FML
Den bra nyheten: jag är antagen till utbildningen jag vill gå.
Den dåliga nyheten: till de första 15 poängen behöver jag kurslitteratur för 1600 kr.
Och då är det inte medräknat böcker som jag vi inte ska läsa så många sidor i och som jag därför tänkte kopiera.
Och jag tänkte läsa 3x15 hp nästa termin.
Yes.
Den dåliga nyheten: till de första 15 poängen behöver jag kurslitteratur för 1600 kr.
Och då är det inte medräknat böcker som jag vi inte ska läsa så många sidor i och som jag därför tänkte kopiera.
Och jag tänkte läsa 3x15 hp nästa termin.
Yes.
Naturligtvis
Inte så jävla rockigt att upptäcka att apelsinjuicen har möglat
och att det bor djur i min grönsakslåda.
Men hey, Hultsfred var rock.
Mer om det en annan gång.
Nu ska jag lista ut vad som finns att tillgå till frukost.
Nudlar kanske?
och att det bor djur i min grönsakslåda.
Men hey, Hultsfred var rock.
Mer om det en annan gång.
Nu ska jag lista ut vad som finns att tillgå till frukost.
Nudlar kanske?
Arg!
Min festivaltröja är borta.
Sjukt upprörande.
Fuck my life
(Och inte nog med att det imorgon är ett och ett halvt år sedan sen morfar dog,
i övermorgon skulle jag och Andreas varit tillsammans i två och ett halvt år)
(Men jag åker till Hultsfred imorgon så jag tänker sörja idag. Punkt)
i övermorgon skulle jag och Andreas varit tillsammans i två och ett halvt år)
(Men jag åker till Hultsfred imorgon så jag tänker sörja idag. Punkt)
"Ta hand om henne"
Ett och ett halvt år.
Arton månader.
Åttiofyra veckor.
Femhundrafyrtiosex dagar.
Eller en himla massa timmar.
Så länge sedan är det (i morgon) som jag och mamma vaknade med ett unisont
"NEEEEEEJ" när telefonen ringde några minuter över fyra på morgonen.
Vi visste, det var klart att vi visste.
Jag försökte ställa mig upp, stanna tiden,
men jag fann mig själv i en hög på golvet, skakandes, kippandes efter luft, skrikandes.
Varför hade vi åkte hem? Varför lämnade vi honom ensam?
Varför lyssnade vi på läkaren som sa att det inte var någon fara,
att vi skulle åka hem och vila några timmar och sen komma tillbaka?
Han låg där alldeles själv, i ett rum som inte var hans,
i kläder som inte var hans egna och vem vet om han vaknade upp ur medvetslösheten precis innan
och såg att vi inte var där,
att vi som han älskade, som han brydde sig om inte var vid hans sida?
Tänk om han vet om att han dog ensam, att vi inte var där?
När han fortfarande låg i ett gemensamt patientrum så var jag och Andreas där och hälsade på.
Alla slangar som var kopplade till honom fick mig att rygga tillbaka,
vem var det där? var var min morfar?
När jag kramade honom hej då tittade han på mig och sa
"Älskar du mig?"
Precis så som han gjorde när jag var fem och tyckte att han var fjantigast och pinsammast i världen.
Efter att jag svarade något korkat i stil med
"Det är klart att jag gör, det vet du väl?"
Så tittade han på Andreas och sa
"Ta hand om henne"
(Ett stort lass att lägga på en nittonårings axlar, men oj vad bra han klarade det.
Morfar hade varit stolt.)
Det var de sista sammanhängande meningarna som jag hörde honom säga.
Nästa dag när jag kom dit var han ännu sämre,
ännu blekare, det var ännu fler slangar och han gick knappt att kontakta.
Han hade fått reda på hur illa hans tillstånd var och det syntes att han hade gett upp,
det fanns inget att göra.
Trots att jag hade varit där mindre än ett dygn tidigare
så rasade någonting.
Jag och min syster fick ledas ut ur rummet
och vi stod länge i korridoren utanför,
hyperventilerandes.
Sen gick det snabbt,
eget rum och stora doser morfin.
ibland tryckte han våra händer,
vi klappade på honom, gav honom bomullstussar med vatten att suga på
och såg hur han försvann.
Orden gick inte att formulera längre och han kände nog att det var dags att sova.
Mindre än ett dygn efter att han hade kommit till det egna rummet så var han i koma.
Tolv timmar senare vaknade jag med ett skrik
och där är vi idag.
För ett och ett halvt år sedan.
Arton månader.
Åttiofyra veckor.
Femhundrafyrtiosex dagar.
Eller en himla massa timmar.
Så länge sedan är det (i morgon) som jag och mamma vaknade med ett unisont
"NEEEEEEJ" när telefonen ringde några minuter över fyra på morgonen.
Vi visste, det var klart att vi visste.
Jag försökte ställa mig upp, stanna tiden,
men jag fann mig själv i en hög på golvet, skakandes, kippandes efter luft, skrikandes.
Varför hade vi åkte hem? Varför lämnade vi honom ensam?
Varför lyssnade vi på läkaren som sa att det inte var någon fara,
att vi skulle åka hem och vila några timmar och sen komma tillbaka?
Han låg där alldeles själv, i ett rum som inte var hans,
i kläder som inte var hans egna och vem vet om han vaknade upp ur medvetslösheten precis innan
och såg att vi inte var där,
att vi som han älskade, som han brydde sig om inte var vid hans sida?
Tänk om han vet om att han dog ensam, att vi inte var där?
När han fortfarande låg i ett gemensamt patientrum så var jag och Andreas där och hälsade på.
Alla slangar som var kopplade till honom fick mig att rygga tillbaka,
vem var det där? var var min morfar?
När jag kramade honom hej då tittade han på mig och sa
"Älskar du mig?"
Precis så som han gjorde när jag var fem och tyckte att han var fjantigast och pinsammast i världen.
Efter att jag svarade något korkat i stil med
"Det är klart att jag gör, det vet du väl?"
Så tittade han på Andreas och sa
"Ta hand om henne"
(Ett stort lass att lägga på en nittonårings axlar, men oj vad bra han klarade det.
Morfar hade varit stolt.)
Det var de sista sammanhängande meningarna som jag hörde honom säga.
Nästa dag när jag kom dit var han ännu sämre,
ännu blekare, det var ännu fler slangar och han gick knappt att kontakta.
Han hade fått reda på hur illa hans tillstånd var och det syntes att han hade gett upp,
det fanns inget att göra.
Trots att jag hade varit där mindre än ett dygn tidigare
så rasade någonting.
Jag och min syster fick ledas ut ur rummet
och vi stod länge i korridoren utanför,
hyperventilerandes.
Sen gick det snabbt,
eget rum och stora doser morfin.
ibland tryckte han våra händer,
vi klappade på honom, gav honom bomullstussar med vatten att suga på
och såg hur han försvann.
Orden gick inte att formulera längre och han kände nog att det var dags att sova.
Mindre än ett dygn efter att han hade kommit till det egna rummet så var han i koma.
Tolv timmar senare vaknade jag med ett skrik
och där är vi idag.
För ett och ett halvt år sedan.
Böcker och saltlakrits, du är bäst
I torsdags kom det en avi från posten om att jag hade ett paket att hämta ut.
Konstigt tänkte jag, jag har inte beställt något.
Jag hade mina föraningar om vem avsändaren var,
men likväl kändes det som julafton när jag gick till torget igår för att hämta ut det.
Ett grönt paket som jag vände och vred på,
och visst stämde avsändaren.
Jag är en sån som öppnar paket försiktigt, försiktigt för att ha kvar känslan så länge som möjligt.
Vi kan ju säga så här:
ett paket av en vän som känner mig väldigt väl
(för väl kanske med tanke på de passande titlarna)
och min dag var gjord.
Konstigt tänkte jag, jag har inte beställt något.
Jag hade mina föraningar om vem avsändaren var,
men likväl kändes det som julafton när jag gick till torget igår för att hämta ut det.
Ett grönt paket som jag vände och vred på,
och visst stämde avsändaren.
Jag är en sån som öppnar paket försiktigt, försiktigt för att ha kvar känslan så länge som möjligt.
Vi kan ju säga så här:
ett paket av en vän som känner mig väldigt väl
(för väl kanske med tanke på de passande titlarna)
och min dag var gjord.
En tätort på en slätt
En blandad skara människor med blandade känslor och åsikter.
En trevlig kväll med tårta, jordgubbsdrinkar och konstig musik.
Röda Sten för första gången och gärna tillbaka dit igen.
Dans till låtar man kan sjunga med i,
vin på en uteservering i sommarregnet.
Vi var inte klara vid stägningsdags utan började bestiga ett berg på jakt efter en svartklubb
som mest var dyr öl, mysigt sällskap och fin utsikt
med trevlig musik och matdoft i bakgrunden.
Jag bangar inte.
Efter att ha insett att vi inte skulle kunna ta oss ner för berget igen
(och det gick inga bussar till någon av oss)
bestämdes det att vi skulle gå hem till mig.
Genom en skog jag inte visste fanns
och sen vägvisning av en man som lagade taket på sin kolonilott.
Klockan fem på morgonen, fullt normalt.
Lite problem med riktningarna
(sa han att vi skulle svänga höger eller vänster?
VÄNSTER!
HÖGER!)
men vad gör det när man hoppsar ner för en backe
och känner lyckan i ansiktet?
Till slut ett ställe vi kände igen, Kungssten.
En timmas promenad avslutades med en stulen DN och tacos i min soffa
och idag skall vi sätta upp tält och ha vännermarathon.
En trevlig kväll med tårta, jordgubbsdrinkar och konstig musik.
Röda Sten för första gången och gärna tillbaka dit igen.
Dans till låtar man kan sjunga med i,
vin på en uteservering i sommarregnet.
Vi var inte klara vid stägningsdags utan började bestiga ett berg på jakt efter en svartklubb
som mest var dyr öl, mysigt sällskap och fin utsikt
med trevlig musik och matdoft i bakgrunden.
Jag bangar inte.
Efter att ha insett att vi inte skulle kunna ta oss ner för berget igen
(och det gick inga bussar till någon av oss)
bestämdes det att vi skulle gå hem till mig.
Genom en skog jag inte visste fanns
och sen vägvisning av en man som lagade taket på sin kolonilott.
Klockan fem på morgonen, fullt normalt.
Lite problem med riktningarna
(sa han att vi skulle svänga höger eller vänster?
VÄNSTER!
HÖGER!)
men vad gör det när man hoppsar ner för en backe
och känner lyckan i ansiktet?
Till slut ett ställe vi kände igen, Kungssten.
En timmas promenad avslutades med en stulen DN och tacos i min soffa
och idag skall vi sätta upp tält och ha vännermarathon.
Det är fan rock
Jag tänker att jag har för mycket att göra för att sitta här.
För andra gången den här veckan måste jag återställa min lägenhet
från det kaosläge den befinner sig i nu till något mer accepterat.
Det skall till Systemet, hämtas ut paket (nyfiken, nyfiken!),
köpas jordgubbar, ha klädnoja
och möbleras om i min kyl.
Jag lever och jag tycker om det.
För andra gången den här veckan måste jag återställa min lägenhet
från det kaosläge den befinner sig i nu till något mer accepterat.
Det skall till Systemet, hämtas ut paket (nyfiken, nyfiken!),
köpas jordgubbar, ha klädnoja
och möbleras om i min kyl.
Jag lever och jag tycker om det.
04.06
Sista bussen hem,
utan att vingla.
Grilla på en strand jag inte besökt på fyra år
och sen hålla en hand som jag inte har hållt på minst lika länge.
Jag får en konstig känsla av att livet tar små skutt fram och tillbaka i tiden,
men kan väl inte annat än att gilla det.
En axel att vila på på vägen hem
och livet rullar väl på något vis på.
utan att vingla.
Grilla på en strand jag inte besökt på fyra år
och sen hålla en hand som jag inte har hållt på minst lika länge.
Jag får en konstig känsla av att livet tar små skutt fram och tillbaka i tiden,
men kan väl inte annat än att gilla det.
En axel att vila på på vägen hem
och livet rullar väl på något vis på.
Socialt missanpassad?
Ibland (men bara ibland) kläcker jag ur mig saker
som jag senare inser att människor kanske inte uppfattar riktigt som jag menade...
"Men du får väl trötta ut honom så han somnar tidigt då."
"Jag vet inte hur man tröttar ut små män, jag vet bara hur man tröttar ut stora."
"Men strunta i att städa, gör det imorgon!"
"Mitt kök ser ut som Tjenobyl. Och inte på det bra sättet."
som jag senare inser att människor kanske inte uppfattar riktigt som jag menade...
"Men du får väl trötta ut honom så han somnar tidigt då."
"Jag vet inte hur man tröttar ut små män, jag vet bara hur man tröttar ut stora."
"Men strunta i att städa, gör det imorgon!"
"Mitt kök ser ut som Tjenobyl. Och inte på det bra sättet."
Något som gör mig hel
Jag har en liten älskvärd sak i mitt badkar
O: Vad blir det för mat?
T: Potatis och lax.
O: Hopp. Det brukar jag få på dagis. Det är ganska gott.
T: Vad bra. Du kan få cream fraîche till om du vill med...?
O: Vadå för flex?
Nu skäller han på min badanka och radar upp plastbunkar som han gör soppa i.
Jag vill också vara fem.
O: Vad blir det för mat?
T: Potatis och lax.
O: Hopp. Det brukar jag få på dagis. Det är ganska gott.
T: Vad bra. Du kan få cream fraîche till om du vill med...?
O: Vadå för flex?
Nu skäller han på min badanka och radar upp plastbunkar som han gör soppa i.
Jag vill också vara fem.
Forgive me?
Somebody ordered too many drinks last night
Somebody reckoned dancing on the bar’s all right
Somebody woke up next to someone else, thinking
Some people thought about killing off themselves
Oh, Lord! Forgive me them Saturday nights
They’ll make you do things you’ll regret for the rest of your life
And Lord! Forbid them glimmering Saturday lights
And tell me I am not me on Saturday nights
Sammanfattningsvis så pratar jag inte riktigt om hur jag egentligen mår.
Det är klart som fan att jag saknar dig,
men jag andas, pratar, skrattar och dricker vin istället.
Tänker på annat helt enkelt och jag måste säga att det fungerar bra.
Jag vet att jag inte beter mig särskilt rättvist,
och nej inte så moget heller.
Men jag handskas med det, på mitt egna lilla vis.
Somebody promised she would stay in the next week
Somebody dropped out of the house just to take a peak and
Somebody reckoned well just one drink that’ll do
Somebody’s evil twin said: well, let’s make it two
Det enda som hjälper
Jag har kommit på att det enda som hjälper mot min tillfälliga sinnesstämning är människor.
Andra människor. I massor.
Så istället för att känna efter håller jag mig sjukt sysselsatt,
jag träffar vänner jag inte har sett på evigheter,
jag dröjer kvar lite extra i varje kram,
jag sätter mig på bussar i flera timmar för att få jaga och pussa små barn.
Närhet gott folk.
Det stavas närhet.
Andra människor. I massor.
Så istället för att känna efter håller jag mig sjukt sysselsatt,
jag träffar vänner jag inte har sett på evigheter,
jag dröjer kvar lite extra i varje kram,
jag sätter mig på bussar i flera timmar för att få jaga och pussa små barn.
Närhet gott folk.
Det stavas närhet.
Ett steg
Jag har vunnit en tävling som jag inte har startat
och som jag aldrig ville delta i.
Men på något sätt är det bra kan jag tänka,
som ett steg i rätt riktining.
Jag pratar med Ronja för att få ett utlåtande
men hon kollar mest konstigt på mig
och jag fortsätter tänka att livet är rätt underligt ibland.
Jag undrar lite över mig själv,
stryker bort en hårslinga och tänker
va fan, jag är nöjd.
och som jag aldrig ville delta i.
Men på något sätt är det bra kan jag tänka,
som ett steg i rätt riktining.
Jag pratar med Ronja för att få ett utlåtande
men hon kollar mest konstigt på mig
och jag fortsätter tänka att livet är rätt underligt ibland.
Jag undrar lite över mig själv,
stryker bort en hårslinga och tänker
va fan, jag är nöjd.
Oj
Alkohol fem dagar den här veckan.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.
Oj
Alkohol fem dagar den här veckan.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.
Jag sörjer inte att jag jobbade på midsommar med andra ord.
En promenad genom stan
L: Är inte de lite för gamla för att spela fotboll?
T: Öhm. Va? För gamla?
L: Ja. Det är inte okej om man inte är typ fjorton.
T: Men va?
L: Ja. Då är det lite som "hej jag är 23 år, jagar en boll, har en kanin på rumpan och vet inte hur en mobil fungerar"
T: Du syftar inte på någon speciell nu va?
L: Inte alls...
T: Öhm. Va? För gamla?
L: Ja. Det är inte okej om man inte är typ fjorton.
T: Men va?
L: Ja. Då är det lite som "hej jag är 23 år, jagar en boll, har en kanin på rumpan och vet inte hur en mobil fungerar"
T: Du syftar inte på någon speciell nu va?
L: Inte alls...
Sammanfattningsvis: livet suger
Fan, fan, fan, fan.
Jag vill inte.
Mest vill jag bara hoppa från en bro.
Men det är inte så socialt accepterat vad jag vet.
Jag vill inte.
Mest vill jag bara hoppa från en bro.
Men det är inte så socialt accepterat vad jag vet.
Konstigt
Mitt huvud snurrar runt, runt.
Var det rätt?
Det kan väl egentligen bara tiden utvisa.
Tills den gör det tänker jag dricka ett till glas vin,
torka bort tårarna och inte titta på några kort från de senaste 2,5 åren.
Någon dag måste jag väl ändra hans namn på mobilen
och ta ner kortet på honom över skrivbordet.
Inte nu, inte idag.
Jag fascineras ändå av hela situationen,
den kunde inte varit bättre under samma omständigheter.
Vänner,
smakar på ordet.
Det känns lite salt men det skall nog gå.
Var det rätt?
Det kan väl egentligen bara tiden utvisa.
Tills den gör det tänker jag dricka ett till glas vin,
torka bort tårarna och inte titta på några kort från de senaste 2,5 åren.
Någon dag måste jag väl ändra hans namn på mobilen
och ta ner kortet på honom över skrivbordet.
Inte nu, inte idag.
Jag fascineras ändå av hela situationen,
den kunde inte varit bättre under samma omständigheter.
Vänner,
smakar på ordet.
Det känns lite salt men det skall nog gå.
Det är glamor
Om jag har packat upp,
plockat undan korten,
släpat ner skrivbordet som står mitt i hallen till källaren,
köpt ny mat,
städat undan i köket
ocj listat ut varför det sitter fast papper på mitt bord?
Nope.
Om jag öppnade en flaska Sangria med den bästa,
åkte in till stan och drack vin,
skulle åka hem men träffade en annan vän,
tog ett till glas vin
och åt nudlar till middag?
Yes.
För övrigt har nog mina vänner också en viss förkärlek till vin.
När jag vaknade i söndags hade jag fått tre sms från olika människor.
Sms 1 (02:33):
Tc, jag måste verkligen bort från den här jävla staden!
Bort från alla som inte är något men som tror att de ager världen.
Jag vill inte ha gbgregn, jag vill inte vakna upp i en meningslös stad av att en spårvagn kör förbi.
Jag måste bli bäst, jag bara måste bli det!
/ Signerat din inte så fulla men oh så bittra vän.
Med reservation för stavfel, ganska full är jag.
Sms 2 (03:34):
Just nu DANSAR jag hem till the sounds i dagsljus.
Livet leker!
Sms 3 (03:37):
Jag åker taxi till svingeln jag vet inte varför
jag är bara full och fransk hushållerska
och jag har hånglat med magnus i engel
men inte leder det någonstans.
Om jag skrattade när jag läste allt detta?
YES.
plockat undan korten,
släpat ner skrivbordet som står mitt i hallen till källaren,
köpt ny mat,
städat undan i köket
ocj listat ut varför det sitter fast papper på mitt bord?
Nope.
Om jag öppnade en flaska Sangria med den bästa,
åkte in till stan och drack vin,
skulle åka hem men träffade en annan vän,
tog ett till glas vin
och åt nudlar till middag?
Yes.
För övrigt har nog mina vänner också en viss förkärlek till vin.
När jag vaknade i söndags hade jag fått tre sms från olika människor.
Sms 1 (02:33):
Tc, jag måste verkligen bort från den här jävla staden!
Bort från alla som inte är något men som tror att de ager världen.
Jag vill inte ha gbgregn, jag vill inte vakna upp i en meningslös stad av att en spårvagn kör förbi.
Jag måste bli bäst, jag bara måste bli det!
/ Signerat din inte så fulla men oh så bittra vän.
Med reservation för stavfel, ganska full är jag.
Sms 2 (03:34):
Just nu DANSAR jag hem till the sounds i dagsljus.
Livet leker!
Sms 3 (03:37):
Jag åker taxi till svingeln jag vet inte varför
jag är bara full och fransk hushållerska
och jag har hånglat med magnus i engel
men inte leder det någonstans.
Om jag skrattade när jag läste allt detta?
YES.
