Bra kvinna reder sig själv

Läser just ni Stjärnor utan svindel och även om jag råkar tycka att det är en himlans massa svammel så kan jag inte undgå att ta åt mig så fruktansvärt mycket av vissa saker. Jag känner att jag just nu mest läser litteratur som kommer att göra mig till en ännu bitskare och argare feminist - tjo!

Hur som bestämde jag mig under läsningen för att det är dags att konfrontera mina rädslor/fobier, det är inget som kommer att lösa sig av sig själv och nu är ett lika bra tillfälle som något att ta tag i dem. Så, för att kunna göra det bestämde jag mig för att spalta upp dem (utan inbördes ordning):

1. Handleder
2. Mörker (jag tror att det lurar tjuvar och banditer bakom varje vrå och kan aldrig ritkigt slappna av)
3. Att prata engelska
4. Extrema höjder utan direkt "skydd" (jag hatar balkonger som är högre upp än på tredje våningen, pariserhjul, höga broar osv)

Punkt nummer tre var lättast att ta tag i, så i natt anmälde jag mig till en kurs i engelsk konversation på Medborgarskolan. Det kanske inte hjälper fullt ut, men det är ett stort steg på vägen måste jag säga! (Allt det här skyller jag på min engelskalärare från fyran, hon var ondskan personifierad)

Handledsfobin har jag fått ganska bra bukt med, så den låter jag vara en stund. Kanske självdör den, kanske kan jag leva med den. Höjdrädslan kör jag lite egen KBT på och det går ganska bra, jag har bestämt mig för att det inte får begränsa mig. Jag promenerar över broar och tvingar ut mig på mormors balkong helt enkelt.

Mörkrädslan är knivigare, några förslag på hur jag löser det mottages därför tacksamt.

Tack och hej.

Saker att göra istället för att plugga:

- bli upprörd över världens dumhet.
Titta här så förstår ni.

Saker som jag inte har haft vett att uppskatta innan:

- Tradera. Varför, VARFÖR har jag inte tänkt på det här tidigare? Helt underbart ju. Inom snar framtid dyker det upp två mönstrade tyger och en klänning i min brevlåda.
- Korv stroganoff. Sjukt gott. Vem kunde tro att falukorv skulle kunna bli gott?
- Pojkvänners kurslitteratur. Kan vara för att jag nu 1. förstår den, 2. tycker att den är intressant och 3. skall läsa exakt samma kurs om ett år.

Dagens

Något som får mig att skrika upprört på väg till jobbet:

En bok som slutar FEL.

Något som får mig att skratta så jag gråter på Fröken Olssons:

Malin berättar om att hennes syster stod i kön på Ica Maxi. Framför henne stod en mamma med barnvagn och ett barn i fyraårsåldern som hade en sån där liten barnkundvagn. Han körde den fram och tillbaka in i hälsenorna på mannen som stod framför dem i kön. Mannen vänder sig om och ber pojken att sluta, men han fortsätter köra in vagnen i hans ben. Ytterligare en gång ber mannen pojken att sluta och förklarar att det gör ont. Pojken slutar inte. Till slut vänder sig mannen till mamman och ber henne säga till sin son eftersom han kör in vagnen i hans hälsenor och att det gör ont. Mamman svarar "Nej, det tänker jag inte, för jag tror på fri uppfostran!"

Det blir lagom spänd stämning i kön, då pojken fortsätter sin framfärd med vagnen. Fler och fler människor börjar bli irriterade men till slut har mamman betalat sin mat och börjar packa ner alla varorna.

Bakom henne i kön stod en kille som endast köpte en yoghurt. På sin väg ut från kassan öppnar han yoghurten och häller den över mamman. När hon upprört skriker "Vad fan gör du?!" till honom svarar han "Min mamma trodde också på fri uppfostran!" och går därifrån. SÅ JÄVLA KLOCKRENT.

Boktjuven

Jag utfärdar härmed en varning.
Vill du läsa en av de bästa böckerna som har skrivits,
leta upp Boktjuven av Markus Zusak som förhoppningsvis redan står i din bokhylla.
Om du däremot känner att du inte klarar av att möta alla känslor som finns inuti dig,
så ska du nog inte läsa den just nu.

Jag har skrattat, skrikit, förbannat och framförallt gråtit.
Det är en underbar bok, berättad på ett så mästerligt sätt att jag känner
att jag aldrig mer vill skriva något i hela mitt liv.
Det finns ingenting kvar att skriva.

"BOKTJUVEN - SISTA RADEN
Jag har hatat orden
och jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt."
(s. 560)



Berlin - vi kommer tillbaka

Berlin var underbart och resesällskapet var det bästa!
Jag kanske berättar mer någon annan gång,
men tills vidare får ni hålla tillgodo med vetskapen att vi åt mat från alla världens hörn
drack vin och rom, spelade kort på en madrass, åkte fel håll med spårvagnen i stort sett varje dag
(vad är grejen med två olika linjer som går rntt i en cirkel fast åt ett håll var?),
besökte världens enda Ramonesmuseum, hälsade på madame Tussauds och hennes vaxdockor,
drack riktig öl på en irländsk pub, var snyggast av alla på en rockklubb i förorten,
åkte i en och en halv timma för att stå och skaka på en plats där flera tusen människor avrättats.
Vi hälsade det nya året välkommet med en miljon människor på en gata kantad av Lindar,
samma natt dansade vi i snöstormen till Abba och random tysk livemusik för att senare åka pariserhjul
och vara övertygade om att vi skulle frysa ihjäl.
Vi har gått, gått, gått och sett en massa.
Och åt en himla massa chips.

Varbergste saltat med tårar

Funderar lite på hur rättvist det är att skrika ut sin smärta
bara för att få någon annan att må dåligt
och tycker lite att man kanske inte skall jobba så,
med att skuldbelägga någon för något man själv var högst delaktig i.

Visst, livet suger ganska hårt ibland och jag propagerar absolut inte för att man skall stänga saker inom sig.
Prata, älta, gråt, skrik.
Gör var du vill,
men avreagera dig på någon som du vet är stark nog att ta det,
som kan älta och minnas med dig.

Jag brukade vara den personen, jag vet det,
men allt förändras och just nu har jag fullt upp med att klara av mig själv och min ångest.
Jag kan inte ta din också,
på samma sätt som jag inte kräver att du ska ta min.

Levande begravd

Te till frukost och inte stabill
men gråter i alla fall inte.

Midsommar.
Inte Brännö, inte Lidköping, inte Alicante.
Inte ens någon sol.

Jag ska äta sillunch med mormor och sen jobba hela kvällen.

Känns okej.

Jag vet

Om två timmar ska jag åka till jobbet.
Åh ena sidan: skönt att ha något att göra, att fördriva tiden
åh andra sidan: jobba? nu? fyra timmar med en manlig kollega utan känslor
och sen fyra timmar bara mig själv (och korkade kunder)?
Låter inte så bra i mitt huvud.

Mormor ringde förut,
tackade för kortet från Marseille,
frågade varför jag hade sovit hos Veronica i natt
och undrade vad Andreas ska göra på midsommar nu när jag ska jobba.
Jag kan inte riktigt formulera orden och tänker:
jag säger det imorgon när jag ändå ska träffa henne
och pratar på om middag med familjen och sen fest med vännerna.

För jag vet ju vad han ska göra.
På samma sätt som jag vet vilket lösgodis han vill ha,
vilka program han följer,
vad han menar med vissa ord,
hur hans föräldrar träffades (och var),
hur hans garderob är uppdelad,
vilket mönster hans födelsemärken på ryggen bildar,
vilka böcker han äger,
vad han föredrar för strumpor.

Jag kan berätta vad han snusade (och rökte) när vi träffades,
hur många gånger han har bytt snusmärke de senaste 2,5 åren
och jag vet vad han tänker bara genom att se honom i ögonen.

Jävla hjärta som inte vill samma som hjärnan.

Ont i magen

Snart tretton timmar sedan och jag vill fortfarande bara dö.
Jag slänger mackor som jag bara har tagit ett bett på
och undrar lite hur jag ska överleva den närmsta timman,
det närmsta dygnet, veckan, livet.

Lite för mycket vin igår
och nu ska vi tydligen till Ikea.

Jag är glad att jag slapp sova själv
(hur ska jag kunna det?)
och jag undrar hur du mår.

Har tänkt att ringt sjuttiosju gånger.
Ska inte, borde inte.
Inte än, jag vet det.

Ett annorlunda jag

Jag märker att mina vänner tittar annorlunda på mig,
pratar annorlunda med mig.
Min pappa ringer lite så där på impuls och undrar hur jag mår
och min mammas sambo klappar mig lite på ryggen.

Jag vet inte, men tack antar jag.
Och fan att allt syns så tydligt på mig.

Klarar vi det här tror ni? Klarar jag det här?

Det verkar så uppenbart där på trappan,
eller under björken eller i soffan.
När jag säger det låter det nästan, nästan logiskt.
Men sen? Nej.


Jag stannar!

Egentligen skulle jag berätta om något helt annat
men snöade, inte helt oväntat, in mig på en annan tanke.

Ett beslut är fattat (med hjälp av listor, vänner, familj och pojkvän. Men mest av listor)
JAG STANNAR.

(tills vidare, självklart har jag redan börjat smida på nya planer)

Nu hjälper vi Emelie

Jag struntar i om ni tycker att jag är pretto,
men jag kräver att ni går in här.
Ni HAR råd att hjälpa till,
37 kronor gör skillnad!

Har ni råd att köpa choklad,
kläder, böcker, blommor, inte fan vet jag
så kan ni banne mig avvara lite till människor som har det sämre.

Ali kan te

Jag skulle skriva en kortare uppsats om en epok i mitt liv
och valde min tid i Alicante.
För är det något som jag kan prata på om så är det Alicante.
När jag hade läst igenom allt en sista gång såg jag att Maria,
min älsklingschica som bodde i Alicante samtidigt som jag och Fia,
hade skrivit till mig på msn.

Hon kommer hit i helgen!
Så jäkla kul.

Och om ni också vill ha lite kul så kan ni läsa om dumma svenskar.

Den rastlösas våndor

Dagarna blir så långa när man har tidiga föreläsningar
och trots att jag har hur mycket som helst att göra
sitter jag och river sönder huden av rastlöshet.

Solen hånar mig för att jag inte tar tillvara på de få soliga dagarna som vi får i vårt land,
förkylningen gör att jag inte kan träna och alltså missar dejten med min syster.
Jag är glad, jag rent av lycklig, det sprätter i magen
och leendet leker på mina läppar.
Trots det kan jag inte sluta att riva sönder min torra ömtåliga hud.

På något vis samsas min ångest med all lycka som finns i mig,
de visar sig samtidigt, formar mina tankar.

Jag känner att jag måste, måste, göra något med dagen,
dagen som innan jag vet ordet av kommer att ha övergått i natt.

Jag måste ha saker att göra,
annars sprätter det i mina fingrar och jag biter sönder mina naglar.
Jag satt och rev bort en lös nagelflik och då ringer en vän:
Vill du ta en fika runt halv sex?

Om jag vill.
Nu skall jag bara få pluggat allt som jag borde plugga innan dess.
Strax.

Jag ska söka dina krafter i ett farligare land

På något vis blir dödligeheten lite mer påtaglig när det är vår,
jag har aldrig riktigt förstått det.
En vän berättade en gång att under våren är det flest människor som tar sitt liv.
Hon hade jobbat med att sy liksäckar,
då får man tydligen statistik på sånt.

Jag går på en kykogård som alltid har varit den stora, den långt borta,
men som nu ligger precis nedanför backen.
Jag går och letar efter en grav, utan att riktigt förstå varför.
Men det känns viktigt och på något vis kompenserar jag kanske
för att jag inte orkar åka till morfars grav längre.
I början var jag där hela tiden,
det var när jag trodde att han var på en lite längre semester
(min morfar pysslar inte med semestrar, så jag vet inte vad jag tänkte)
men nu  börjar jag inse att han inte kommer tillbaka.

Jag skriver brev till honom,
pratar med honom och skäller på honom.
Men jag orkar inte hälsa på honom.

Jag fortsätter att "handskas" med min sorg genom att helt sporadiskt bryta ihop,
skrika, gråta och slå.
Det kan helt enkelt inte vara sant.

Jag hade aldrig förlorat någon som jag älskade så mycket innan.
Någon som var en del av mig,
som var mitt liv.

(Och alla som säger att det blir bättre,
ni får gärna berätta lite mer exakt NÄR det blir det.
Nu har han varit död i över ett år och fine,
riktigt lika hysterisk är jag inte men bättre? njaaa..)

Och problemet är ju att jag inte bara älskar honom.
Jag älskar, älskar, älskar.
Vilket betyder att det kommer hända igen.
Och igen.

Hur är tanken att man skall klara det?
Hur ska man fortsätta leva trots att det som var,
det som gjorde en stark, är borta?

Det är vår och solen lyser,
jag skrattar, äter glass, busar med min lillebror.
Och tänker på döden.
Men solen lyser i alla fall.

Ett liv är ett liv

Ang. Läkaren som är åtalad för dråp och att barnet antagligen ändå hade dött,
om inte annat haft allvarliga hjärnskador.
Visst ser hon ut att ha ett bra liv, eller vad tycker ni?

Jag som inte ens kan tänka mig att genomgå en abort
kan överhuvudtaget inte sätta mig in i att inte göra allt för att ett barn,
som uppenbarligen inte lider,
skall kunna överleva.
Sätt in respirator, extra assistenter, bygg om, gör vad fan ni vill bara ni käpmar för allas rätt till ett liv.

Och jag har alltid tyckt att är man tillräckligt vuxen för att strunta i att skydda sig när man har sex,
så är man tillräckligt vuxen för att ha barn.
Själv använde jag både kondom och p-piller när jag var yngre.
Varför?
För jag ville inte ha barn och skulle inte kunna tänka mig att ta bort det om jag nu skulle bli gravid.

(Sen hur bra mina åsikter rimmar med att jag tycker att abort är näst intill en mänsklig rättihet vet jag inte.
Men jag hävdar att möjligheten skall finnas men att man inte skall behöva använda det)

Prins Ali

Jag börjar starkt misstänka att tre clementiner inte alls är godtagbart som middag,
så det blir väl till att rota fram något spännande ur skafferiet.
Dock verkar Alfons Åberg-andan komma mellan mig och min middag...
Jag ska bara läsa i MAHs kurskatalog,
plocka upp kläderna från golvet,
planera min vecka och min ickebefintliga ledighet...

Igår när jag och min syster satt och väntade på Michaela i hennes trappuppgång (fråga inte)
tvingade jag henne (systern) att leka sten, sax, påse och vem är jag? med mig.
Sandra undrade om vi var på väg på en fjällresa med familjen
och tiitade på mig med en blick som inte kunde betyda annat än att hon tyckte jag var dum i huvudet.
Men jag fick henne att göra det hur som helst!

Innan des hade jag fått ett underbart infall när vi halvsprang genom centralen för att hinna med Grön Express till landet.
Alla människor tog sig fram i snigelfart och stod i vägen precis överallt...
Vilket gjorde att jag osökt kom att tänka på (och sjunga väldigt högt, fint och gällt):
Göööör plaaats för prins Ali.

Sandra vägrade att prata med mig på en stund,
hon är så kinkig.

It's like rain on your weddingday

Efter att inte ha sovit mer än någon timma sammanhängande i natt
och dessutom inte har kommit i säng förän långt efter tre
(ja, jag jobbade bara till 24. nej, jag var inte full)
känner jag mig lite halvmör just nu.

Det är så mycket jag vill göra,
jag vill verkligen ta tillvara på mina lediga dagar.
Jag vill träffa alla,
men samtidigt bara ligga under ett täcke och kolla på lite för många Vänner-avsnitt.

Jag bestämde mig just för att strunta i att hämta mina linser
och istället åka in till stan och ta en fika med J.
Det var alldeles för länge sedan!

Loneliness is better when you're not alone

Igår spenderade jag och C tre timmar på KTB.
Tre väl spenderade sådana.
Jag arbetade mig igenom texterna, uppgifterna och anteckningarna
till de tre grammatikföreläsningarna som jag låg efter.
Nu är det bara två texter om mexikanska revolutionen som jag borde läsa för att vara i fas.
Det fixar vi i ett svep,
eller hur?

Förutom diverse texter, lexikon och citat på ett språk jag förväntas behärska
är min lägenhet full av bilder (till ett album som aldrig blir klart)
och listor (vad fan Malmö eller Göteborg?).

En vän åker till Alicante och jag känner jag vill åka med,
men att Bilbao lockar ännu mer.
Kanske en snabbis till hösten?

Malmö Högskola har ett sammarbete med lärarprogrammet i Madrid,
hur lockande lät inte det?
Kan jag välja Mah endast av den anledningen?

Min tankar springer åt olika håll,
som ni nog märker.
Nu skall jag göra mig i ordning,
åka till en lingvistikföreläsning
och sedan hälsa på en av de bästa i Tuve.

Lena, var beredd på att höra mitt tjat om Göteborg vs. Malmö!


Tidigare inlägg
RSS 2.0