bussen.
Jag är lite för rastlös för sådant  och funderar på att dra igång något litet projekt
i stil med att skapa ett Alicante-fotoalbum.
Kreativiteten är som bortstrungen dessa dagar och det är inte mycket som jag kan förmå mig till att göra.
Men klippa, klistra och pyssla lite kanske?

På måndag drar allvaret igång på riktigt,
Spanska grundkurs II
så om 4,5 år är jag färdigutbildad lärare.
Yay!

En stad med en, för mig, massa namnlösa gator,
en stad vars invånare jag spenderade hela min tonårstid med att hata
en utbildning som med största sannorlikhet kommer göras om inom två år
och därför kanske ger mig sämre arbetsmöjligheter
och att lämna allt och alla som jag kan kalla mitt,
hur kan det locka, rycka och slita mig itu?

Men sedan kommer en tanke,
den må vara snabb men den spökar likväl,
en tanke om ett köksfönster som vetter mot en park på söder,
en tanke om att kunna gå vilse igen
om att leva där tiden aldrig står still
och jag undrar om min rastlöshet kan få ro?
Jag tänker att  Winnerbäcks texter nog aldrig kan bli verkligare där
och att jag borde få en chans att njuta ordentligt av gamla stan.

Problemet med mig är att när en tanke väl har börjat bygga bo i min hjärna
är det svårt att skrämma iväg den.

Efter en fika med en Lena som är minst lika upprörd över GU som jag är
hamnade vi plötsligt i en lägenhet i Tuve
med varsitt glas vin i handen.
Så det kan bli.
Förvirrade planer om att flytta till Stockholm
blandades med vi kanske kan jobba i ett år eller läsa på distans?
och pendla till Borås eller Trollhättan då?
Klick, klick
nej, de har inte ditt program där.

Tillslut gav vi upp våra tappra försök att skapa en framtidsplan
och förlorade oss i långa samtal om precis inget alls
och det hela slutade med att vi satt och skrek på filmen,
som om karaktärerna skulle ha något bra svar.

När klockan slog midnatt satt jag ytterligare en gång och skulle åka från en ändhållplats till en annan.
Två stombussar senare och ett omotiverat glädjehopp i stan
hade jag kommit fram till att jag har det bästa av två världar.
Jag har någon som älskar mig och som jag älskar över allt annat,
någon som alltid finns där och som lyssnar på mitt ändlösa babbel.
Men samtidigt slipper jag all redovisning som ett samboförhållande innebär.
Jag kan alltid gå hemifrån utan att behöva "redovisa"
och en fika på någon timma kan utan problem förvandlas till en hel kvällsdejt.
- Det bästa av två världar!

(Så, nu behöver ni inte förfäras över min öppna stil.
Jag tycker helt enkelt att det är skönt att bo själv
men det betyder varken att jag inte vill att vi någon gång ska bo ihop eller att jag inte älskar honom.
Vi firar två år idag och jag har inga planer på att sno någon annans pojkvän, okej?)

Till tonerna av Regina Spektor
kom jag på att det kanske finns någon där ute som faktiskt bryr sig om vad jag gjorde på nyår.
(okej, jag har inget bättre att göra)

Födelsedagsbarnet och en av mina närmsta vänner rymde till Stockholm,
så att fira nyår som vanligt var inte att tänka på.
Man kan inte bara bryta traditioner sådär!
Så ursprungsplanen var
(vi vet ju alla att såna aldrig håller)
att jag och Michaela skulle jobba till 20.00
(den delen höll ganska bra)
och att vi sen skulle åka hem til mig där Andreas skulle vänta.
Vi tänkte laga middag, äta chips, dricka lite och spela Mario Cart.
Allt i pyjamas.

Men någonstans där i mitten visade det sig att Andreas och Michaelas
gamla klasskompisar hade tråkigt och tyckte att det var en bra idé att komma hem till mig.
Mystemat fortsatte, men utan pyjamas och Mario Cart
och jag var väl egentligen lite för trött för det hela.
Vi var sju pers som skålade och pratade in det nya året
och det kändes okej,
även om ursprungsplanen inte höll.

Alla kort från september och oktober har tydligen sprungit och gömt sig på annan ort,
men oj så många kort ni får se från november och december istället!

September
Månaden började i ett lyckorus över att ha fått ett kontrakt på en egen lägenhet. Att bo tillfälligt på mammas soffa började redan efter en vecka kännas otroligt krävande och vi gjorde nog alla allt för att inte tredje världskriget skulle bryta ut. Jag skrev listor som aldrig förr, det var möbler hit, en miljon samtal och köksredskap dit. Någonstans i all glädjeyra började jag fundera på om jag verkligen skulle kunna klara matte d utan någon som helst hjälp av den inkompetenta läraren vi hade. Jag försökte komma fram till vad jag vill utbilda mig till och buden var många. Jag började känna mig hemma på Statoil och det bestämdes snabbt att jag skulle lära upp min gamla jobbarkompis, han som en gång lärde upp mig... Jobbet skickade även i väg mig på en kurs som hölls på Hotell Scandic. I september var det en del fikande och festande, det missades en återträff men det gjorde egentligen inte så mycket. Googelsjukan spred sig även till mig och det var bara att ta av hatten och erkänna: även den bästa kan drabbas. Jag funderade på allvar att couchsurfa i New York men blev snabbt nedröstad av ALLA i min bekantskapskrets.


Oktober
Ganska snabbt konstateras det att det är nästintill omöjligt för två timanställda att umgås på en normal nivå. Pusslandet var (och är) nära att ta kål på oss. Mitt jobb gjorde att jag fick en ny manlig bekant som skulle visa sig vara ganska komisk, om än med lite udda åsikter och självbild. Jobbet gjorde även att jag fick det tvivelaktiga nöjet att titt som tätt återförenas med den "sköna" snubben som rånade mig och Andreas i september 2007. Matten fortsatte att gå segt, trots stora ambitioner från min sida. Jag köpte ett träningskort sådär lite på impuls och i oktober tränade jag faktiskt en hel del! Ett bokprojekt drog igång och jag kom på det bästa smeknamnet för mina kompanjoner. En kall höstdag drog min bästa vän ut mig ur värmen för att ge mig biljetter till Phantom of the opera och lyckan var total. Så plötsligt en dag bestämde jag mig, lärare i spanska och svenska som andra språk är en bra idé! Och det var där GUs motarbetning av mig började. I samma veva ger jag helt sonika upp alla försök till att klara matte d. Vi lyckades dansa med Navid och fick tag på receptet till Irish Banana. Månaden slutade med att jag flyttade in i min lägenhet och att jag och Sofia lyckades installera Internet.


November
Min kreativitet var och hälsade på igen och jag lyckades få gjort ett halsband innan den rymde iväg ytterligare en gång. Lägenhetslunken började falla på plats och jag överlistade både tvättstugor, spisar och annat. Jag trodde att jag kom på hur jag skulle lägga upp min framtid (men nu i efterhand vet vi ju att GU inte samarbetade) och väntade mest på att få ta flyget till andra sidan jorden. Tillslut åkte jag och jag hade en underbar vecka! Det var musikal på Broadway, Bronx zoo, Chinatown, Little Italy, Gospel i Harlem, sparka löv i Central Park, filmkvällar i ett för litet studentrum, shopping, att gå vilse, att förundras över alla enorma byggnader och mycket mycket mer. Det skummaste av allt var nog när vi skulle gå ut och äta och det visade sig att Michaelas svenska klasskompis (i NY)  var min svenska Alicantekompis kompis. Så vi hade alltså träffats en gång innan, i Alicante när hon var där och hälsade på, och nu träffades vi I NYC när jag var där och hälsade på.... Efter resor över halva världen fortsatte livet som vanligt. Det var spontankvällar på Rockbaren och människor kom med lite för många antydningar om mitt och Andreas förhållande. I slutet av månaden dök en gammal bekant upp och ingen blev väl gladare än jag.


December
December var månaden då jag jobbade mest hela tiden. Jobbet ledde till vissa besvärligheter. Besvärligheter som envisades med att skjutsa hem mig efter jobbet. Dock kom det något gott ur att jobba som en idiot. Min chef gav mig ansvar för att fixa ett rullande schema och bad mig att hitta någon som ville jobba extra hos oss. Sagt och gjort. Alltid trevligt med extra ansvar. Mitt i allt jobb fick jag ögoninflammation och hade julbak hemma hos mig. Jag och Michaela bakade muffins och hon fick en lägenhet i Kungälv. Seger! Något som inte var lika mycket seger var ett läkarbesök jag gjorde i början av månaden som ledde till att resten av december blev ganska ångestfylld. Jag hade inflyttningsfest och några vinkvällar hos mig, men ångesten ville inte riktigt släppa. Jul spenderades först med älskling hemma hos mig och sen hos Veronica. Det var otroligt konstigt att fira utan morfar, men det gick. På juldagen åkte jag ut till Brännö och firade lite till jul sedan bar det av hem till min älsklingsLena för vinintag och utgång. I december såg vi sista avsnitten i Friends och jag grät i flera dagar. Nyår firades hemma hos mig och det var en trevlig liten tillställning.



2008 var ett bra år,
nu gör vi 2009 minst lika bra!

Att vara sjuk får min gamla vanliga rastlöshet att vakna till liv,
med ny tredubbel styrka.
Vad ska jag göra när jag får ont i huvudet av att hålla uppe ögonen,
hostar upp hela magsäcken om jag tar ett halvt steg,
fryser om jag är utanför täcket,
svettas om jag är innanför,
inte kan äta utan att riva upp halsen
och knappt kan tänka utan att drabbas av alla ovanstående mysigheter?

Igår knappade jag hem alldeles för mycket saker från H&M
och skickade i väg en "gratis" framkallning
(hundra kort är gratis, jag lyckas ALDRIG välja ut exakt antal)
fortsätter jag så här kommer jag ha gjort slut på januarilönen långt innan jag har fått den.
Av decemberlönen återstår 192 kronor,
så den är ju inte mycket kvar att göra slut på.

Jag orkar varken läsa eller se mer på tv.
Jag behöver nya idéer!

Nu, äntligen kommer den fortsättning som ni alla har väntat på! Jag inser också att det blir fler och fler bilder för varje månad, men jag kan helt enkelt inte bara välja en!

Maj

Vi åkte till Elche, klättrade på statyer, gömde oss bakom palmer och annat vettigt man gör i en liten by några mil från Alicante. Någon dag fick även jag och Sofia för oss att det var en bra idé att ta bussen till hennes far i Malaga. Detta innebar en tiotimmars bussresa med en och samma chaufför (som mot slutet titt som tätt var på väg av motorvägen) och vi fascinerades över broccoliträd och obekväma säten. Vi åt mat på restauranger där ingen förstod oss när vi pratade spanska... Utöver det passade vi på att bli bjudna på drinkar för 120 euro, åka till ett nöjesfält, spela crocket och ligga och slöa vid en av alla pooler inne i bostadsområdet. Efter en minisemester var det dags för bussresan hem igen, även den tio timmar.  Maj var också månaden då jag och Fia tyckte att det var en otroligt bra tanke att skriva små lappar med de spanska namnen på exakt varje liten sak i våran lägenhet. Sedan passade vi på att införa "Vem är jag?"-leken som ett obligatoriskt moment i varje förfest. Det var melodifestival, vi lärde känna Jenny och Erik, skolan tvingade varje klass att göra en egen sångtext till Spaniens underbara bidrag "Chiki chiki" och dagen då det var dags för uppvisning bjöds det på Sangria och annat gott. Jag flg hem en snabbis för att medverka vid mina älsklingars studenter och för att packa ner mitt rum i oändligt många kartonger på otroligt kort tid. Köpte en ny kamera gjorde jag tydligen med,

Juni

Andreas flyttade ner till oss, Sofia blev galet sjuk och vi drog runt henne mellan olika sjukhus. Salmonella var antagligen vad hon hade drabbats av och efter två veckor var hon på benen igen. Vi firade med världens (nåja) största middag. Strax därefter drog fotbolls-EM igång och aldrig har jag varit så engagerad i något så tråkigt! Men kul var det ändå. Hogueras drog i gång och det var en vecka av konstant firande och bakfullhet. Lärarna gjorde allt för att slippa ha lektioner och eleverna var inte sena på att haka på. Det var parad efter parad genom vår lilla stad och i varje kvarter fanns en enorm figur som i slutet av veckan sattes i brand. Midsommar firade vi på en filt nere på stranden, utan jordgubbar men med sill och annat gott. Jag och Sofia skickade flaskpost och vi sjöng svensk sommarmusik. I juni bestämde sig även lastbilschaufförerna i Spanien att det var en smart plan att gå ut i strejk vilket ledde till att det fanns varken mat eller vatten i våra mataffärer.

Juli

Michaela kom ner över min födelsedag och hon lyckades bränna sönder sig redan första dagen. Även pappa kom och hälsade på och han hade med sig den största födelsedagsöverraskningen i form av min lillasyster. Så otroligt kul! Födelsedagen firades så som den bör: champagnefrukost med tårta, skola, drink på avenyn, underbar middag och utgång. Fotbollen fortsatte att ta mycket plats och det organiserade kaoset trappades upp i takt med att Spanien tog sig längre och längre... På finalen placerade vi oss, med en miljon andra människor, på en bargata. Alla barer hade stora TV-apparater fastsatta utomhus och stämningen var på topp! Spanjorerna sprang runt och målade alla rödgula i ansiktet och jag tror att både pappa och Sandra var otroligt nöjda över att få ha upplevt en sådan stämning! Sofia fixade en överraskningsfest åt mig och det var många mysiga förfestkvällar på Eriks och Jennys takterrass. Utöver detta gick mycket tid till att underhålla diverse gäster. Andreas föräldrar tittade in och likaså Veronica och Stefan. Det guidades en del, vi var uppe på berget, åkte till Althea och Vilajoyosa, åts en massa god mat och shoppades nog en del kläder... Dessutom "lurade" Jenny och Erik i väg mig och Andreas på en kvällsutflykt med en yatch, lite mäktigt!

Augusti

Jag började inse att vi snart skulle åka hem och fick ganska rejäl ångest. Men vi gjorde det bästa av våra två sista veckor i paradiset... Maria Sangria (som hade åkt hem i juni) kom och hälsade på. Vi åkte till ett vattenland i Benidorm och förundrades över alla fula skyskrapor i samma stad. Jag passade på att skaffa mig ett intercambio (hittar inget bra svenskt ord, men det går ut på att man genom skolan får kontakt med en spansktalande som vill träna sin engelska. Så halva tiden pratar man spanska och halva engelska.) Jag och Laura kom riktigt bra överens och hon bjöd tom in mig och Andreas till hennes kompis strandparty. Så vi åkte i väg till en närliggande stad och festade en hel kväll på hemmagjord Sangria och Mojito på en mysig strand. En dag tog jag och Andreas tåget till Valencia (jag var ju tvingen att visa min hjärtestad för min älskling) och besökte vetenskapsstaden, såg en delfinshow och gick runt i stan. I augusti var jag även ute och åt med min dåvarande klass (varje vecka kom det till nya elever och gamla elever åkte hem) och sedan drog vi med våran lärare ut i El Barrio. Sista dagarna i Alicante var mest kantade av tårar och separationsångest, men på något vis hamnade jag på planet hem och bara några dagar senare började jag att jobba på Statoil igen. Någon dag kidnappade jag min äldsta systerson och åkte i väg till Lerums vattenpalats. (Undra egentligen vem som hade roligas?)

2008 var ett otroligt händelserikt år med både toppar och dalar.
Jag ska i en serie om tre (bara för att gå emot normen lite) försöka sammanfatta det som betydde mest för mig.
Enjoy, eller nåt!

Januari
Året började med sjukhusbesök och en stor dos förnekelse. In i det sista trodde vi alla att det skulle lösa sig. Men i takt med att morfar försvann längre och längre bort från oss brast det totalt för mig. Det var skrik, gråt och ångest i alla dess former. På något vis lyckades jag fira min och älsklings årsdag, planera begravningen och rensa ut bland morfars grejer i alla dimma. Det var väl ungefär runt denna tid som jag lyckades övertala Sofia att det visst var en bra idé att åka med mig till Spanien. Att åka själv var inget som lockade längre i det stadiet som jag befann mig i. Mitt i allt kaos begav jag mig till Varberg för att hälsa på Fanny och fikade en hel del med min pappalediga pappa och Niklas. Det är konstigt hur effektiv och rationell man blir under kaos.


 
Februari
När begravningen var avklarad kändes det lite, lite bättre. Ångesten och saknaden var kvar men jag började återfå tron på världen igen. Jag och Sofia "simmade" som aldrig förr. (Mest kanske vi låg i den varma poolen och planerade Alicante, men vem är jag att avslöja en sån hemlighet?) Vi pendlade mellan "vi har ingenstans att bo, vi kommer att behöva leva på gatan", "vi kommer att bli mobbade, men då har vi i alla fall varandra", "tänk om vi inte trivs på skolan?" och extrem separationsångest. tittar vi i backspegeln var allt självklart obefogat. Jag engagerade mig lite halvt i mina spanskstudier på GU, men lyckades faktiskt klara av tre tentor på en månad. Sedan drog lena med mig ut på en riktigt konstig krogrunda då vi slutade på Golden Days, haha. 

 
Mars
Första delen av månaden kantades av telefonsamtal, planeringsmöte, listskrivande och annat Spanien-relaterat. Jag ringde försäkringsbolaget, skickade mail till skolan, skrev packlistor, rev sönder tidigare nämnda listor och skrev nya. Förvirringen var total och mitt i allting skulle jag lyckas träffa ALLA en sista gång innan avfärden, minnas lite skolspanska och övertyga Sofia att det inte alls är idiotiskt att flytta till ett land vars språk man kan tre ord av. (Sacacorcho, cerveza och hola) Sedan bjöd vår söta chef med oss ut på en avskedsmiddag på Cabaret Lorensberg, urhäftigt! 

Andra halvan av mars innebar nya bekantskaper, en otroligt mysig vår som mest var sommar, fester och spanska verb. Det var en otroligt mysig tid då vi ofta satt på vår balkong och åt oliver, ost och bröd. Vi lärde känna Jonathan eftersom han inte hittade hem och det innebar en massa filmkvällar. Maria blev en annan ny bekantskap och snabbt blev hennes smeknamn Maria Sangria, undra varför? Vi lärde oss hur man hittar på Carpe Diem och vilka lärare som gick att fjäska för. Vi firade påsk på svenskt vis och tyskarna älskade det!! Under påsk fick vi även erfara spanjorernas sätt att fira högtider. Det var parader, raketer och vin i massor.

 
April
April var som en förlängning av mars. Träden i Alicante tappade sina löv, vi nattbadade och upptäckte Rockbaren Coyote Ugly i hamnen. Utelivet fick en helt ny innebörd (hmr..) och vi utnämnde äpplelikören till vår favoritdricka alla kategorier. En dag tog vi tåget till den lilla vita staden Altea och klättrade i bergen där. Jag hittade en kyrka där tom jag kan tänka mig att gifta mig, dock blir jag nog inte godkänd pga. vissa trosavvikelser... April var också månaden då jag och Sofia flyttade (efter många om och men). Arne och Jonathan fick den stora äran att bära en gasolflaska, medan jag och Sofia tog hand om väskorna. Varje torsdag och lördag gick vi till grönsaksmarknaden, som inte hade hunnit flytta än. Dessutom kom Andreas och Sandra ner och hälsade på första gången, så det blev en hel del promenerande och shoppande (för det gjorde vi inte annars). Varje dag efter skolan möttes gänget upp på stranden där det för vissa spelades fotboll, för andra pluggades och för undertecknad mest slöade... April var även månade då Jonathan försvann. Han kom inte hem efter en utekväll och jag fick den tacksamma uppgiften att ringa hans föräldrar... Efter en dag hittade vi honom i ett fängelse, där han fick stanna i sammanlagt tre daga. Drama!