Girlpower
och igår skruvade jag och Elisabeth ihop sänggaveln.
Vi är så bra.
Jag återkommer strax, blir nog snart övergiven.
Bara min!
I dag flyttar jag.
Mitt liv är en fars
och val av tapeter lyckas jag faktiskt nästan upprätthålla mitt sociala liv.
Det blir en hel del expressdejter med vänner,
men det är bättre än inget!
I går handlade jag en massa torr- och frysvaror på Willys.
Självklart lyckades jag snurra till det som vanligt.
Jag trodde att mamma skulle ha tid att hämta mig,
vilket jag fick reda på att hon inte hade när jag hade kommit halvvägs.
Det kändes segt att lämna tillbaka allting och göra om hela grejen en annan dag
så jag fortsatte med tanken att "det kan ju inte bli så mycket, det klarar jag att bära själv".
Om jag hade fel?
Brutalt.
Det slutade med att vagnen
(som jag först inte ens kunde hämta ut eftersom jag inte hade någon femkrona,
vilket jag snabbt löste genom att köpa en reflex på apoteket)
mer liknade en dålig kopia av Mount Everest än något annat.
Kassörskan frågade diskret om jag skulle flytta
och i takt med att jag fyllde sex stycken papperspåsar till bristningsgränsen började jag tvivla...
Men hoppet hade inte övergett mig än.
Hut tungt kunde det vara?
Jag lyckades knuffa upp vagnen
(varför är det en backe precis utanför en stor mataffär?)
till vagnhuset och började lasta av.
Fortfarande optimistisk.
Men när jag skulle börja bära brast det.
Jag lyckades, på tjugo minuter,
ta mig två meter.
(Visst kan ni se mig framför er? Arg, hungrig och med tre mastodontkassar i varje hand.)
Jag fick bosätta mig utanför Willys i närmare 50 min innan jag kunde bli upphämtad.
Som tur var tittade Lena förbi en stund.
I går var jag dessutom barnvakt åt två sjuka barn
(kolla film, baka, duscha, gå promenad, leka i en massa löv)
och i dag skall jag packa ner alla grejer jag har hos mamma,
hämta grejer som jag har hos mormor och hämta ut min Com Hem-låda.
Lycka till att hinna träna.
Vikarie
Dagens upplevelser får mig nästan att undra om jag lever eller inte.
En mamma som tänder taklampan en halvtimme innan min klocka ringer,
när jag har sovit sammanlagt fyra timmar.
Med min gamla bambamat i tydligt minne tvingar jag i mig en mastodontfrukost,
hur jag orkade ställa mig och koka gröt är det fortfarande ingen som vet.
Efter att ha snurrat runt en stund hittar jag tillslut
och inser att mina tappra försök att komma en stund innan utsatt tid,
inte gjorde någon nytta.
Allt som hände var att jag fick stå ute i duggregnet med en massa högstadieelever.
På något sätt kändes det normalt, men ändå främmande.
Det visade sig att klassen jag skulle hjälpa till i skulle ha det gamla kära ämnet EA,
så jag blev mest en allt-i-allo.
Jag fick förklara ord som spektakulär och hjälpa till att stava till känslig.
Sedan diskuterades det varför man inte bara kunde kopiera
och klistra in en text från Wikipedia i arbetet om Islands varma källor.
Vi försökte göra klart att Stavanger inte ligger i Danmark och sen skulle det räknas på danska.
På det stora hela var det trevligt och jag ser fram emot att jobba där snart igen.
För övrigt så flyttar jag på onsdag och budgeten verkar hålla en så länge.
Första hyran är betald, pengar är insatta på mat- och sparkonton
och i dag skall jag få ladda på min mobil.
Seger.
Och jag skall få tapetserat om i båda sovrummen, storarummet och köket.
(!!)
Och förresten, jag mindes exakt rät om bambamaten.
Cowboysare soppa.
På fullaste allvar.
Cowboysare.
Många bäckar små?
16-24 i dag på Statoil.
8-13 i morgon på Fenestra Sankt Jörgen.
Bussen går 6.50.
Jag måste gå upp sex och kommer somna vid ett.
Jag kommer alltså vara död på mitt första vikariat.
Tur att det bara är som extra resurspersonal.
Blir till att köpa Cola till frukost.
Men det borde bli ungefär 500 kr extra efter skatt och det är ju alltid trevligt.
Sova kan man göra när man dör,
right?
Vård av vänner
Jag är sämst på att höra av mig
och många av mina vänner är nästan lika dåliga.
Här krävs krafttag och jag bestämde att det är dags för skärpning.
Ett oväntat återseende utanför Bergakungen gjorde att jag började tänka i dessa banor,
vi pratade strunt en stund och jag tror att jag skrämde mannen bredvid henne.
Det kan bli så ibland.
Att jobba som jag gör har onekligen sina nackdelar men jag tror att vi ska få våra scheman att gå ihop.
Det pratas om en liten dejt på fredag och har vi tur så blir den till och med av.
Sedan skall jag ta mig ner till Halmstad och hälsa på en viss fröken Sangria,
får hoppas att det blir innan NYC.
Det ryktas om onsdagsklubbar och att det finns en bäddsoffa till hands.
Vem är jag att banga?
Min kompis IBS är tillbaka
Det är lite konstigt med IBS egentligen.
Mer säsongs- och humörsbetonad sjukdom får man nog leta länge efter.
Fast i mitt fall kanske det är så at tden blir säsongsbunden
på grund av alla blandade känslor som oftast kommer när hösten knackar på.
Har spenderat den senaste timmen på en stol,
vaggandes, med benen mot magen, likt en psykiskt sjuk.
Nu, flera liter vatten och några tabletter senare börjar det så smått släppa.
Jag har inte haft något riktigt "anfall" eller vad man skall kalla det sen innan Spanien,
det är klart att jag har haft ont och så.
Men inte så här.
Jag borde ha misstänkt att det var på väg.
En bekant känsla spökade i helgen när jag fick i mig några droppar alkohol.
Och en hel del stress och samvetskval i dag.
Toppat med ett litet bråk med min syster.
Där har ni nog receptet.
Nu ska jag försöka sminka mig lite snabbt så jag inte skrämer slag på min stackars pojkvän,
det vankas nämligen bio.
Skall bli mysigt!
Förresten, det kan alltid vara värre:
www.jagefrisk.blogg.se
Yoga och det stora äpplet
I kväll ska jag ge mig på något så pass avancerat som yoga.
Eftersom jag känner mig själv och min ickebefintliga smidighet,
vet jag att det hela kommer sluta i en skrattframkallande hög
där ben och armar är en enda enhet, en enda boll.
Utöver konstiga träningslekar funderar jag på att dra med min man på bio,
lite omväxling i vardagen ni vet.
Sen försöker jag konstruera en mental lista, ännu en gång.
I dag handlar det om New York.
Jag vet vad jag måste göra:
Frihetsgudinnan, Broadway, Ground Zero, Empire State Building,
Central Park, äta ett äpple, Chinatown, gosspelkonsert i Harlem,
5th Avenue, frukost på Tiffanys, kaffe (nåja) på Starbucks,
shopping, åka högst upp i en skyskrapa...
Problemet är att det är så mycket saker som jag måste göra
att jag inte kommer hinna göra det jag är bäst på,
nämligen vandra runt planlöst.
Men det är okej med mig, för jag skall till New York.
Navid och bananer
Ett sms från ett enformigt jobb skapade en rolig impulskväll
som innehöll två vänner och en dans med Navid.
Det var en lite udda dj, med ännu mer udda frisyr
men på det hela taget var det väldigt roligt!
Dessutom fick vi tag på det hemlighetsstämplade receptet till Irish Banana
och vem hade kunnat tro att mjölk också kallas groggvatten?
(Jag kan riktigt se det framför mig:
- Mormor, kan du skicka lite groggvatten?
Stackarn hade nog satt maten i vrångstrupen.)
Att sitta inomhus och njuta av det fina vädret är också ett alternativ.
Men nu, snart skall jag ta tag i mitt liv.
Jag ska bara....
Män och en kvinna
- Mhm.
- Skall lesbiska verkligen få använda dildos? Jag menar, det är ju självvalt. HÖHÖHÖHÖ
- ...
- Fast hade du varit lesbisk så hade du fått använda dildo, det hade varit okej.
-Öhm. Tack..?
Det är så utvecklande att endast jobba med män.
Den du!
Sexton dagar till lilla flyttlasset,
arton till det stora
och tjugoen dagar till New York!
En dag...
ha planer för mitt liv
och faktiskt sätta i gång med dagen direkt.
En dag skall jag sluta flumma i väg i långa tankebanor
om vilken färg som blir bäst på skrivbordet
och hur var det egentligen man böjer tener i imperfekt av konjuktiv?
En dag skall jag sluta var så impulsiv som bara jag kan vara,
jag ska följa strukturer,
allting skall vara genomtänkt och jag skall inte prata utan att tänka först.
En dag skall jag faktiskt lyssna på vad folk säger
och sluta ignonera mobilens irriterande ringsingnaler när jag inte vill bli störd.
Jag ska sluta söka jobb som jag ändå inte kan få och nöja mig med det jag redan har.
En dag skall jag sluta välja fristående kurser bara för att de verkar intressanta
och istället välja dem för att jag faktiskt behöver dem.
Jag ska sluta bli upprörd över artiklar som är felskrivna
och över att världen är så brutalt orättvis.
En dag skall jag kunna läsa både födelse- och dödsannonser utan en klump i halsen.
Jag skall kunna lyssna på all musik utan att gråta
och jag skall börja gilla katter.
Det är sån jag skall vara,
men inte så jag tänker eller vill vara.
När jag tänker på saken hoppar jag nog över den dagen.
Dagens
Så det har blivit lite mystid under hans duntäcke,
läsandes Tusen strålande solar innan jag tog en liten Internetpaus.
En paus med Internet alltså. Inte ens paus från Internet.
Hur som...
Jag bläddrar runt bland en massa jobb och inser at tdet är skönt med en extraplan inför våren.
Hittar jag inget bra blir det till att ta tag i spanskan.
Min budget verkar klara de snäva studentramarna.
I dag var jag på Högsbo bibliotek och lånade lite böcker,
jag tänker att några av dem kan jag läsa på planet till New York.
Blev bland annat Marcus Birros Landet utanför
och Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk
vilka jag har längtat länge efter att läsa.
Utöver detta har jag klarat av mitt livs första spinningpass
och som en rak följd av detta kommer jag har världens träningsvärk i morgon.
Listor
Jag tror att jag har någon lätt form av OCD.
Vi pratar om listor denna gång.
(Vem vet, finns säkert fler riskmoment jag håller på med)
Jag är ett stort fan av listor.
Det är budgetar, matlistor, övrigai-nköpslistor,
att-göralistor, bibliotekslistor, att-ringalistor...
You name it.
Jag har helt enkelt listor för allt.
Ofta följer jag dem inte så slaviskt som man kan tro,
men de ska alltid finnas där.
Går jag och handlar har jag alltid en i fickan
(eller så går jag och rabblar mjölk-majs-äpplen-bröd som ett jäkla mantra)
men ofta tittar jag inte på den förän jag är på väg mot kassan.
För att dubbelkolla så allt är med ungefär.
För att testa mitt minne, utmana mig själv.
Det är samma sak med budgetarna.
De finns och sen inser jag efteråt att det kanske inte gick så bra.
Senaste listan på listan (hö-hö) är min budget för New York.
Jag kan säga redan nu att den inte kommer hålla.
Jag vill nog egentligen vara duktig och följa listorna slaviskt,
men jag är helt enkelt för slarvig.
Och det trivs jag med.
Men listorna finns alltid där ändå.
Scener ur en systers liv
Sandra: Det är fan orättvist! Therese behöver aldrig städa. Hon har inte ens ett rum att städa. Hon borde städa något. Det är orättvist. Jag ska fan ringa BRIS.
Mamma: Stackars Sandra.
S: Ja, det ÄR synd om mig. Jag lovar. Jag SKA ringa BRIS.
M: Då ringer jag FRIS.
S: Du ringer VAD sa du??!
M: FRIS. Föräldrarnas rätt i samhället.
Man är bara så vuxen som man gör sig
tröttnade jag på att bara sitta och vänta.
En närstudie av New Yorks gatunät visade att det kommer vara näst intill omöjligt att ta oss till lämplig HD-affär.
Om jag och Michaela kommer vara lite lagom borkomna bland en massa motorcyckelknuttar?
Inte alls.
Jag går in och skruvar upp radion för fågeln,
tar en clementin och fortsätter följa diverse gator med konstiga namn för att försöka orientera mig lite.
Tillslut blir det min tur och jag är inte alls med på att den inspelade rösten byts ut mot en rikitg,
mänsklig röst.
Jag trallar glatt (?) med i "love is gone" (eller vad den idiotiska låten kan tänkas heta) med munnen full av clementin...
Plötsligt rycks jag tillbaka till nuet av en diskret host och ett:
- Öhm.. Som jag sa välkommen till Vattenfall AB, detta är Lisa..
Vilket självklart följs av att jag sätter clementinen (och låten) i halsen och börjar hosta som en idiot.
Hat.
Aaargh.
Nu vet ni.
Nedräkningar
och tjugotre dagar tills jag åker till New York.
Det är inte så mycket.
Inte mycket alls.
Innan dess skall jag hinna hitta lämplig färg och måla om köket ,
(får antagligen nyckeln på fredagen, men kör flyttlasset först på tisdagen så det borde tom jag hinna med)
en till tur till Ikea, två turer till Willys
och en tur till Forex.
Dessuom måste jag fixa en karta över NYC och eventuellt en guidebok med.
Utöver detta undrar jag lite vad man förväntas ha på sig om man skall se en uppsättning på Broadway.
Någon som har den blekaste?
En normal människa kanske hade sett till att planera in två så pass stora saker med lite tid mellan dem,
men inte jag.
.
i verkliga livet jobbar man på att genomlida oktober.
Det är långt till jul är vad alla säger,
och det stämmer kanske,
om man inte ska köpa julklappar till tusen människor
och försöka lista ut hur man snabbast möjligast klonar sig fram tills dess.
Usch.
Nu byter vi ämne för det orkar jag inte tänka på.
Jag har kommit på hur jag skall lösa möbleringen i min lägenhet nu.
Yeees.
Det blir till att måla om ett skrivbord och klä om två fotöljer,
men det blir bra.
Till slut.
Det blåa skrivbordet skall bli vitt eller grått,
och de blommiga fotöljerna skall bli svarta eller gråa.
Detta betyder att jag får springa på panduro,
seger!
När man är fattig så får man ta det som finns och göra om det till något bättre.
Men som de säger i reklamen:
Om du ser det framför dig, kan du bygga det.
Förresten har jag bråkat med Göteborg Energi i dag också
och jag lär fortsätta i morgon.
Jag blir så trött.
Att väcka den björn som sover...
Jag höll en lite bubbla av hopp levande,
kanske, kanske skulle vikarian.se leda till några små jobb här och där.
Men ni vet hur man gör, man tänker "de ringer inte i morgon"
eller så tänker man inte alls när man av ren slentrian stänger av moilen.
För det är faktiskt läskigt att ligga och sova med strålning rakt mot huvudet.
Och självklart ringer de, just idag, när jag har glömt av mobilen som mest.
I dag då jag har lovat att åka til lek och buslandet med mina syskonbarn,
då rings de, skickas sms och mail.
Då.
Det kanske är så, som mamma säger, att det tar en liten stund innan man är med i systemet
och innan allt rullar på ordentligt.
I dag har de ringt,
från tre olika skolor och jag svarade inte, för jag sov.
Ni hörde rätt, från TRE.
I morgon skall jag jobba på Statoil, så då lär det inte bli någon skola heller.
Onsdag kanske?
(Och sen undrar jag lite lätt vad man gör, hur man sysselsätter barnen,
när man vikarierar för en klassföreståndare i årskurs tre?)
I dessa tider ger jag upp
och arbetsförmedlingens hemsida är lika seg som kolasås,
känner jag att det är dags att följa trenden.
Ett litet konto på en alldeles för långsam sida,
som något slags naivt hopp om att saker och ting faktisk löser sig till slut.
Jag undrar lite löst hur många som gjorde som jag,
just exakt i denna sekund?
Jag filar på mitt CV och bestämmer mig helt sonika för att överge matte D.
Jag är ledsen att göra er, och mig själv, besvikna,
men det finns ingen energi, ingen ork.
Det är en bravad att lägga mig i rimlig tid, ta mig upp och ta mig till jobbet alternativt till träningen.
Allt följer samma mönster, men jag verkar klara det.
Dock finns det ingen energi över till en massa konstiga satser
och jag orkar inte känna stress inför ytterligare ett nationelt prov.
Jag orkar inte förklara för läraren varför jag inte är på de frivilliga lektionerna
och jag orkar inte sätta mig vid matbordet och inse att det är ytterligare en dag utan arbetsro.
En dag då andra människor spelar hög musik och kollar på tv.
Jag orkar inte bli irriterad längre.
Jag ger helt sonika upp.
Det är inte likt mig, jag vet, men ibland måste man bryta vissa mönster.
Som det ser ut nu behöver jag inte ens den kursen längre
och skulle det ändra sig får vi väl hoppas at jag har mer ork då.
Jag vet inte hur jag skall kunna se mig själv i vitögat.
Jag som alltid presterar mer än vad som behövs,
ger plösligt upp.
Vad hände?
Och det konstiga är att jag inte ens har ångest över det.
Än.
Från 15 till 20 år, tur och retur
bäcker, filmer och ibland toppas det med lite alkohol.
Förutsägbart? Ja visst. Men jag trivs ganska bra.
Det är en lunk som ger dubbelt betalt och i stort sett helt lediga vardagar.
Jag kan betala hyran och har ändå tid att träffa alla mina vänner
som har lika konstiga scheman som jag har.
Min syster kom hem och var full igår.
Scenen är samma som på våran tid,
lika så intrigerna,
bara med nya skådespelare.
Ibland sakna man Färjenäs, men bara ibland.
Kostcirkeln och sånt
Det är när man inser att lite överbliven kladdkaka
och ett äpple faktiskt fungerar utmärkt som frukost
som man vet att världen inte är på väg utför helt totalt.
Trots alla vuxenpoäng som samlas i en dammig hög,
så finns mitt rätta jag ändå där under någonstans
och gör allt för att komma fram.
Strax blir det lunch, som jag egentligen inte har råd med, med en nyfunnen vän.
Göteborgs Energi AB?
Att en så pass stor institution som Göteborgs Energi AB
inte kan hålla koll på sina papper känns lite oroväckande.
De har på fullaste allvar, skickat mitt elnätsavtal (plus en påminnelse) till den adressen som jag skall flytta till.
Den adress jag flyttar till den förste november.
Detta skrev jag klart och tydligt på pappret och skrev dessutom adressen som jag bor på nu,
vilken de skulle ha skickat avtalet till.
Detta betyder i sin tur att jag måste vänta ytterligare några dagar innan jag får kontraktet,
vilket betyder att det inte är säkert att det elbolaget jag har valt får min ansökan i tid.
Det leder i så fall till att jag måste ha Plus Energi (som är det elbolaget som samarbetar med Göteborgs Energi)
i en månad innan bytet går igenom.
En massa extraarbete för mig för att någon jöns inte kan sköta sitt arbete.
Fy för sånt!
Jag känner mig motarbetad
Jag sa ju att jag hade kommit på vad jag skulle göra med mitt liv,
jag har tillslut bestämt mig för vilket program jag skall välja.
Alltså tänkte jag att det var lika bra att sätta igång till våren, med buller och brak.
Det blir lärarprogrammet och ämnena som jag tänkte läsa är svenska som andraspråk och spanska.
Sagt och gjort.
Jag gick in på studera och insåg ganska snabbt
att det varken startar ett program med svenskan eller med spanskan till våren.
Jag kan alltså välja helt fritt vilket ämne jag vill börja med,
så egentligen hade det inte spelat någon roll vilket utav dem jag hade valt.
Om det hade gått.
Nu betyder det att jag har ett halvår till på mig att vela fram och tillbaka.
För det kommer jag att göra,
även om jag säger nu att jag har bestämt mig.
Jag känner mig själv.
NYC
antagligen mer uppklädda än vi någonsin har varit,
med spänd förväntan och räknar sekunderna.
Då, den 8 november klockan 8.00 PM skall vi se The Phantom of the opera
på Majestic Theatre i New York City, på Broadway!
Saxat från www.en.wikipedia.org:
"The Majestic, one of the largest Broadway theatres with 1607 seats, traditionally has been used as a venue for major musical theatre productions. --- The theatre has housed The Phantom of the Opera since it opened on January 26, 1988. With more than 8,000 performances, it currently is the longest-running production in Broadway history."
Nämnde jag att jag ska dit?
Nämnde jag att jag fick det i present av Michaela för en timma sedan?
Nämnde jag att jag är lyckligast i världen?
ARG
ÅÅÅÅÅÅÅH!
Fuck.
En massa strunt
förvirring och myskänslor.
En sådan dag man egentligen skulle ha legat kvar i sängen helt enkelt.
Hur som helst lyckades jag förvandla mitt ENDA pass denna vecka,
till det något mer överkomliga, tre pass.
Så i dag var jag uppe 4.25, glad, trevlig, serviceminded
och allt annat man förväntas vara i mitt yrke.
Nog att jag var.
Har precis ätit lite lunch och skall strax packa träningsväskan.
Blir ett till gympass är det tänkt.
Hoppas att det inte är för mycket folk bara.
Sedan måste jag tydligen träffa Michaela,
det handlade om något jätteviktigt, som hon abslut inte kunde ta på telefon.
Förresten, jag har en plan för mitt liv!
Det ni.
Môcke nu!
i morgon skall jag räkna matte (lovar), ha planeringsmöte med M&M och träna,
på torsdag ska det fikas med Kristian och varas barnvakt till mina favoritsyskonbarn på kvällen.
Fredag-söndag lär det jobbas en del, även om schemat inte är satt än.
Det är tisdag och schemat för denna veckan är inte satt än.
Strålande.
Trots allt gillar jag livet som timanställd, det ger än så mycket tid för annat
samtidigt som man får rätt bra med pengar.
Nu ska jag boka något roligt pass för i morgon och sen ska jag ta mig ur min morgonrockstristess.
I dag lyssnar vi på min nya skiva Säkert!
Så det kan bli
det slutade på Rockbaren med konstigt sällskap.
Smstrafik mellan oss innan vi träffades:
"Min mamma skällde just på mig för att jag gick på hennes nytvättade golv.
Det blir tydligen fotavtryck när golvet har torkat då.
Jag behöver dricka."
"Min mamma skällde just på mig för att jag inte städade
när jag stod med diskhandskar, trasa och rengöringsmedel i högsta hugg.
Jag behöver också dricka."
Och så blev det.
Jag hoppar bara om jag vet att ni finns där...
Jag har klarat nitton höstar och tänker ge mig fan på att den dagen jag dör
inte skall vara en kall jävla oktoberdag.
Det är samma visa om och om igen,
mer eller mindre diskret.
I år verkar det gå åt det mindre diskreta hållet.
Ett av mina tidigaste minnen är från ängen vid Lilla Edets Brukshundsklubbs klubbstuga.
Jag var tre-fyra år och världen var till för att utforskas.
Det var jag och en annan tölta som lekte kurragömma i hundtunnlarna,
som hoppade över hinder och som balanserade på gungbrädor.
Vi drack varm choklad och hade på oss något rosa som våra mammor hade valt.
I luften fanns en slags spänning, ett löfte.
Vi skulle ta över världen.
Hon finns fortfarande där.
En kväll för snart två år sedan såg hon till att jag tog mig ur mitt näste,
vi målade naglarna och läpparna knallröda och tog en flaska vin från min mamma.
Den kvällen mötte jag någon som rubbade mina cirklar,
som förstörde vad jag hade planerat och som fick mig att tappa fotfästet.
"Jag fångar dig, det är lugnt"
Han finns fortfarande där och håller vad han lovade.
Jag vet inte hur många vakna nätter som har gått sen vi började prata,
började förstå.
Jag tror vi var ungefär femton och sen dess har det varit många toppar och många dalar.
Jag har lärt mig att jag sällan är ensam om att känna som jag känner,
det finns alltid en till som känner exakt likadant.
Som säger exakt rätt saker.
Han finns också fortfarande där.
Jag kan åka jorden runt, eller bara stänga in mig i ett rum,
er tre blir jag nog inte av med i första taget.
Hoppas jag.
Therese vs. Therese 1-0
Det är dags, jag ska ta det stora steget.
Ytterligare ett träningskort skall inköpas.
(Hur många har man egentligen haft i sina dagar
och varför förnyar man dem aldrig?)
Men nu har jag tänkte ut det!
Jag ska köpa ett årskort och eftersom jag är fattig så måste jag använda det,
jag kan ju inte bara kasta pengarna i sjön!
Dessutom så sätter jag det på autogiro,
så kortet kommer jag aldrig att behöva förnya det eftersom det inte går ut.
Ha-Ha, seger mot mig själv.
Har kolat runt lite och det som verkar bäst för mig är Friskis och svettis.
Billigt kort, många aktiviteter oh jag får använda kortet på alla anläggningar.
Det ni!
Nu ska det i väg och köpas kort,
förvänta er ett gnälligt inlägg om träningsvärk inom kort.
Stormen som aldrig kom.
Jag läste om stormvarningar,
om att SMHI uppmanade alla till att stanna inne.
Jag märkte att det var lite fler höstlöv i luften,
lite mer regndroppar som slog mig i ansiktet
och jag log.
För ska det vara höst så ska det vara det på riktigt.
Kort och intensivt.
Men det blev ett annat slags storm.
En mer åt det riktiga stormhållet,
som passade dagens överdrivna känsloutspel.
Jag fick ge en ny bekantskap råd
att ha, eller inte ha, sex med sin exflickväns bästa kompis, det är frågan.
Jag föreslog inte, men då var det redan för sent.
Det blev helt enkelt till att komma med råd så gott det gick
och försöka förklara att kvinnor inte alls är så invecklade som han ville tro.
(Han kontrade rätt brutalt med saker som överanalyserande,
att vet inte betyder nej och konsten att läsa mellan raderna.)
Sedan krockade en utav våra lastbilar, som var uthyrd och kördes av en förvirrad man,
med en annan kunds bil.
Jag var ensam på station och kände mig lite smått förvirrad.
Under tiden som de fick fylla i en skaderapport
och jag fick det tvivelaktiga nöjet att berätta för lastbilshyraren
att han skulle få betala 3000 kr i självrisk för kalaset, kom en ung kille in.
Jag såg direkt vem det var.
Det är ett ansikte som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns så tydligt hur han fördes in med handbojor i rättssalen,
snabbt sjönk ihop på en stol, hur hans ögon inte vågade möta mina
och hur han drog luvan längre och längre ner i pannan.
Jag minns alla hans drag.
Jag minns hur han erkände att han hade rånat oss och hur han faktiskt tycktes skämmas.
Jag minns hur hans mamma inte vågade hälsa på min mamma,
trots att de hade pratat så många gånger innan.
Jag minns hela honom, men han minns tydligen inte mig.
Jag fick kämpa för att möta hans blick när han kom in,
jag bet ihop när han bad om ett Marlboro rött
och ville mest slänga de två kronorna han lämnade i dricks på honom.
Två kronor i dricks efter att ha förstört så mycket.
Ödets ironi?
Senare kom en utav mina tonårs största kärlekar in.
Jag glömmer sällan ett ansikte.
Speciellt inte om man, barfota i total och barnslig eufori, har jagat ansiktet runt runt en stor äng.
Scoutskjortan på och en vattenflaska i händerna.
Vi sprang, skrek, skrattade och ramlade ihop i en hög.
Det blev inte mer än så. Vi träffades några gånger,
hade alltid kul ihop.
Men jag glömmer inte ett ansikte.
Inte Andreas Hellbergs ansikte.
Efter detta kom en gammal klasskompis från högstadiet in.
Då undrade jag lite vad världen ville med mig.
Det var kul att träffa henne, det gör jag gärna igen,
men kändes som lite fel plats och lite fel tillfälle.
Men hon slapp i alla fall att visa leg.
Kris!
I går ställdes jag inför något riktigt läskigt,
jag var tvungen att klara av något som jag inte har tacklats med på riktigt länge.
En totalt Internetfri dag!
Visst har det gått dagar som jag inte ens har sett åt datorn, men då har jag alltid kunnat.
I Spanien hade vi ett Internetcafé runt hörnet
och sista tiden hade vi till och med Internet hemma.
Hos mamma har det alltid funnits fungerande trådlöst bredband.
Man vet alltså att det finns där.
Det är något mystiskt man inte kan ta på, men som ändå förenklar dagen något komiöst.
Det är en slags barnslig trygghet att veta att det alltid finns,
som med mamma ungefär.
Man kan alltid lita på att de ställer upp.
Men inte i går alltså!
(Nu pratar vi om bredbandet, inte om mamma...)
Jag kunde inte ta reda på när jag skulle ta bussen till jobbet,
jag kunde inte söka upp Larrys (den nuvarande hyresgästen som bor i min lägenhet) nummer
(VEM i hela världen har Gula Sidorna i pappersformat nu för tiden?)
jag kunde inte föra över pengar till rätt konto,
jag kunde inte beställa ett TV och bredband till min nya lägenhet,
jag kunde inte....
Ja, ni fattar grejen.
Så i stället för att fixa en busstidtabell, en Gula Sidorna i pappersformat
(som hade löst problemet med både Larry och bredbandsbeställningen)
och fundera ut vart jag hade lagt anvisningarna till min telefonbank satt jag dumt och stirrade på datorn.
Vad gör man egentligen?
Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram? En uppförsbacke!
En bra början, men inte tillräckligt.
Jag har läst igenom ett helt kapitel och förundras (humpf, vi kan ju låtsas) över
additions- och subtraktionssatser för sinus och cosinus.
Ni hör ju hur roligt det låter.
Jag har fått gjort fem tal
(varav fyra och ett halvt blev rätt).
Jag har i nuläget fjorton tal kvar,
tills jag är där vi skulle vara vecka 38.
Det går bra nu.
Planen för resten av kvällen är att läsa igenom nästa kapitel och kanske räkna de lätta talen.
Sen gå upp lite tidigare imorgon och fortsätta innan det är dags att jobba.
På fredag blir det också en hel del plugg...
Dessutom är det snart hög tid för att bestämma sig för om man ska plugga någon liten kurs till våren.
Program får vänta en stund till,
har man beslutsångest så har man...
Att vänskapa
Blir till att pussla så mycket det går eftersom våra jobb mobbar varandra.
Så nu ska vi ses innan hennes jobb och innan mitt pluggande.
Som kommer ske i kväll.
Faktum var att jag faktiskt läste igenom kapitlet om enhetscirklar på bussen i går.
Det räknas väl nästan som att plugga?
En kopp te och en vän,
allt annat känns så överdrivet.
Undra om man kan lura med henne på lite upptäcksfärder efter fikan?
skulle behöva besöka Duka och lite annat mojs.
Återstår att se.
Om jag går uit hårt och säger att jag vill till en skoaffär, så kanske...
(Michaela hatar att gå i skoaffärer med mig,
hon påstår att jag förvandlas till en treåring utan några spärrar och
att jag inte reagerar på omvärldens tilltal. Pyttsan.)
