Tussilagos bravader

Om inte något sker under natten är det planerat skolk som gäller imorgon.

Det räckte inte med att två gånger säga att jag behövde plugga, de flyttade ändå inte på sig. Men när de gick ut i köket för att värma pasta gick jag helt enkelt och stängde dörren. Deras dator, tågbiljetter, täcken och gud vet vad var kvar i mitt storarum, men äntligen TYSTNAD. De fattade till slut piken, smög försiktigt in och hämtade sina grejer och höll sig sen i rätt rum. Även små segrar räknas, right?

Har idag upptäckt det underbara med lergryta (ja, åttiotalet ringde), spelat Galenpanna och ätit kladdkaka, men nu är det dags att plugga igen. Jag och Svenska språket under sjuhundra år skall ha en mysig kväll tänkte jag. Grr.

Jag lever under ett något pressat tidsschema just nu. Det är galet mycket som skall läsas tills nästa vecka. På fredag åker jag till Danmark och Anton och kan därför inte plugga, på måndag morgon åker min klass till Norge och kommer hem på fredag. Sen på söndagen skall jag på dop och på måndagen är det en avancerad tenta i norska. Jag känner mig körd. Stressad och körd.

Vi skall ha middag här klockan tre så vid elva kom jag hem för att hinna plugga undan lite. Men icke. Hela huset är fullt av skåningar (och deras skor) och de uppehåller sig i MIN soffa, som ligger i samma rum som mitt skrivbord. Och trots att jag två gånger har sagt rakt ut att jag behöver plugga så sitter de kvar. Och lyssnar på blip-blipmusik. Jag blir GALEN.

Man kan ju tycka att lite lugn och ro inte är för mycket begär när jag har sovit borta hela helgen för att hela Skåne skall få plats, men icke. GALEN I say.

Jag har ingen självdisciplin, jag är envis som en get, är känslosam och kan ibland vara lite inåtvänd. Fast inget utav det här är något som jag ser som något typiskt dåligt, i vissa situationer är det bra, i andra dåligt.

Min mormor är nog min största förebild. Hon har varit med om mycket hemska och svåra saker men är så jäkla full i fan hela tiden. Jag var mycket hos henne och morfar när jag var liten och jag har alltid sett upp till henne. Hon har alltid kunnat hjälpa mig när jag har varit ledsen och jag tror att det är hon som har gett mig min envishet.

En annan förebild är min matte- och NO-lärare från högstadiet. Hon var verkligen bäst. Blir jag hälften så bra lärare som henne så är jag nöjd.

Sen är jag dålig på det där med förebilder. Det finns många människor som är inspirerande men få som jag har som riktiga förebilder.

Jag ångrar att jag inte började läsa franska i ettan istället för i tvåan, att jag inte sa upp mig från mitt jobb på Statoil innan jag började må dåligt över att gå dit, att jag inte har lärt mig spela piano fast jag vill så otroligt mycket, att jag inte kämpade med att få min fågel tam när hon var en bebis och sen ångrar jag en sak som jag sa på en nyårsfest i nian.

Att ångra stora saker är bara fjantigt. Det har antagligen påverkat mitt liv och är en del av mig idag. Även om jag har varit med om en del knepiga grejer så är det ingenting som jag ångrar att jag har gjort.

(Okej, hade jag fått välja så hade jag nog helst sluppit att bli rånad, att ensam ta hand om en knivskadad man, att lugna en man som hade ett drogrelaterat epilepsianfall och låsa in mig och en kvinna (som hade blivit misshandlad och utsatt för ett våldtäktsförsök) på stationen när männen stod utanför och slog på dörren. Men det är saker som inte riktigt är mitt fel så det är svårt för mig att ångra dem.)

Min hemtenta har nu en framsida - utan sidnumrering.

Det har hänt en hel del pinsamt i mitt liv. Något som dock fortfarande är jobbig är en händelse som inträffade första gången som jag var på språkresa i Spanien. Jag var sjutton år och ja, det var väl en hel del utekvällar med mycket sangria, dans och roligheter. Vilket i sin tur ledde till att jag inte alltid var så jättepigg när jag var i skolan.

En dag (nåja, det hände väl kanske fler gånger) hade vi bara varit hemma och bytt kläder mellan utekvällen och skolan och jag var allt annat än med i huvudet. Vi höll på med adjektiv och hur man böjer med beroende på vilket kön den/det man talar om har. Vi fick i uppgift att utifrån en lista med en massa adjektiv säga något om den som satt till höger om oss och läraren poängterade att det skulle vara något snällt.

Jag var så borta så jag hade ingen koll på vad orden betydde och det tog en stund innan jag ens var med på vad uppgiften gick ut på. I ren panik slog jag upp ett ord som betydde typ social och jag konstruerade hela meningen i förväg i mitt huvud. Jag höll till och med fingret vid rätt ord för att inte göra bort mig.

Mannen som jag skulle beskriva var i 35-40 års åldern, skallig, ganska ensam och inte direkt fager. När det blev min tur blev det någon slags kortslutning i min hjärna, jag hade på något vis tappat bort ordet och hade istället fingret vid ordet som stod på raden över det jag hade valt. Utan att reflektera över att det inte var samma ord så säger jag vad jag hade planerat, men istället för att säga att manen var väldigt social säger jag att han var väldigt ful! Inför hela klassen, som självklart bryter ihop. Läraren försöker säga till mig att jag faktiskt skulle säga något snällt och att det kan ju hända att jag tycker att han är ful, men så säger man inte. Först då inser jag vad jag har sagt och mina tappra försök att förklara mig gick minst sagt sådär...

Usch. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det!

Igår budade jag hem ett par tygskor fär 3 kronor,

Igår frågade Jonas om jag är sugen på att åka till Öland över påsk. Självklart är jag det!
Och nu sitter jag och skriver på den första av två hemtentor som skall in nästa helg och hittills har jag haft riktigt flyt. Texten skriver sig själv och formuleringarna är riktigt snygga, känns väldigt skönt!

Nästa hemtenta offentliggörs i eftermiddag, vi får väl se om jag uppskattar den lika mycket.

Jag är en sån där hopplös människa som blir i det närmsta deprimerad om jag inte har något att se fram emot.