Intressesmurfen hoppar...
I dag är det grammatik 13-15 och sedan jobb 16-24.
Jag hoppade över språkfärdigheten i morse då jag tänkte att sömn kan vara en bra idé.
Nu har jag precis bytt ut den sista färgpatronen
(så nu hoppas vi att jag slipper de utgifterna ett tag framöver)
och printat ut en text jag har skrivit om El plan de Bologna.
Intressant så det skriker om det.
Bara så ni vet
Nu hjälper vi Emelie
men jag kräver att ni går in här.
Ni HAR råd att hjälpa till,
37 kronor gör skillnad!
Har ni råd att köpa choklad,
kläder, böcker, blommor, inte fan vet jag
så kan ni banne mig avvara lite till människor som har det sämre.
Kom änglar
Klockan 20.30 i lördags släckte vi ner
(som alla andra hoppas jag?)
och fortsatte festandet till en miljon värmeljus
och när klockan slog 21.30 tyckte vi att det var så mysigt så vi struntade i att tända.
Det var finbesök från både Halmstad och Lund,
min pojkvän envisades med att vara dj
(Aqua, Nordman, Toto, Broder Daniel)
och jag tror att vi använde alla mina glas, alla kategorier.
Vi bröt mot trenden och missade inte bussen,
jag kände mig lite som en lågstadiefröken som pekade, viftade och skrek.
Vi mötte min kusin på Markland
(vi bor på samma gård och ser aldrig varandra, men där var vi samtidigt minsann)
och även om vi tappade några stycken var vi ett tappert gäng på tolv personer som tog oss in på Haket.
Väl där dansade vi till konstig göteborgsk musik,
men oj vad vi dansade och oj vad vi inte brydde oss om musiken.
Några timmar senare visade det sig att stället stängde
och klockan hoppade en timma utan att vi riktigt hängde med.
Klockan var två, blev helt plötsligt tre och vi var hemma halv fem.
Det måste ha varit mer än en timma som försvann där.
En väldigt trevlig kväll helt enkelt!
Dubbelmoral?
i samma andetag som man drar på sig tjocka strumpbyxor under jeansen
och raggsockor istället för vanliga strumpor...
Men det känns som vår i hjärtat,
det är det som räknas!
På våren tindrar allt lite extra
Jag planerar köp för pengar som jag inte har fått än
(prisa skatteåterbäringen!)
tittar på väderprognoser över Marseille
(bara lite mer än två månader kvar)
och skrattar med vänner på en promenad genom stan.
Min fågel flög vilse i förrgår.
Hon satt på gardinstången i vardagsummet
och pep upprört för att hon inte hittade tillbaka till buren i köket.
På torsdag skall jag få massage på Hagabadet
(ibland älskar jag min pojkvän lite extra mycket)
och i morgon kommer Maria hit.
Ali kan te
och valde min tid i Alicante.
För är det något som jag kan prata på om så är det Alicante.
När jag hade läst igenom allt en sista gång såg jag att Maria,
min älsklingschica som bodde i Alicante samtidigt som jag och Fia,
hade skrivit till mig på msn.
Hon kommer hit i helgen!
Så jäkla kul.
Och om ni också vill ha lite kul så kan ni läsa om dumma svenskar.
Den rastlösas våndor
och trots att jag har hur mycket som helst att göra
sitter jag och river sönder huden av rastlöshet.
Solen hånar mig för att jag inte tar tillvara på de få soliga dagarna som vi får i vårt land,
förkylningen gör att jag inte kan träna och alltså missar dejten med min syster.
Jag är glad, jag rent av lycklig, det sprätter i magen
och leendet leker på mina läppar.
Trots det kan jag inte sluta att riva sönder min torra ömtåliga hud.
På något vis samsas min ångest med all lycka som finns i mig,
de visar sig samtidigt, formar mina tankar.
Jag känner att jag måste, måste, göra något med dagen,
dagen som innan jag vet ordet av kommer att ha övergått i natt.
Jag måste ha saker att göra,
annars sprätter det i mina fingrar och jag biter sönder mina naglar.
Jag satt och rev bort en lös nagelflik och då ringer en vän:
Vill du ta en fika runt halv sex?
Om jag vill.
Nu skall jag bara få pluggat allt som jag borde plugga innan dess.
Strax.
Vem behöver ett läkarutlåtande?
Vaknade för någon timma sedan med en hals som känns igenvuxen,
det bränner, kliar och gör ont.
Mumma!
Jag var tvungen att kolla så det inte var halsfluss
(har som bekant haft en del sådana, för något år sedan lyckades jag dra på mig inte mendre än elva stycken)
och teståt en clementin.
När jag har halsflus får jag knappt i mig en halv klyfta utan att skrika av smärta,
idag fick jag ner hela clementinen utan problem.
Slutsats: vårförkylning som har satt sig i halsen.
Jag kan alltså gå till jobbet.
Sedan jag gick upp har jag varit hurtig och läst ett tjugotal sidor i våran nya kursbok
(en skönlitterär bok som verkar ganska bra).
Strax ska jag göra frukost till min sovande man,
jag ska bara...
Jag ska söka dina krafter i ett farligare land
jag har aldrig riktigt förstått det.
En vän berättade en gång att under våren är det flest människor som tar sitt liv.
Hon hade jobbat med att sy liksäckar,
då får man tydligen statistik på sånt.
Jag går på en kykogård som alltid har varit den stora, den långt borta,
men som nu ligger precis nedanför backen.
Jag går och letar efter en grav, utan att riktigt förstå varför.
Men det känns viktigt och på något vis kompenserar jag kanske
för att jag inte orkar åka till morfars grav längre.
I början var jag där hela tiden,
det var när jag trodde att han var på en lite längre semester
(min morfar pysslar inte med semestrar, så jag vet inte vad jag tänkte)
men nu börjar jag inse att han inte kommer tillbaka.
Jag skriver brev till honom,
pratar med honom och skäller på honom.
Men jag orkar inte hälsa på honom.
Jag fortsätter att "handskas" med min sorg genom att helt sporadiskt bryta ihop,
skrika, gråta och slå.
Det kan helt enkelt inte vara sant.
Jag hade aldrig förlorat någon som jag älskade så mycket innan.
Någon som var en del av mig,
som var mitt liv.
(Och alla som säger att det blir bättre,
ni får gärna berätta lite mer exakt NÄR det blir det.
Nu har han varit död i över ett år och fine,
riktigt lika hysterisk är jag inte men bättre? njaaa..)
Och problemet är ju att jag inte bara älskar honom.
Jag älskar, älskar, älskar.
Vilket betyder att det kommer hända igen.
Och igen.
Hur är tanken att man skall klara det?
Hur ska man fortsätta leva trots att det som var,
det som gjorde en stark, är borta?
Det är vår och solen lyser,
jag skrattar, äter glass, busar med min lillebror.
Och tänker på döden.
Men solen lyser i alla fall.
Ett liv är ett liv
om inte annat haft allvarliga hjärnskador.
Visst ser hon ut att ha ett bra liv, eller vad tycker ni?
Jag som inte ens kan tänka mig att genomgå en abort
kan överhuvudtaget inte sätta mig in i att inte göra allt för att ett barn,
som uppenbarligen inte lider,
skall kunna överleva.
Sätt in respirator, extra assistenter, bygg om, gör vad fan ni vill bara ni käpmar för allas rätt till ett liv.
Och jag har alltid tyckt att är man tillräckligt vuxen för att strunta i att skydda sig när man har sex,
så är man tillräckligt vuxen för att ha barn.
Själv använde jag både kondom och p-piller när jag var yngre.
Varför?
För jag ville inte ha barn och skulle inte kunna tänka mig att ta bort det om jag nu skulle bli gravid.
(Sen hur bra mina åsikter rimmar med att jag tycker att abort är näst intill en mänsklig rättihet vet jag inte.
Men jag hävdar att möjligheten skall finnas men att man inte skall behöva använda det)
Att bitchlapa hela världen till tonerna av The Ark
Göteborg? Malmö?
och ibland när jag diskuterar detta med människor
vill jag bara ruska om dem lite så de förstår vad de (och vad jag) säger.
Mitt starkaste argument för att inte flytta är min bror och mina systersöner.
Alla tre är under fem år och kan således inte åka till Malmö själva, lite så där över en helg
och de är knappast några fenor på att prata i telefon heller.
Jag står mina systrar otroligt nära och det skulle vara väldigt svårt att flytta i från dem,
men relationen dör inte på samma sätt med dem.
Vi kan prata i telefon, skicka mail och ja, ni vet.. Hålla kontakten helt enkelt.
Men minimännen i mitt liv...
Jag kommer helt enkelt försvinna från dem.
Vi träffas galet ofta och jag vill att det ska vara så,
inte någon gång i månaden...
Och när jag då säger detta till folk så är standardkommentaren:
Men du måste ju tänka på dig sjäääälv. Det är din utbildning och diiiitt liv.
Det folk inte tänker på är att JAG FAKTISKT TÄNKER PÅ MIG SJÄLV.
Jävligt mycket dessutom.
Det är JAG som kommer må dåligt av att vara ifrån dem,
det är jag som kommer undra vad de gör
och om de saknar mig.
Deras liv kommer fortsätta som vanligt,
bara det att de ser mig mer sällan.
(Vad är mer sällan för konstig konstruktion egentligen? Det är ju som att säga mer lite...
Fast iof kan man ju säga lite mer.. Men det är också jävligt skumt! Öhm.. Sidospåret Alban)
Jag är väldigt egoistisk i mina tankebanor kring en eventuell flytt.
Problemet är ju bara att egoismen drar lika mycket från båda hållen!
Göteborg - familj, vänner, lägenhet
Malmö - Andreas, bättre utbildning, bättre kompetens efter avslutad utbildning
Prins Ali
så det blir väl till att rota fram något spännande ur skafferiet.
Dock verkar Alfons Åberg-andan komma mellan mig och min middag...
Jag ska bara läsa i MAHs kurskatalog,
plocka upp kläderna från golvet,
planera min vecka och min ickebefintliga ledighet...
Igår när jag och min syster satt och väntade på Michaela i hennes trappuppgång (fråga inte)
tvingade jag henne (systern) att leka sten, sax, påse och vem är jag? med mig.
Sandra undrade om vi var på väg på en fjällresa med familjen
och tiitade på mig med en blick som inte kunde betyda annat än att hon tyckte jag var dum i huvudet.
Men jag fick henne att göra det hur som helst!
Innan des hade jag fått ett underbart infall när vi halvsprang genom centralen för att hinna med Grön Express till landet.
Alla människor tog sig fram i snigelfart och stod i vägen precis överallt...
Vilket gjorde att jag osökt kom att tänka på (och sjunga väldigt högt, fint och gällt):
Göööör plaaats för prins Ali.
Sandra vägrade att prata med mig på en stund,
hon är så kinkig.
It's like rain on your weddingday
och dessutom inte har kommit i säng förän långt efter tre
(ja, jag jobbade bara till 24. nej, jag var inte full)
känner jag mig lite halvmör just nu.
Det är så mycket jag vill göra,
jag vill verkligen ta tillvara på mina lediga dagar.
Jag vill träffa alla,
men samtidigt bara ligga under ett täcke och kolla på lite för många Vänner-avsnitt.
Jag bestämde mig just för att strunta i att hämta mina linser
och istället åka in till stan och ta en fika med J.
Det var alldeles för länge sedan!
VAD tänkte du där?
Och eftersom jag är en väldigt känslosam person så ältar jag det.
Fortfarande.
Två små pojkar, runt två år, leker med varandra.
Den ena lite försiktigare än den andra men leken anpassas
och de har roligt, riktigt roligt.
Sen är det dags för en av pojkarna att åka hem
och den andra pojken springer mot honom samtidigt som han skriker hej då.
Han kastar sig runt halsen på honom och de ger varandra en stor blöt puss.
För så gör man när någon skall gå.
Man säger hej då och pussas.
Då händer det som inte får hända.
Mamman till den försiktiga pojken säger:
Men X, du ska ju pussa tjejer inte killar.
Jag blir fortfarande så arg så att jag får tänka på att andas ordentligt när jag tänker på det.
HAN ÄR FUCKING TVÅ ÅR!
My best friend
You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I'm by your side
When it's raining, we'll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time
And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes
And I even like the birthday presents you get me
And we dance in the living room, dance on the sidewalks
Dance in the movies, dance at the festivals, let's dance, dance
No men ever really dance like this
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were too
Den tunna linjen mellan kärlek och hat...
Jag och Lena är så där tonårsabstinata som bara två forntida popare kan vara när vi träffas.
Vi sitter på caféer och pratar lite för högt om en idol som sitter bara några bord bort,
skrattar på bussen så att irritationen lyser i människors ögon,
tappar vantar mitt i vägen när vi ska flytta på oss för barnvagnar,
tittar lite för länge (och lite för uppenbart) på snygga klasskompisar,
blir alltid lite för fulla (på fel veckodag),
är lite för klumpiga,
fastnar i allt med lite för höga klackar,
byter ämne lite för mycket,
kan aldrig bestämma oss för någonting,
klagar över saker som vi har valt själva...
Vi är för jävliga helt enkelt och
jag hade antagligen hatat oss
om jag hade varit en människa i vår omgivning.
Men nu är jag inte det, så jag kan inte göra annat än att älska oss!
Loneliness is better when you're not alone
Igår spenderade jag och C tre timmar på KTB.
Tre väl spenderade sådana.
Jag arbetade mig igenom texterna, uppgifterna och anteckningarna
till de tre grammatikföreläsningarna som jag låg efter.
Nu är det bara två texter om mexikanska revolutionen som jag borde läsa för att vara i fas.
Det fixar vi i ett svep,
eller hur?
Förutom diverse texter, lexikon och citat på ett språk jag förväntas behärska
är min lägenhet full av bilder (till ett album som aldrig blir klart)
och listor (vad fan Malmö eller Göteborg?).
En vän åker till Alicante och jag känner jag vill åka med,
men att Bilbao lockar ännu mer.
Kanske en snabbis till hösten?
Malmö Högskola har ett sammarbete med lärarprogrammet i Madrid,
hur lockande lät inte det?
Kan jag välja Mah endast av den anledningen?
Min tankar springer åt olika håll,
som ni nog märker.
Nu skall jag göra mig i ordning,
åka till en lingvistikföreläsning
och sedan hälsa på en av de bästa i Tuve.
Lena, var beredd på att höra mitt tjat om Göteborg vs. Malmö!
Villa Joiosa
en stad som jag kopplar ihop med sommar, färger och god mat.
Med hav, lycka och långa promenader.
Vi tog tåget dit,
tåget som slingrade sig fram mellan bergen, över tunna broar
och genom spanska byar.
Och hela vägen kände jag att, här, här kan jag bo.
Ge mig ett litet hus just här,
med en get och en ko,
några vänner, en hel drös böcker och ett blått kök.
Andreas skulle alltid förstöra mina drömmar genom att säga att jag skulle bli rastlös,
att det skulle rycka i mina nerver och att jag skulle börja hata istället för att älska.
Jag tror inte det.
Jag vet att jag har en tendens att romantisera allt,
framför allt Spanien.
Men jag kan se mig där, gå runt på kullerstensgatorna,
handla grönsaker på den dagliga marknaden och lära byns barn sin egen grammatik.
Idag när jag satt och tog in min vanliga dos av spanska nyheter
fick jag mig ett raseriutbrott.
I staden med alla färgerna,
i staden där man varje år har en festival som heter kristna och muslimer,
har någon klottrat på många av de färgglada väggarna.
Inget konstigt med det kanske,
det är mycket klotter i Spanien.
Men budskapet fick mig att gnissla tänder.
Det hot och rasistiska påhopp riktade till muslimerna.
I min färgglada stad!
Äganderätt?
Idag berättade min kompis att hennes bästa kompis
är tillsammans med en kille som inte låter henne ha killkompisar.
Varje gång jag hör om sånt här så blir jag lite ledsen
och undrar hur (och om) såna människor faktiskt tänker.
Det är rent idiotiskt att man inte vågar lita på sin flick-/pojkvän till tvåhundra procent.
Om och om igen har jag hört människor som använder argumentationen:
jag litar på honom/henne men inte på alla andra människor.
Skitsnack säger jag.
Det är bara en riktigt dålig bortförklaring.
Ofta tror jag att det hela bottnar i att personen i fråga har otroligt dåligt självförtroende.
Varför skulle man annars tro att ens partner (som har gått in i förhållandet frivilligt)
är beredd att hoppa i säng med första bästa som stöter lite på henne/honom?
För let's face it folk: singlar stöter på andra människor.
Och då är det upp till pojk-/flickvännen i fråga att vänligt men bestämt
meddela att man är i ett förhållande och att samtalet inte kan bli mer än just ett samtal.
Det är upp till personen som är i ett förhållande att berätta det,
inte till den som är på jakt efter ett ligg att fråga.
Alltså ligger tilliten helt hos partnern.
Kan man inte lita på att ens respektive klarar av att kläcka ur sig att h*n är i ett förhållande
så är det nog dags att gå skilda vägar...
Dessutom känns det som att den dagen man börjar förbjuda vänner i ett förhållande
så gräver man sin egen grav.
Man kan aldrig äga en annan människa
eller styra över dess handlingar.
Juan Rulfo
För andra gången på väldigt kort tid har jag ramlat in i någon slags spansk dimma.
Jag sitter med texter, överstrykningspennor, bläckpennor, lexikon i bokformat,
lexikon i webbformat och en massa anteckningar.
Jag kämpar med en text som kommer direkt från helvetet.
I snitt förstår jag vart annat ord och jag känner mig mer än lovligt dum.
Nu har jag tagit mig igenom fyra av sex sidor,
på över en timma, och det är dags för en duschpaus.
Åtta timmar på Statoil och sen detta,
söndagar är fina!
MARSEILLE!
Andreas har fått sin födelsedagspresent och jag får äntligen berätta om min geniala plan...
Vi skall åka till Marseille i juni.
Är jag inte världens bästa flickvän så säg?
Jag hade i alla fall älskat mig själv om jag gav mig en resa till Frankrike i födelsedagspresent.
Ha-ha
Skrivaren har börjat varna för att den svarta patronen snart är slut.
Jag tänkte att ni ville skratta lite.
Den goda nyheten är att när denna är köpt är alla fyra patroner utbytta.
Den dåliga är att jag hittade en liten funktion som visade hur mycket färg som har gått åt i respektive patron och det har gått oroväckande mycket från de tre nya med tanke på att jag inte har skrivit ut något alls sen den sista sattes i...
Nödvändigt ont?
Alla pratar om hur viktigt det är.
Mamma, GU, min chef och till och med GP.
Det är träning hit och träning dit.
Man ska träna och äta grönsaker.
Gör man det är man duktig
och lever ett korrekt liv.
Och jag KAN väl se poängen i det.
Hej jag blir friskare, gladare, piggare
och kan äta en massa mer choklad om jag tränar.
Däremot är det rent skitsnack att det faktiskt är kul att träna.
Jag har testat allt, oftast inte mer än någon termin.
Det har varit fotboll och handboll
(min far försökte verkligen hitta något bollsinne i mig,
men när jag skrek när bollarna närmade sig, stod still mitt på plan,
med armarna runt mitt huvud och stod och petade med tåspetsarna i gräset
tror jag att han insåg. Han som var mitt lags tränare och allt.
Måste ha varit jobbigt)
ridning, friidrott, jazzdans, bugg
(mamma var buggexpert, vad är grejen med att födas in i familjer med konstiga nischer?)
salsa, gympa, simning,
ridning igen...
Nu försöker jag som bekant med F&S.
För oss som varken har bollsinne, taktkänsla eller motivation
så är hela den här motionsgrejen en ren plåga.
Varje gång försöker jag komma på anledningar för att slippa gå
"har jag inte lite ont i halsen?"
eller
"oj så mycket jag hade att göra i skolan denna vecka.. och nästa.. och nästa.. och fram till juni. OJDÅ!"
men jag vet ju egentligen att det är lite som med ett plåster.
Det är bäst att få skiten överstökad.
Så idag var det dags.
Min syster tvingade med mig.
Ett danspass i Majorna.
Och jag tänkte att "nu ska jag fan vara taggad och positiv här"
hälsade på ledaren, kollade in gruppen och ställde mig längst fram i mitten.
För såååååå duktig skulle jag vara.
Jag skulle göra alla rörelser bäst, hoppa och skutta hit och dit som en annan antilop.
Kan gubben i för tajta shorts som spenderat för många timmar i solariet klara detta så skulle det vara en barnlek för mig!
Problemet när jag tränar är att jag tar i från tårna i ungefär tio minuter.
Tills jag blir svettig och det börjar att bli jobbigt.
Då flaxar jag mindre med armarna, tar mindre steg och fuskar en jävla massa.
(Men jag tränar ju ändå! Duktig Therese)
Det skulle dock visa sig att det var Hitlers avkomma som stod framför mig.
Hon spände ögonen i mig så fort jag fuskade,
ställde sig tio centimeter i från mig för att VISA mig stegen jag inte riktigt gjorde på hennes vis
och tvingade mig att snurra, hoppa, tvista, ducka och skaka tills jag inte visste vad som var upp eller ner.
Eller tills jag gjorde en av snurrarna åt fel hål (för att visa henne att jag kan visst) och snurrade in i min syster.
KAA-BOM.
Efter träningen pratade alla om hur kul det var och att det inte känns som om man tränar.
Nej, för man kan ignorera svetten som rinner längst ryggen, att skorna stinker,
att ansiktet är knallrött, att det tar en halv evighet för pulsen att återgå till det normala
och att man kommer att ha världens träningsvärk imorgon.
Men det kändes ändå inte som om man tränade.
Malinche ska fortfarande dö
Inlämning.
Malinche ska dö
Min blomma är på väg att dö.
Igen.
Idag har jag varit i skolan.
Endast.
Jag kom hem från en timma sedan och jag måste fortfarande
skriva en kort uppsats och läsa om konjuktiv till imorgon.
Imorgon blir en lika inspirerande dag.
Men på onsdag skall skiten in,
jag ser ett ljus i mörkret!
Lättköpt lycka
