Tussilagos bravader

John Blund gör sitt bästa för att jag skall säcka ihop på tangentbordet,
men jag måste, måste, vara vaken lite till så att jag kan sova.

Begravningskakan blev en katastrof,
hur något kan gå fel med en så god smet förstår jag mig inte på.
Men mormor sa att det var okej, hon löste det.

Begravning imorgon.
Jag kan tro på det, om imorgon är om tio år och om morfar håller mig i handen.
Det kommer nog bli något av en chock skulle jag tro.

Jag är barnvakt.
Jag passar min lillebror, som den senaste tiden har sovstrejkat.
Det har skrikits, rivits och lekts.
Men det har inte sovits.
Jag såg framför mig hur jag skulle få slita för att hålla humöret på topp,
men blir irriterad om man inte får sova, stor som liten.
Men efter att Maria och pappa hade åkt började jag att läsa en bok för honom.
Han kände sig nog lite övergiven och
en och annan tår letade sig fram efter att föräldrarna hade sagt hej då.
Men så plötsligt, när boken var slut
och jag var mitt uppe i en fantasiberättelse om hunden Albin och kråkan August,
så hörs ett litet litet snarkande.

Nu har det kommit små snarkliknande ljud från sovrummet i nästan en timme och jag börjar bli lite rastlös.
När jag passar min bror vill jag umgås med honom, inte höra honom sova.
Samtidigt kan jag ju inte väcka honom nu när han väl sover.

Undra om det var min berättelse om hundar som flög på kråkors ryggar som fick honom att däcka?

Eftersom blogg.se har hatat mig de senaste dagarna kommer här ett inlägg från i söndags.
Vi får väl se om det publiceras eller inte.

SMHI sa till oss att stanna inne i går,
det pratades något om en storm.
Mormor trodde att stolarna skulle blåsa bort från hennes balkong,
det pratades något om en storm.

Jag trotsade allt man hade pratat om och gav mig ut i världen.
En promenad på fem minuter och ett sorgset leende som gjorde allt för att ge sken av glädje.
Vi flyttade möbler, städade bort gamla minnen.
Men det var som om vi alla tänkte samma tanke:
hur mycket vi än möblerar om och sorterar ut så går han inte att sudda bort.

En tår visade sig i mormors ögonvrå,
den torkades snabbt bort.
Man måste vara stark. Inte visa sina svaga sidor.
Letade sig tåren fram på grund av alla fina minnen,
för att vi städade bort hans spår eller för att allting bara känns väldigt fel?

Sedan var det dags att trotsa stormen igen.

(Stormen som aldrig kom,
bryt ut på riktigt för fan!
Jag vill kunna skrika utan att det hörs,
slänga saker genom fönstret som sen bara försvinner bort i tomma intet.
Jag vill att det skall komma en vind som blåser bort all oro.
Det kom ingen storm.)

Lite mat och sedan en bussfärd till en vän.
En lördagskväll som kanske inte såg så mycket ut för omgivningen,
men som betydde så mycket mer för mig.

Nu skall jag återgå till högen med olästa böcker
och se fram emot den första föreläsningen i min nya kurs.
13-15, i morgon, språkfärdighet.

Natten tillbringade jag i Guldheden,
mina drömmars bostadsområde.
Det var jag, den bästa som någonsin har gått i ett par Converse och otaliga koppar te.
Vi samsades om en säng på hundratjugo centimeter i en lägenhet på nitton kvadrat.

En gammal sjuksköterskelägenhet på femte våningen.
Vi tog hissen upp,
tänk er den riktigt gamla sortens hiss.
Med trapphuset som slingrar sig runt det nätbeklädda hissrummet.
Man ser när tyngden åker upp och hissen kommer ner,
springer man tillräckligt snabbt kan man springa runt, och titta in i, hissen när den åker upp.

Dörren till den pyttelilla lägenheten var den samma som en trött sjuksköterska från SU
öppnade varje kväll för x antal år sedan.
Det var något romantiskt över det faktum att vanliga dödliga inte kan låsa upp dörren.
Efter en kvarts bedjande, skrikande och smickrande var vi beredda att ge upp
men då, precis när vi ser hur hissen tar sats från våningen under oss, hörs ett svagt klick.

Kokvrån bestod av två kokplattor, en låda och ett skåp.
Den enda garderoben som fanns fick tjänstgöra som både klädförvaring och städskåp.
En säng i ett hörn och en tv i ett annat hörn.
Två svarta Ikea-hyllor och en massa tända ljus.
En balkong med utsikt över halva Göteborg
och ett helkaklat badrum.

Nitton kvadrat med allt man kan önska sig.

Vad tror ni?
Jag - lärare?

Språk och matte i så fall,
jag lär nog bli mångas favorit.

Visst är jag inte bara lite hopplös?
Jag hinner knappt sluta gymnasiet innan jag känner att jag längtar tillbaka så mycket
att jag funderar på om lärare kanske är mitt kall.

Jag och en vän lyckades skramla i hop tjugoåtta ynkliga kronor
och kunde därför förse oss med varsin banankaka på Java.

- Studenter?
- Öhm, jaa.. Eller bara mänskliga.

Det senaste dygnets konstanta regnande har, förvånande nog, inte berört mig det minsta.
(Sen att jag har jobbat en hel del har inte med saken att göra.)
Det känns som om det är rätt, att allt är som det skall.
När jag ska somna på kvällen ligger jag och myser till regndropparnas tickande mot fönsterbrädan.
På så sätt är jag lite udda.
Jag kan absolut inte besöka John Blunds värld om någon av mina stackars grannar skulle lyssna på musik,
om ett barn gråter eller om tvn är på.
Om någon däremot snarkar eller om det regnar utanför vyssas jag sakta till söms.
Utan större problem.

Och sova är något jag behöver just nu,
så för mig får det gärna regna.

Den senaste veckan har varit en känslomässig bergochdalbana.
På mindre än ett andetag har jag växlat mellan becksvart sorg,
ilska, frustration, förundran, nervositet, längtan och tvivel.

För fem dagar sen var jag hos läkaren och det var som jag misstänkte.
IBS, en kronisk sjukdom som man helt enkelt måste leva med.
Samma dag satt jag ytterligare åtta timmar på avdelning tjugonio.
En dag av tankar i olika riktningar:
hur säger man ett evighetslångt hej då? hur lever man ett helt liv med en och samma sjukdom?

För fem dagar sen såg jag en människa bestämma sig för att ge upp och sen göra det.
Jag har gråtit, skrikit och undrat.

För fyra dagar sen insåg jag att ett år hade passerat utan att jag riktigt hängde med i svängarna.
Jag lyckades någorlunda med konsten att fokusera på nuet för en stund
och kunde till och med njuta av ett restaurang- och biobesök utan att få för stora skuldkänslor.

För tre dagar sen fick jag reda på att en vän kommer att hamna i fängelse, i tre år, i ett land långt långt borta.
Samma dag fick jag reda på att ett barn i min närhet (nej, inga syskonbarn eller småbröder)
antagligen kommer att bli tvungen att flytta från sin mamma till ett fosterhem.
En hel natt satt jag uppe och undrade hur rättsystemet egentligen såg ut,
hur man bara kan utelämna någon så?
När jag på fullaste allvar övervägde att ta med mig ovan nämnda barn till Spanien
insåg jag att det var dags att sova.

I går blev mina Spanienplaner snabbt söndersmulade och jag kände mig lite smått hysterisk.
Åka själv? Inte åka? Åka själv?
I natt försökte Andreas få mig att se det hela lite klarare, vi la fram idéer,
skällde och stod på nästan samma ställe som tidigare.
I dag pratade jag med en nära vän om mitt Spanienproblem. Vi diskuterade fram och tillbaka och någonstans under mitt och Andreas samtal i natt hade ett litet, litet frö planterats.
Kanske skulle hon vilja åka med?
Efter många om och några men så fnissade hon fram ett :
Varför inte? Man är ju bara ung en gång. När skulle vi åka sa du?

Som ni förstår har det blivit en hel del sträcktittande på Vänner
och en hel del terapisamtal.
Men nu kan det väl inte bli värre, right?

En elegi för alla vägar som vi inte har vandrat än.

Ett telefonsamtal mitt i natten,
allt jag kan tänka är "Nej, nej, NEJ".

Det var ingen som hade ringt fel,
precis som jag misstänkte.

Jag hade redan bestämt att jag skulle följa med till sjukhuset då det hände,
allra helst hade jag velat sitta där och sakta klappa hans hand
och se hur han bestämde sig för att ta ett sista andetag.
Den sista utandningen skulle vara en ström av slutlig lycka och tillfredsställning.
Nu somnade han istället sakta in i ett tomt rum på Sahlgrenska.
Jag inbillar mig fortfarande att det sista andetaget var ett stilla vinddrag av lycka.

Vi letade fram kläder, grät, kramades och lyckades, som om det var slentrian, 
köra den korta biten upp till sjukhuset.
Han var fortfarande varm, han sov bara. 
Det såg ut som om han skulle vakna vilken sekund som helst.
Jag ville skrika att han fortfarande andades,
men sen slog det mig: det var inte hans bröstkorg som rörde sig upp och ner
utan det var mina hulkningar som gjorde att jag nästan satt och hoppade på stolen.

En ros och en själ som hade vandrat vidare.
Det var tomt, stilla men samtidigt väldigt fint.
För det var det som slog mig när jag hade lugnat ner mig,
det var fint.
Ett mörkt rum, med en tänd adventsljusstjärna i fönstret.
En stjärna som både visade vägen och som gav ifrån sig ett underbart ljusspel på väggen.
Väggen ovanför hans huvud.

Klockan fem den åttonde januari gick vi ut från avdelning tjugonio för sista gången,
jag hade en papperspåse med min morfars tillhörigheter i en påse.
En påse som jag kramade som om den vore livet.
Jag vet inte om jag har släppt den än.

Det känns väldigt surrealistiskt att sitta instängd i ett rum på nionde våningen
med en skrynklig hand i min.
En hand som inte orkar mer än några tryckningar
då och då som för att vara säker på att jag fortfarande är kvar.

I bland vaknar han, tittar in i mina ögon, försöker säga någonting
eller bara har väldigt ont.
Då är jag glad över att morfinet som han får i armen hjälper väldigt snabbt.
Sen sover han tryggt igen.
För det slog mig, att när han väl sover då sover han tryggt.
Det är som om all världens visdom finns innanför hans hoppsjunkna ansikte.
Hans utstrålning får mig att klara det.

Varje tår som jag torkar bort från honom är en prövnng,
varje ord som fastnar i hans hals och varje gång han öppnar ögonen
och är rädd för att vi är borta, för att han är borta, är en gigantisk prövning.
Men sen när morfinet verkar och han knackar på drömmarnas land känns det genast bättre.
Och värre.
Tänk om han aldrig mera vaknar? Tänk om han vaknar?

Vi blev hemskickade. De trodde att han skulle klara natten.
Vi såg ut att behöva sova.
Vem kan sova?

Ambulans,
dropp,
knölar,
CANCER i hela magen utan att ha klagat det minsta,
sjukhus,
nej.

Det känns konstigt att jag så småningom kommer att vänja mig vid tanken på att vakna upp varje morgon utan att ha en morfar. Jag kommer antagligen inte ens reflektera så mycket över det efter ett tag. Min morfar. Borta? Just nu känns den tanken som något väldigt avlägset och diffust. Så fort någon sån liten tanke vågar sig in i min hjärna tränger jag snabbt undan den. Jag tror det kallas förnekelse.

När jag är uppe och hälsar på honom på sjukhuset så vill jag bara krypa ner i hans sjukhussäng och lägga mig nära, nära och bara låta min friskhet stråla in i honom och jaga ut allt elakt ur hans kropp. Jag vill ge honom en bit av mig själv. "Här, ät och bli stark!" Jag vill slippa röra honom med försiktiga rörelser med en överhängande rädsla att krossa någonting. Jag vill att han skall bli som vanligt. Vill att han ska resa sig upp ur sängen och säga att det var influensa och allt är bra igen. Jag vill slippa torka bort tårar ur mina ögonvrår. Jag vill slippa torka bort tårar ur hans ögonvrår. Jag vill slippa krama med vetskapen om att jag kan göra det för sista gången. Jag vill inte, jag tillåter inte att han försvinner.

När sköterskorna kommer in genom dörren vill jag bara skrika på dem att låta honom vara. Att de ska ta sina dumma vätskeersättningspåsar och stoppa upp dem någonstans. De kan möjligen få behandla hans lunginflammation, det är allt. Jag vill hälla ut vattenglasen över dem och lyfta upp min lilla morfar i mina armar och bära bort honom från hela idiotin. Jag vill ta med honom till en äng långt borta och så ska vi spela fotboll. Jag skall skälla på honom för att han fuskar, som vanligt, och han skall skälla på mig för att jag skäller på honom, som vanligt. Jag ska köra upp honom till Lidköping och så ska vi gå och klappa alla hästar och leta blåbär där husvagnen brukade stå. Jag ska ta med honom till en Häckenmatch och låta honom träffa alla sina gamla häckenpojkar.

Det är så mycket han måste få göra en gång till och så lite han kommer få göra en gång till.

Jag vill inte vara med om detta. Jag vill inte se min morfar försvinna i en sjukhussäng utan att kunna göra någonting. Jag vill att allt skall vara som förut.

Men mest av allt vill jag bara att han skall sluta lida.

Jag känner mig instängd i mitt eget rum.
I min egna oas.
Allt började med att jag vaknade relativt glad i hågen,
gick upp för att äta frukost och sedan ramlade ihop på köksgolvet av plötsliga magsmärtor.
Två Ipren och fyra kapitel av Tigerungen senare vågar jag mig på att äta frukost.
Men fortfarande, aj.

När sånt händer känns det som om väggarna är på väg emot mig,
som om alla ljud bara existerar för att irritera mig.
Jag kan knappt vända blad i boken, varje rörelse skapar en ny våg av smärta.
Det enda som hjälper kan jag inte få.
Det finns ingen här som kan klappa på mig och säga att det går över,
det finns ingen som kan stryka tårarna ut mina ögon och sakta viska att det kommer försvinna.
Det finns ingen som kan få mig att tro på orden som jag egentligen vet inte är sanna.
Alla människor jobbar. Jag är glad att jag inte jobbar i dag.
På jobbet finns definitivt inget som kan få mig att uthärda smärtan.

Jag funderar på att ta en promenad in till stan,
det snöar lite.
Kanske hjälper det?

Jag tittar ute genom fönstret, konstaterar att grannens lampa fortfarande är på snedden.
Det blir nog en vinterpromenad och sen något lämpligt tidsfördriv.
Jag måste tänka på något annat.
Väggarna har ingått i en konspiration mot mig.