Tussilagos bravader

Om två timmar ska jag åka till jobbet.
Åh ena sidan: skönt att ha något att göra, att fördriva tiden
åh andra sidan: jobba? nu? fyra timmar med en manlig kollega utan känslor
och sen fyra timmar bara mig själv (och korkade kunder)?
Låter inte så bra i mitt huvud.

Mormor ringde förut,
tackade för kortet från Marseille,
frågade varför jag hade sovit hos Veronica i natt
och undrade vad Andreas ska göra på midsommar nu när jag ska jobba.
Jag kan inte riktigt formulera orden och tänker:
jag säger det imorgon när jag ändå ska träffa henne
och pratar på om middag med familjen och sen fest med vännerna.

För jag vet ju vad han ska göra.
På samma sätt som jag vet vilket lösgodis han vill ha,
vilka program han följer,
vad han menar med vissa ord,
hur hans föräldrar träffades (och var),
hur hans garderob är uppdelad,
vilket mönster hans födelsemärken på ryggen bildar,
vilka böcker han äger,
vad han föredrar för strumpor.

Jag kan berätta vad han snusade (och rökte) när vi träffades,
hur många gånger han har bytt snusmärke de senaste 2,5 åren
och jag vet vad han tänker bara genom att se honom i ögonen.

Jävla hjärta som inte vill samma som hjärnan.