Tussilagos bravader

Jag vaknade upp helt ensam i min stora lägenhet i dag,
utan minsta antydan till panik.
Jag somnade på samma sätt
(eller nästan i alla fall, jag däckade i en bok och vaknade sju i morse
och undrade varför jag inte hade någon kudde och varför lampan var tänd).
Kanske har min lilla grej för att inte kunna sova själv börjat släppa lite?

Nu skall jag strax laga en härlig stor frukost,
till tonerna av Scissor Sisters.
Sedan skall jag hinna med 13.54 bussen till stan för att ta vidare transport till jobbet.
Sju timmar på Statoil,
men det känns okej.
För jag åker snart och jag börjar inse att jag nog klarar det.

Hemma på min gata i stan där avlöser dödsfallen varandra.
Riktigt så illa är det kanske inte,
men det är ju inte mindre än att man reagerar när man hör att våran gamla idrottslärare har dött.
Lille Göran, som envisades med att gå i träskor, knästrumpor, shorts, stickad tröja och scarf.
Vilket väder det än var.
Vilken årstid det än var.

Göran som cyklade från Danmark och Hönö för att kunna undervisa på Bräckeskolan,
Göran som såg till att vi alla, efter mycket om och men, fick minst G i idrott.
Han kan inte ha varit långt över femtio.

Nu till lite roligare nyheter.
Vi har fixat boende till Spanien för de tre första veckorna,
de tär inte alls många dagar kvar
och jag har blivit lovad ett heltidsarbete när jag väl kommer hem!

Ni läste rätt. Heltid. Med början i mitten av augusti eller möjligen början av september.
Planen för hösten är alltså att läsa matte D och istället för att läsa en annan kurs med,
som var tanken från början, skall jag jobba.
Jag kände att jag behövde en paus för att tänka efter lite.
Om man då har i åtanke att jag kommer flytta hemifrån i början av september så känns det ganska smart att ha ett jobb.
Vidare innebär min plan att jag söker in till lärarhögskolan till våran 2009
och att jag då skall börja plugga på riktigt igen.
Efter att bara ha slöpluggat lite på hösten.
(I och för sig kanske jag har en del tentor från spanska grundkurs 1 att göra,
men det får vi se hur det blir med det.)

Det känns bra att ha en plan.
Något att kunna bryta från.
För vem vet hur det egentligen blir?
Det är ju bara en plan.

Enligt konsumentverket så skulle ytterligar 3 959 800 människor
(nästan fyra MILJONER!)
kunna leva med svensk levnadsstandard utan att påverka miljön.
Detta förutsatt att alla i Sverige skulle kunna tänka att ändra på
samma småsaker som jag kan tänka mig att ändra/redan har ändrat på.

Storhandla en gång istället för att småhandla,
se till att kylen inte är kallare än 5 grader,
ha persienner nerdragna på natten,
inte ha några möbler framför elementet..
Hur svårt kan det vara?

Fredagen blev riktigt lyckad,
Rockbaren med ett snabbt grattis till Simon som nästan fyllde år.
Efter det hamnade vi lite lagom otippat på Golden Days,
men det kanske kan vara kul tänkte vi.

Och visst, konstig musik, konstiga människor men billig dricka
gjorde att kvällen fick ett lite annorlunda utseende.

Vi träffade efterpubertala män som trodde att de var tuffa för att de låg i lumpen.

Vi pratade bort en hel kväll utan att veta hur det gick till

Det blev ingen dans,
men jag träffade min pappa i stan.
Han betalade en taxi hem och när jag hade landat i hallen
kom min övriga familj in genom dörren.
Klockan fyra snubblade jag i säng,
men ett löfte om att tentan vips skulle byta tid.

När mamma knackade på dörren,
efter sex timmars sömn konstaterade jag att tentan inte hade flyttat på sig.
Det kändes snarare tvärt om.
Sju minuter innan jag skulle gå stod jag fortfarande i duschen,
men jag hann.
I bland tackar jag gudarna för att 31:ans chaufförer inte kan klockan.

Jag tror att tentan kan ha gått okej,
det var mest standardsaker som jag har kunnat sen sexan.
Däremot blev det nog en del konstiga exempelmeningar från min sida.

Jag ramlade ur skrivsalen med et omättligt habegär efter en stor hamburgare med pommes.
Detta var ett beslut som min syster uppskattade något enormt,
eftersom det resulterade i att hon fick äta upp ett halvt meal när jag inte orkade mer.

Buss till min andra syster med lovord som
"Therese, du är snäll. Du får följa med hem till min kompis Nova. Hon har ett jättefint rum."
och blöta pizzapussar från Liam.
De somnade båda två i mitt knä, med varsin liten hand kring mina fingrar.
Och jag tänkte:
I bland krävs det lite för att livet skall vara bra.

I dag skall vi till kyrkogården.
Min morbror har hämtat en vas som inte får kallas vas eftersom det ligger aska i den.
Han har hämtat en urna.
I urnan skall det alltså ligga aska.
Morfars aska.
Ursäkta att jag har svårt att ta till mig det,
men min morfars aska?

Min morfar som har spenderat hela sitt liv i farten?
Min morfar som klättrade i träd på hans sjuttioåttaårsdag?
Min morfar som varje gång jag blev sjuk tvingade i mig varm mjölk av avslagen cola?
Min morfar?
Knappast.

Anledningen til att jag följer med och tittar när vi lägger ner vasen med oidentifierbart innehåll
är för att mormor uttryckligen bad mig om det.
(Är det bara jag som har tänkt tanken att de som jobbar på krematoriet kanske inte har koll på vilken aska som tillhör vilken urna? Och hur vet man ens att det är aska i? Det är ju inte så att man öppnar den och tittar efter. Vad mig anbelangar kan det lika gärna vara kattsand.)

Om två timmar står jag alltså framför ett hål i marken,
med en gråtande familj runt om mig.
Och jag är säker på att det enda jag kommer att tänka är:
knappast.

Jag utser härmed mig själv till väldens sämsta dotter.
Jag behöver flytta,
nu.
Det är ingen som orkar mer,
allra minst jag.

Alltså. Nej tack.

I bland blir det bara för mycket.
I bland är nu.

Jag har drabbats av den ökända pluggsjukan.
Otaliga genier innan mig har blivit smittade,
titta bara på Herr Lagercrantz.

Och nu är det alltså ytterligare än gång min tur att komma på bortförklaring efter bortförklaring.
Senaste i ledet av dessa pinsamma hitta-på-sysselsättningar var att rensa ur mina tidskriftssamlare.
Nu är det ett berg av kläder i min fåtölj som ropar på mig.
Det är ingen som vet vilken nästa fälla är,
kanske är det så att frysen behövs frostas av? Eller kan det vara så att jag bara MÅSTE ta ett bad?

Frågan är bara hur lång tid det tar innan man har ridit ut den värsta sjukdomsvågen?
En dag, två, en vecka?
Det är ingen som riktigt vet. Det verkar nästan som om de är en kronisk sjukdom.
När den väl har satt klorna i en är det omöjligt att smita undan.
Inför varje tentan upprepas samma sjukdomsmönster.

Hur mycket man än bestämmer sig för att plugga den och den dagen så kommer det alltid upp något viktigare.
Det är så lätt att bara dra några snabba streck
över den planerade pluggtiden i kalendern och vips har man plats för en massa annat trevligt.
Det är så lätt att glömma av att man faktiskt har en tenta man borde plugga till och istället lova bort sig till höger och vänster.
Och har man lovat så har man...

Någon som vet var man får tag i botemedlet?

Jag har varit lite dålig med uppdateringar det senaste,
det känns mest som om tiden har försvunnit likt sandkorn i en storm.
Eller något annat valfritt i samma klyschiga stil.

Jag har känt mig lite lagom omotiverad inför min kurs som jag läser här i Göteborg.
På något vis är det inte jättelätt att fokusera på tentor om fonologi och allmän grammatik
när jag vet att jag åker om lite drygt fyra veckor.
Jag vet inte om det är en helt normal mekanism som har satts i gång i min hjärna,
men mina tankar är lite för ofta flera hundra mil bort, i ett hel annat klassrum.
Med andra studenter och med tio minuters gångavstånd till havet.

I dag tog jag slutligen tag i det viktigaste inför resan.
Pass och boende.

Jag styrde stegen mot samma polisstation
som för några månader sen fick ansvara för en helt annan fråga.
Jag satt i samma väntrum, pratade med samma receptionist
och fick en skymt av polisen som hade hand om min anmälan.
Jag visades in i ett annat rum, blev tillsagd att inte le mot kameran
och fick besvara frågan om jag hade växt något de senaste fem åren.
Tydligen inte en ynka millimeter. Jag hade snarare krympt en hel centimeter.

När jag kom hem, efter att ha besökt världskulturmuseet och fikat med Michaela,
väntade ett mail på mig i min inkorg.
Det är nu helt säkert att vi har en lägenhet i alla fall för de första tre veckorna i Alicante.
Resterande nitton veckor för lösa sig på plats. Punkt slut.
Helt plötsligt är de lite lättare att andas.
Vi har någonstans att bo, vi blir inte rånade på kuppen
(2800 kr per person och månad är egentligen inte så mycket)
och passet är klart i nästa vecka.

Jag ska verkligen åka.
Ska jag?

Min familj håller på att falla i sönder och jag kan bara titta på.
Två av de människorna som jag älskar mest mår väldigt dåligt och är väldigt
arga, besvikna, sårade och ledsna.
Jag står mitt i mellan som någon jäkla ishockeydomare
som inte kan göra någonting när parterna väl har bestämt sig för att bråka.
Senaste budet var att de hade sagt upp kontakten med varandra,
vi får verkligen hoppas att det budet inte står sig.

Det handlar nog i grund och botten om en familj med för höga krav på alla medlemmar,
en familj som inte riktigt kan gå med på ett misslyckande
och framför allt, en familj som är så otroligt rädd för ordet förlåt.

Så länge jag kan minnas har det varit några parter som har bråkat med varandra.
Dramat har haft fyra olika huvudrollsinnehavare och alla har bytts ut under tiden.
Det är bara en utav dem som har fått behålla huvudrollen genom hela uppsättningen...

Jag kommer på mig själva med att vara en hemsk människa.
I bland önskar jag att alla bara skulle åka till olika länder ett tag,
för att få lite perspektiv. Och för att sakna. Inse.
Jag tror att jag försöker visa dem att man kan.
Även de som är huvudkaraktärer kan fly landet.

Min pappa är på ett hemligt möte,
jag är inte alls nyfiken.
Samtidigt som han och hans sambo är på hemligt möte så passar jag min lillebror.
Han sover, som han jämt gör när jag passar honom.
Antingen är jag en väldigt uttröttande barnvakt eller så sover helt enkelt ettåringar en del.
Ska kanske gå och peta på honom snart så vi kan leka lite till innan föräldrarna kommer hem.
Koka kaffe, steka pannkakor och rulla bollar.
Mycket roligt tidsfördriv.

(Haha, slog mig just att om sambo hade varit ett spanskt ord
och man hade sagt det om en tjej så hade det blivit samba och det är ju lite kul).

Jag känner mig rätt slut som människa.
Jobb/skola varje dag i fyra veckor tar ut sin rätt.
Men på tisdag, då jäklar ska jag sova och allt annat man gör när man är ledig.
Förresten, vad gör man när man är ledig och alla andra jobbar/pluggar?

För er som undrar hur det går med Spanien så går det bara framåt.
Försäkringen är fixad, skolan och flygen bokade
och paniken över att bara få ha med sig tjugofem kilo är på plats.
Däremot har vi ingenstans at bo och mitt pass går strax ut.
Det gäller att prioritera vilka åtaganden man skall ta tag i först.

Jag försöker att inte tänka på faktumet att jag åker i från alla i fem månader,
utan jag inbillar mig att jag åker till alla istället.
Dessutom är Sofia en väldigt bra tröstare, så jag tror nog att det skall gå bra.