Gårdagens lärdom
bara för att upptäcka att allt är det samma som innan.
Det är samma människor,
fast nya ansikten med nya tankar.
Tankar som är skrämmande lika de gamla tankarna.
Bara för att man slutar att umgås med människor
betyder det inte att de kan vara en stor del av ens liv.
Jag vet inte riktigt var jag är,
men jag känner att jag vet vart jag är på väg.
Det känns som ett steg på vägen
och frågan är bara vilka som är beredda att ta steget?
So, let's go?
Spöken
hur jag trängde mig mot väggen för att inte synas,
hur jag inte kunde sova när det var ljust,
hur jag inte kunde sova när det var mörkt.
Det finns spöken överallt.
När jag tvingades ut i vintermörkret för att ta hand om min kanin
trodde mina grannar att jag blev misshandlad.
Den dagen den dog kunde jag inte sluta tänka på alla gånger
den fått vänta till nästa morgon med att få rent vatten eller ny mat.
Att det var en katt som hade skrämt livet ur den kändes mest som ett hån,
så klart att det egentligen var mitt fel.
Det finns spöken överallt.
Jag minns hur jag sprang på kyrkomuren,
tätt följd av en vän.
De äldsta gravarna var de som kastade längst skuggor.
Kyrkoklockan slog varje kvart
och en gång hittade vi en kniv precis bredvid muren.
Det finns spöken överallt.
Jag minns hur jag räknade stegen till huset som låg på hörnet precis nedanför berget.
Jag tänkte att om jag skulle klara mig fram till nästa husknut skulle det inte hända någonting.
När jag väl nådde husknuten flyttades skyddsnätet ytterligare ett hus i från mig.
Och ett till. Och ett till.
Det finns spöken överallt.
Jag springer inte på kyrkomurar längre.
Men jag räknar husknutar och steg.
Tittar i garderober och låser dörrar.
Tänker att snart är jag säker.
Det finns spöken överallt.
Jag tvingar fortfarande ut mig själv i vintermörkret,
ryggar för varje liten fågel och skriker till när träden vajar.
Jag har fortfarande svårt att sova och min nalle består mest av tygtrasor.
Det är ett sätt att överleva.
Högt och lågt
men ändå inte.
Ännu en natt fylld av täckesbrottning, sparkar och skrik.
Det är som att vara fjorton igen.
Jag har the time of my life
men kan inte sova utan att mina drömmar tar mig till platser jag inte vill besöka.
Jag förstår inte, men det är så det skall vara har jag hört.
Jag kan räkna upp en miljon anledningar till varför det är som det är.
Men för att verkligen bryta cirkeln krävs att du är här och bara finns.
Jävla underbara skitliv.
Att skapa eller inte skapa
Miranda
Mattias
Neo
Sebbe
jag känner er inte, men det är kanske dags att lära känna er?
Just precis nu
Varför skall jag, som inte ens röker, straffas?
Nu är det tom så illa att jag börjar ett inlägg med "jag"
och inte ens bryr mig om att jag använder ord som "så".
badade med ljus tända,
för att skrämma bort demonerna.
låg och stirrade upp i taket,
skuggorna smög sig uppför kakelväggen.
bildade små gubbar.
fyllde på med liter efter liter,
för att se om det fanns någon gräns.
sätta ytspänningen på prov.
blåste ut ljus efter ljus,
det blev för ljus, för mörkt.
tände dem alla igen.
tänkte på att livet ibland
är precis som det ska vara.
ibland är nu.
Utmanad
Jag känner mig utmanad, jävla Marcus.
1. Jag äter Polarbröd på ett mycket speciellt vis. Ni vet sådana Rågbröd eller vad de heter? Runda vita bröd med små luftbubblor på undersidan? Att äta dessa är en väldigt långdragen process för mig. Först måste man välja pålägg och smöra dem, självklart på den släta sidan. Efter denna lilla prövning är det som alla vet dags att börja äta. Men jag måste äta luftbubblorna först. Jag vänder alltså hela mackan uppochner och gnager sedan av luftbubblorna. Efter detta kan man äta resten. Lite lätt OCD kanske?
2. Jag älskar smycken. Jag har lådvis av dem. Alla mina örhängen hänger prydligt uppradade på ett snöre under min anslagstavla. Alla armband har jag i skålar och mina halsband hänger på tolv krokar i badrummet. Mina finare smycken har hedersplatser i smyckeskrinet.
3. Jag gör mina egna smycken, vilket kanske förklarar att jag har så mycket av dem. Mina pärlor, snören, tänger och annat jag använder i detta arbete är det enda som jag har en näst intill perfektionistisk ordning på.
4. Jag är sämst på att hålla i ordning. Jag kan städa mitt rum och lämna det skinande rent. Efter det behöver jag bara gå in i det igen och fem minuter senare ser det värre ut än vad det gjorde innan jag städade.
5. Innan jag och Andreas blev tillsammans hade jag inte sett en enda Bondfilm. Nu har jag hela samlingen och har i alla fall sett åtta stycken av dem.
6. Jag har haft en rosa kavaj som gjorde att folk lätt kände igen mig. På hockeymatcher och liknande...
7. Jag har sittstrejkat i Brunnsparken samma dag som jag kapade en spårvagn i Örgryte.
8. Jag har somnat på bussen innan jag skulle se en av de mest speciella konserterna i mitt liv, Winnerbäcks födelsedagskoncert i Linköping. Faktumet att jag somnade gjorde att jag missade att gå av i Lödöse och vaknade upp i Lilla Edet. Jag hade bytt telefonnummer och glömt berätta det för Michaela, vilket betydde att hon trodde att jag hade dött eller liknande. När jag väl kom tillbaka till Lödöse var klockan en halvtimma efter avsatt avgångstid. Men här slutade inte problemen. Strax innan Trollhättan fick vi bensinstopp och tvingades byta bil. Efter att ha kört hyfsat olagligt hela vägen till Linköping och varit hyfsat vilsna kom vi fram femton minuter för sent. Vi missade presenterna man skulle ha fått i ingången, men konserten var suverän!
Torsdagshumor
har en liten dispyt innan det är dags att åka till dagmamman..
Oliver: Men mamma! Jag vill inte ha på mig kalsongerna!
Veronica: Men Oliver, du är ju en stor pojke nu. Då använder man inte blöja längre, utan man måste ha kalsonger.
O: Jag vill inte! Tänker inte!
V: Det är inget att diskutera, du ska ha på dig dem.
O: Men mamma! Jag har ju en stor snopp, den får inte plats i mina små kalsonger!
påhitt
Jag varken hör eller ser det, men det finns inte många andra väderlekar att välja på.
Vi pratar om ett äkta spöregn, inget fjuttigt duggregn här inte.
Ett varmt spöregn. Jag vill vara där, i tunna sommarkläder och känna dropparna landa på mig och sakta leta sig fram till min hårbottnen.
En känsla av att ha tusen små myror i mitt hår gör sig påmind,
en ganska mysig känsla trots allt.
Vad är det man säger? Orden retas med mig.
Glädjande och irriterande på samma gång?
Strunt samma. Sånt väder är det, jag tror att du förstår.
Medan jag sitter här och leker med vetskapen att idag är det jag som är vädergud slås jag av en annan tanke.
Jag börjar leka med idéen om att allt jag har gjort i hela mit tliv har varit för att lära mig hur jag ska behandla dig.
Varje ord har varit en träning i hur jag skall handskas med min röst på bästa vis.
Alla misstag är gjorda för att jag skall lära mig att ta tillvara på det jag har.
Jag känner det.
Det regnar och jag älskar dig.
