Det enda som hjälper

Jag har kommit på att det enda som hjälper mot min tillfälliga sinnesstämning är människor.
Andra människor. I massor.
Så istället för att känna efter håller jag mig sjukt sysselsatt,
jag träffar vänner jag inte har sett på evigheter,
jag dröjer kvar lite extra i varje kram,
jag sätter mig på bussar i flera timmar för att få jaga och pussa små barn.

Närhet gott folk.
Det stavas närhet.

Ett steg

Jag har vunnit en tävling som jag inte har startat
och som jag aldrig ville delta i.
Men på något sätt är det bra kan jag tänka,
som ett steg i rätt riktining.

Jag pratar med Ronja för att få ett utlåtande
men hon kollar mest konstigt på mig
och jag fortsätter tänka att livet är rätt underligt ibland.

Jag undrar lite över mig själv,
stryker bort en hårslinga och tänker
va fan, jag är nöjd.



Oj

Alkohol fem dagar den här veckan.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.

Oj

Alkohol fem dagar den här veckan.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.

En promenad genom stan

L: Är inte de lite för gamla för att spela fotboll?
T: Öhm. Va? För gamla?
L: Ja. Det är inte okej om man inte är typ fjorton.
T: Men va?
L: Ja. Då är det lite som "hej jag är 23 år, jagar en boll, har en kanin på rumpan och vet inte hur en mobil fungerar"
T: Du syftar inte på någon speciell nu va?
L: Inte alls...

Levande begravd

Te till frukost och inte stabill
men gråter i alla fall inte.

Midsommar.
Inte Brännö, inte Lidköping, inte Alicante.
Inte ens någon sol.

Jag ska äta sillunch med mormor och sen jobba hela kvällen.

Känns okej.

Jag vet

Om två timmar ska jag åka till jobbet.
Åh ena sidan: skönt att ha något att göra, att fördriva tiden
åh andra sidan: jobba? nu? fyra timmar med en manlig kollega utan känslor
och sen fyra timmar bara mig själv (och korkade kunder)?
Låter inte så bra i mitt huvud.

Mormor ringde förut,
tackade för kortet från Marseille,
frågade varför jag hade sovit hos Veronica i natt
och undrade vad Andreas ska göra på midsommar nu när jag ska jobba.
Jag kan inte riktigt formulera orden och tänker:
jag säger det imorgon när jag ändå ska träffa henne
och pratar på om middag med familjen och sen fest med vännerna.

För jag vet ju vad han ska göra.
På samma sätt som jag vet vilket lösgodis han vill ha,
vilka program han följer,
vad han menar med vissa ord,
hur hans föräldrar träffades (och var),
hur hans garderob är uppdelad,
vilket mönster hans födelsemärken på ryggen bildar,
vilka böcker han äger,
vad han föredrar för strumpor.

Jag kan berätta vad han snusade (och rökte) när vi träffades,
hur många gånger han har bytt snusmärke de senaste 2,5 åren
och jag vet vad han tänker bara genom att se honom i ögonen.

Jävla hjärta som inte vill samma som hjärnan.

Ont i magen

Snart tretton timmar sedan och jag vill fortfarande bara dö.
Jag slänger mackor som jag bara har tagit ett bett på
och undrar lite hur jag ska överleva den närmsta timman,
det närmsta dygnet, veckan, livet.

Lite för mycket vin igår
och nu ska vi tydligen till Ikea.

Jag är glad att jag slapp sova själv
(hur ska jag kunna det?)
och jag undrar hur du mår.

Har tänkt att ringt sjuttiosju gånger.
Ska inte, borde inte.
Inte än, jag vet det.

Sammanfattningsvis: livet suger

Fan, fan, fan, fan.

Jag vill inte.

Mest vill jag bara hoppa från en bro.
Men det är inte så socialt accepterat vad jag vet.

Konstigt

Mitt huvud snurrar runt, runt.
Var det rätt?
Det kan väl egentligen bara tiden utvisa.

Tills den gör det tänker jag dricka ett till glas vin,
torka bort tårarna och inte titta på några kort från de senaste 2,5 åren.

Någon dag måste jag väl ändra hans namn på mobilen
och ta ner kortet på honom över skrivbordet.
Inte nu, inte idag.

Jag fascineras ändå av hela situationen,
den kunde inte varit bättre under samma omständigheter.

Vänner,
smakar på ordet.
Det känns lite salt men det skall nog gå.

Det är glamor

Om jag har packat upp,
plockat undan korten,
släpat ner skrivbordet som står mitt i hallen till källaren,
köpt ny mat,
städat undan i köket
ocj listat ut varför det sitter fast papper på mitt bord?

Nope.

Om jag öppnade en flaska Sangria med den bästa,
åkte in till stan och drack vin,
skulle åka hem men träffade en annan vän,
tog ett till glas vin
och åt nudlar till middag?

Yes.

För övrigt har nog mina vänner också en viss förkärlek till vin.
När jag vaknade i söndags hade jag fått tre sms från olika människor.

Sms 1 (02:33):
Tc, jag måste verkligen bort från den här jävla staden!
Bort från alla som inte är något men som tror att de ager världen.
Jag vill inte ha gbgregn, jag vill inte vakna upp i en meningslös stad av att en spårvagn kör förbi.
Jag måste bli bäst, jag bara måste bli det!
/ Signerat din inte så fulla men oh så bittra vän.
Med reservation för stavfel, ganska full är jag.

Sms 2 (03:34):
Just nu DANSAR jag hem till the sounds i dagsljus.
Livet leker!

Sms 3 (03:37):
Jag åker taxi till svingeln jag vet inte varför
jag är bara full och fransk hushållerska
och jag har hånglat med magnus i engel
men inte leder det någonstans.

Om jag skrattade när jag läste allt detta?
YES.

Måndagsbarn

Mest vill jag väl kanske gömma mig under ett täcke och aldrig, aldrig, aldrig titta fram.
Mina vänner genomskådar mig och låter mig knappt vara ensam en timma.
Tre vänner idag och två imorgon.
Onsdag verkar bli en ensamdag, Ikea kanske?

Nu är jag dock själv och försöker göra allt för att fördriva tankarna.
Vad sägs om att riva ut alla bilder från Alicante (cirkus 300 stycken),
lägga dem över hela golvet för att sedan övergå till att möblera om sovrummet?

I hallen står tre kassar med återvinning som har stått där jag-vet-inte-hur-länge,
min resväska är självklart ouppackad,
hela köket är fullt av kvitton, diverse bank- och föreningskort
och allt jag kan tänka är:

Är jag dum i huvudet?

Lagesrapport

Min man sover
och jag ar verkligen for rastlos for sant.
Sova middag ar for tanter.
Tur da att de har internet pa hotellet.

Idag vaknade vi lite sent (kan bero pa x antal glas vin igar med kontiga amerikaner och koreaner)
men har trots allt lyckats vara fem timmar pa stranden.
Sjukt nice.

Det verkar som om det hander en hel del hemma varje gang jag aker bort
sa det ar ltie motstridiga kanslor att vara har anda.
Alltsa. Jag VILL inte hem,
daremot vill jag sla en manniska som tydligen tycker det ar passande att bete sig som ett as mot en annan manniska.
Och det ar svart att sla fran Frankrike.

Lena (och Staffan):  Vi har INTE varit och kollat pa en gigantisk krydda utan en basilika ar en stor kyrka (som mest ser ut som alla medelhavskyrkor men jaja). Just den Andreas ville se ligger uppe pa marseilles hogsta berg.
Jag var nojd.

Nu ska jag nog ga och kopa mig lite vin,
knapra i mig lite chips och njuuuuta av varmen.

Omatchat och idioter

(Sen undrar jag lite snabbt vad jag tankte nar jag packade?
Jag har glomt forvanansvart lite med tanke pa vilket tillstand jag var i,
men hur jag tankte med matchningen av skor, linnen, kjolar och vaskor det vet ingen.)

(Och sen undrar jag aven vad svenska folkets problem ar?
44 % som rostade?
Jag vet inte om jag vill komma hem.)

Marseille

Okej.
Jag lever, vi lever.
Det ar sol och mina skattepengar har kommit.
Hur var det nu?
spendera dem pa en massa klader i Frankrike
eller leva pa dem i juli?

Nudlar ar gott har jag hort.

Jag har ungefar tre minuter kvar, skulle bara kolla hur mitt bankkonto madde.
Om det ar nagon som vill ha den foraldraanpassade beskrivningen av resan,
sok pa tece pa resedagboken.se
ni andra som vill veta mer icke-foraldravanliga detaljer far val vanta tills vi kommer hem antar jag..

Hultan

Jag måste säga att jag har bäst övertalningsförmåga.
VI SKA TILL HULTSFREDSFESTIVALEN!

Jag har fixat ledigt (i princip) pappa äör informerad om vad jag önskar mig i födelsedagspresent
och det kommer bli underbart
Häng på!

Lillasyster bli inte som jag när du blir stor

Åh herre gud.
Min lillasyster slutar nian när jag är i Frankrike.
(Min snygga, underbara, bästa lillasyster)

Jag kom just på vad jag gjorde när jag slutade nian.
Fan.

Nystart

Det är mer regel än undantag att jag vaknar med något slags mentalt illamående
och jag börjar lite lätt undra vad problemet är.
Fruktansvärt irriterande att inte kunna förmå sig att äta normal föda innan tolvsnåret.

För övrigt stör jag mig på kollegor som inte kan göra sitt jobb
men nu skiter jag i dem för jag är ledig i  tolv jävla dagar.

Idag skall jag ta mig ut till en liten ö för att gratta en blond liten flicka
och sen skall jag dricka sangria hela kvällen - seger.

Imorgon: FRANKRIKE

Vi satt på gräset som växte i kapp med himlen

Jag skulle ju packa,
jag skulle äta frukost
och jag skulle duscha.

Vad jag gör?
Rensar garderoben
saker som jag inte har rört på långt över ett år åker ut
och jag funderar lite över en knallgrön volangkjol,
en vit-grön-silver-randig blus
och ett par ballerinaskor med resårband runt anklarna
och inser snabbt att jag inte har hållt i de kläderna sen Sergej-tiden.

I mitt huvud har alltid tiden med honom varit förknippad med en typ sextonårig Therese
men idag insåg jag att jag tror att han var med på min artonårsdag.

Jag vill inte baktala honom för han är säkert en bra människa på många sätt
men en smart vän sa för någon vecka sedan
"du inser att hela grejen med honom existerade bara för att du på den tiden var så förbannat rädd för att vara själv?"
och jag är beredd att hålla med.



Jag var nere men uppe på fem

Vissa nya musikupptäckter
och några andra gamla trogna håller mig sällskap tills den bästa ramlar in här.

Jag funderar på att packa
(trots att jag har en strålande idé om hur jag skall lösa det:
lördag är släktkalas och sen utgång
och sen söndag skall jag tvätta 12-15 och sova i pauserna
och sen packa efter tvättningen innan min moder hämtar oss vid halv sex.
 En strålande idé som sagt)
eller i alla fall försöka lista ut var mina väskor är.

Igår slog jag mig igenom den sista tentan
och funderade seriöst över varför varje tenta alltid känns som den värsta jag har gjort. Varenda gång.

Men min vän är snygg och det är allt som räknas!



Ostrukturerat babbel

Jag letade fram datorn för att kolla något som gäller dagens tenta.
Nu när jag sitter med den i knät har jag ingen aning om vad det var.
Smart.

Jaja. Jag får väl lyssna på lite Laleh istället och gilla läget.
Damn, den kvinnan kan sjunga!

Alltså. Tenta idag och imorgon sen är den skiten över.
På söndag åker vi till Marseille, sug på den!

Typiskt

Okej.
Jag diskar klart världens jättedisk (hade tydligen inte diskat sen i söndags. För mer än en vecka sedan. Oops)
går in i extrarummet och skall byta musik.
Och vad står där inne?

Tre tallrikar, fyra glas och en skål.

Hon mår dåligt

Jag vaknar till min i stort sett obefinteliga smssignal
och läser:

"Har du pratat med X? Hon mår dåligt. Kan du ringa henne?"

Jag ringer och låter signalerna rulla fram,
känner liksom hur ironin leker jage med mig.
Ingen som svarar.

Så vad finns det mer att göra än att starta dagen,
knapra en huvudvärkstablett, ta tag i disken från helvetet,
duscha, rösta och hämta ut tre böcker.
Och sen jobba då.
Så klart.

Ett annorlunda jag

Jag märker att mina vänner tittar annorlunda på mig,
pratar annorlunda med mig.
Min pappa ringer lite så där på impuls och undrar hur jag mår
och min mammas sambo klappar mig lite på ryggen.

Jag vet inte, men tack antar jag.
Och fan att allt syns så tydligt på mig.

Klarar vi det här tror ni? Klarar jag det här?

Det verkar så uppenbart där på trappan,
eller under björken eller i soffan.
När jag säger det låter det nästan, nästan logiskt.
Men sen? Nej.


RSS 2.0