Tussilagos bravader

På något vis blir dödligeheten lite mer påtaglig när det är vår,
jag har aldrig riktigt förstått det.
En vän berättade en gång att under våren är det flest människor som tar sitt liv.
Hon hade jobbat med att sy liksäckar,
då får man tydligen statistik på sånt.

Jag går på en kykogård som alltid har varit den stora, den långt borta,
men som nu ligger precis nedanför backen.
Jag går och letar efter en grav, utan att riktigt förstå varför.
Men det känns viktigt och på något vis kompenserar jag kanske
för att jag inte orkar åka till morfars grav längre.
I början var jag där hela tiden,
det var när jag trodde att han var på en lite längre semester
(min morfar pysslar inte med semestrar, så jag vet inte vad jag tänkte)
men nu  börjar jag inse att han inte kommer tillbaka.

Jag skriver brev till honom,
pratar med honom och skäller på honom.
Men jag orkar inte hälsa på honom.

Jag fortsätter att "handskas" med min sorg genom att helt sporadiskt bryta ihop,
skrika, gråta och slå.
Det kan helt enkelt inte vara sant.

Jag hade aldrig förlorat någon som jag älskade så mycket innan.
Någon som var en del av mig,
som var mitt liv.

(Och alla som säger att det blir bättre,
ni får gärna berätta lite mer exakt NÄR det blir det.
Nu har han varit död i över ett år och fine,
riktigt lika hysterisk är jag inte men bättre? njaaa..)

Och problemet är ju att jag inte bara älskar honom.
Jag älskar, älskar, älskar.
Vilket betyder att det kommer hända igen.
Och igen.

Hur är tanken att man skall klara det?
Hur ska man fortsätta leva trots att det som var,
det som gjorde en stark, är borta?

Det är vår och solen lyser,
jag skrattar, äter glass, busar med min lillebror.
Och tänker på döden.
Men solen lyser i alla fall.