Levande bild
En julgranskula under hallfåtöljen,
en badanka på badrumsmattan,
julklappssnöre under soffan.
Ett levande hus.
Till tonerna av Paul Potts underbara stämma
och med en citrondrink i handen
försöker jag bringa ordning i sommarens kaos av fotografier.
Innan jag åker till Spanien skall i alla fall bilderna från balen, studenten
och Spanienresan vara prydligt insatta i fotoalbum.
Sen är det bara resten av årets alla bilder som skall fixas med.
År 2007 kommer igen
Det pratas mycket om att 2007 snart är slut.
Ett faktum som inte går att förneka, men likväl ignorera.
Det skrivs årskrönikor hit och det skrivs årskrönikor dit.
Jag vill inte riktigt tänka så, för varje dag som går blir det mindre och mindre kvar på 2007.
Som var ett bra år.
Nästa år kommer att innebära en massa förändringar,
är jag beredd på det?
Vågar jag?
Kan jag?
Jag vet inte riktigt svaret på någon av dessa frågor.
Det är alltså bra mycket tryggare att leva kvar i nuet,
i 2007 en stund till.
Tillslut dyker det nog upp någon form av resumé här med.
Den kanske kommer i morgon, i januari eller allra troligast i juni.
O brother where art thou?
Jag är riktigt irriterad på min nya skrivare.
Eller Siba, välja själv.
I förrgår köpte jag en ny skrivare.
Vi snackar alla tänkbara finesser och om jag vill kan jag tom faxa till folk.
I dag skulle jag roa mig med att installera underverket.
Allt går bra genom hela processen, men som väntat kan inte allt gå som man hade tänkt sig.
Skrivaren, av modell brother MFC-440CN för den som bryr sig, levereras utan USB-kabel.
Något som är nödvändigt för att slutföra installationen.
Så nu sitter jag här med en halvt installerad skrivare och svär.
Fanns det ingen säljare som fann det nödvändigt att nämna denna lilla detalj för oss?
Betyder detta att jag bara kan skriva ut halva papper?
Michaela
jag har världens bästa kompis.
Alla kategorier.
Usch.
Men man ska aldrig säga aldrig.
Jag har ju faktiskt inte ätit än.
Aj
Fan helvetes jävla lack!
Smält som jag vill då och smält inte på mig!
AJ!
Jag kallar det terapi
Hur man kommer undan en försäljare, del 1
"Jaaa.."
"Kontantkort eller abonnemang?"
"Kontankort"
"Hur gammal är du?"
"19, men jag skall flytta till Spanien typ nästa vecka så jag behöver inget abonnemang"
"Aha, okej. Ska du vara borta länge?"
"Japp."
En kärleksförklaring
"what goes around, comes around"
men svensk som jag är gör jag inte det.
I stället sitter jag och låter min elakhet puttra inom mig
och jag riktigt myser.
Jag säger det inte, men jag tänker det.
"du förtjänar det".
Jag vet, jag borde inte.
En gammal vän, som betytt mycket.
Det är inte så att jag vill sända henne en massa olycka,
det är mer så att jag vill sända henne ett uppvaknande.
"Men beter sig inte så. Har du förstått? Bra."
Jag vill göra samma sak mot dig som jag gjorde mot den du sårade på samma sätt.
Jag vill trösta, krama och analysera.
jag vill prata om ödet, bio och om blåbär.
Jag vill, men jag är ganska säker på att du inte vill.
Så med den vetskapen kan jag säga, om en lite dämpat:
"jag vet att jag gjorde rätt".
Storasyster fixar
min lillebor.
Det låter som om hans lungor är på väg ut genom munnen
och jag tycker så oändligt synd om honom.
Hans lilla hand håller krampaktigt i min arm,
i andra handen har han en tomte.
Det verkar som om febern är på väg upp
och hans små fingrar skriker
"gå inte här i från, lämna mig inte. Jag vill sitta kvar i ditt knä tills allt är bra igen."
Och själklart får han sitta här tills den värsta stormen är över.
Vi hoppas bara att spylukten inte sätter sig allt för mycket i mina kläder,
något säger att mina kursare inte uppskattar det sen...
Dagens (årets?) i-landsproblem
I bland händer det att man köper saker för alldeles för mycket pengar.
I bland händer det dessutom att sakerna man köper inte visar sig hålla vad de lovar.
Allra värst är det när dessa två saker bakas i hop till en och samma produkt.
Ett typexempel på detta är... Min student klänning!
Det är en otroligt fin vit klänning med svarta och röda konturer av tulpaner på hela klänningen.
Och ett svart undertyg.
Jag tänker inte ens nämna för hur många pengar jag köpte den, men många var det i alla fall.
Och jag kände mig som en prinsessa i den, ända tills det var dags att lägga den i tvätten.
Handtvätt, skonsamt tvättmedel, inte stryka.
Jag gjorde allt det med millimeterprecision,
så tänk min förvåning när jag upptäcker att allt vatten sakta men säkert färgas svart...
Och med vattnet färgas klänningen!
I min panik lyckas jag få bort det mesta,
men det var vissa envisa stänk som vägrade att försvinna.
Nu tvättar jag den ingen, i hop om att det sista skall försvinna så att jag kan använda den på juldagen.
Lite drygt sju månader sen sist jag använde den.
I bland blir man trött, eller hur?
Att vara kassör
Det skedde en explosion på jobbet i dag.
Kabooom!
En stackars värmlännings bakruta hade bestämt sig
för att ge upp efter många års tapper tjänst.
Samtidigt som jag försökte balansera telefonen på örat,
leta upp en bilglasfirma som är öppen på lördagar,
trösta en hysterisk flicka så kommer en vilsen tysk in.
En vilsen tysk som trängde sig förbi den gråtande flickan,
den chockade mormodern och den upprörda pappan.
"Can I buy taxes here?"
"Va?"
"Can I buy taxes here?"
"Oh sorry, can you just wait a moment? I've to take this call. Just a second"
"Can I buy taxes here?"
"Wait, I'm going to help you in a moment. I've to help this little crying girl and her dad first. You have to stay in the line and wait."
"Can I buy taxes here?"
"Vad fan snackar han om? Vilken normal människa vill köpa skatter?"
"Okay, I'll help you first. What kind of taxes are you talking about?"
"Can I buy taxes here?"
"No. You can't."
"Can I buy taxes here?"
"NO!"
Jag är så serviceminded ibland.
Kreativism - en fullgod ism.
I ett svagt ögonblick har jag lyckats skaffa den mest gay samlingen någonsin.
I kväll var kvällen som jag lyssnade på den från första till näst sista låten (99 stycken),
utan att kunna stänga av.
Den var så galet dålig, ändå satt jag där och sjöng med.
Top 100 pop love songs, hur bra kan det vara?
Vad trodde jag?
Mitt rum har ytterligare en gång förvandlats från välstädat till (o)organiserat kaos.
Anledningen denna gång var att jag har försökt att skapa
ett väldigt kreativt fotoalbum från Spanienresan i somras.
Det ligger färgpennor, glitter, pärlor, häftmassa, saxar, kartor,
biljetter, anteckningar och sönderklippta kort överallt.
Och hittills har jag satt in korten från Barcelona. Där var vi i två dagar.
Alltså har jag bilderna från både Valencia och Madrid kvar.
Uppskattningsvis hundra bilder.
Undra hur mitt rum ser ut när det är klart?
Att springa ett inlägg
ungefär som ett gående bord.
Fast springande då..
Och inlägg istället för bord, men annars så.
Det är dags för den sista julklappshetsen,
det är nog bäst att jag går och klappar lugnande på Andreas.
Annars kanske det sker mord eller något annat nästan lika blodigt.
Att förvränga sanningen för en pepparkaka
"Hej Therese. Jag heter Peter och är i Surte för att regissera en film om stormen Gudrun"
"Hej Peter som ska regissera en film om stormen Gudrun"
"Jag kommer från Stockholm, men det lådsas vi inte om. Stockholmare är så torra."
...
"Jag vill ha en trailergrill och sen så vill jag säga att du är väldigt söt i Luciaglittret."
"Ja, visst är jag? Dumt att det kliar så förbannat bara"
"Men du.. Jag har en idé. Du kan få följa med och vara statist i filmen. Det är kasst betalt och det regnar.. Men du slipper iaf ha glittret i håret, det kan jag lova."
"Öhm. Det blir nog lite svårt. Jag kan inte direkt sätta upp en skylt på dörren där det står att jag har stängt för filminspelning. Tror inte att chefen skulle gilla det. Och dessutom tror jag inte att en statistroll i en film om stormen Gudrun är något jag vill stå i ösregn för.."
"Hmr.. Okej. Men vi hade kunnat pimpa ditt CV lite. Folk hade inte behövt veta VAD för roll du hade och i VILKEN film. Dessutom kommer den bli en tittarsuccé, det lovar jag dig. Och då kommer du ångra dig.."
"Mjo, kanske... "
...
"Men ta en pepparkaka."
Hurtighet
Och klockan är bara tio,
vart ska detta sluta?
Gick upp klockan åtta åt en mysig frukost med Andreas,
som densamme hade dukat fram,
och sen (nu till duktigheten) ringde jag till CSN!
Jag fick bara positiva besked som i korthet går ut på att jag kan åka hem
till Michaelas & Andreas student i maj utan att bli av med studiebidraget,
att man får vara borta 20 % utan att bli av med studiemedlet
och att det inte är några problem att få pengar om jag tentar av
den kursen jag tänkte påbörja innan jag åker.
Oj vad ni bryr er.
Nu sitter jag på GU, igen.
Snart dags att börja hårdpluggningen, igen.
Men först!
Jag blev antagen till både Spansk Grundkurs 1 (helfart på GU)
och Franska i Skriven Text 1 (kvartsfart, distans på Dalarnas Universitet).
Jag är så bra.
Dagens mantra
Efter att ha skrivit in anteckningarn från sex olika föreläsningar på datorn
upprepas ett visst mantra i mitt stackars huvud:
"Nästa kurs SKA jag skriva in anteckningarna direkt efter föreläsningen,
nästa kurs SKA jag skriva in anteckningarna direkt efter föreläsningen,
nästa kurs SKA jag skriva in anteckningarna direkt efter föreläsningen."
Nu, dags att återgå till franskans underbara värld.
Att (inte) diponera sin tid
Ni vet, kasta-sig-hals-över-huvud-bråttom.
(Hals över huvud förresten, vad är det för konstigt uttryck?)
Enligt gårdagens planeringsmöte med mig själv skulle jag
i detta nu redan sitta på GU och hetsplugga.
Men eftersom jag hade en liten dispyt med min väckarklocka i morse
så blev det inte som jag hade tänkt.
Detta är mest ett tecken på liv från min sida,
om än ett svagt sådant.
Efter nittonde är jag nog på benen igen.
Om jag överlever fram tills dess.
En nostalgi tur och retur, tack
En konstig dag i en konstig värld.
Det har varit tretimmarsfika som fått mig att minnas
saker som jag hade glömt, som fått mig att sakna,
skratta och sätta i halsen.
Det har varit genomgång av nostalgilådan innehållande ett helt liv
och lite till.
Saker som jag minns men kanske vill glömma,
saker som jag inte förstår varför jag tänkte att jag ville minnas.
Varför sparade jag det?
Det finns en regel som hör till nostalgilådan.
Det jag en gång har lagt i där skall aldrig slängas.
Jag har valt att spara allt av någon speciell anledning,
som kändes bra just precis då.
Jag ville minnas.
Eller så ville jag inte minnas,
utan bara tvinga fram en reaktion hos mig själv.
Nostalgilådan är lite som livet.
Gårdagens lärdom
bara för att upptäcka att allt är det samma som innan.
Det är samma människor,
fast nya ansikten med nya tankar.
Tankar som är skrämmande lika de gamla tankarna.
Bara för att man slutar att umgås med människor
betyder det inte att de kan vara en stor del av ens liv.
Jag vet inte riktigt var jag är,
men jag känner att jag vet vart jag är på väg.
Det känns som ett steg på vägen
och frågan är bara vilka som är beredda att ta steget?
So, let's go?
Voltaren gel
Gardinuppsättning ggr 1000, fönstertvättning,
kontaktkoppling, damning, upphängning av stjärnor,
undersöka vilken av alla 100 lampor i adventsljusstakarna som inte fungerar,
flyttning av möbler...
Kort sagt. Att lova att man skall hjälpa sin mormor med att hänga upp gardiner
betyder egentligen att man skriver under ett fyra timmars jobb.
I kväll är jag och voltaren gel bästa kompisar.
Smärtsam insikt
En promenad bort till mormor.
Hänga upp julgardiner och stjärnor.
Med tidgare nämnd nackskott.
Jag vet inte hur det slutar än, men jag kan gissa.
Aj.
Vad gör man inte för sina familjemdelemmmar?
Första advent
Det är jul.
Eller i alla fall första advent.
En första advent som firades med råge.
Om man bortser från sex timmars jobb på morgonen
(jag är så för sex timmars arbetspass istället för åtta. Till samma lön, självklart.)
så har dagen varit perfekt.
Jag kom hem till en bakfull pojkvän, gjorde en utsökt måltid
som tidigare nämnd pojkvän inte kunde få i sig.
Nu kunde man tro att jag skulle tro att jag skulle bli lite irriterad, men icke.
Efter färsk pasta med ostsås bestämdes det att det var dags för ett bad.
Med badolja och badrosor runt oss flöt en och en halv timme i väg
och när vi steg upp var vi som nya människor.
Min pojkvän var återuppstådd.
Efter att ha tagit fasta på, om än vid fel datum,
kristendomens uppståndelsetanke så växte idén om att åka till Liseberg fram.
Sagt och gjort.
Två honungsburkar (citronhonung och polkagrishonung),
ett halvt kilo Whiskyost, en påse Dajm, ett ekologiskt te,
en saffranspåse och en minimarsipangris senare var vi (läs: jag) nöjda.
Nu sitter jag här med det första ljuset tänt och smuttar på mitt te.
Nacken gör fortfarande ont, men det är första advent.
Ångest på beställning?
Trots mina ömma nacke så finns inte tanken att jag skall sitta still i mitt huvud.
Om jag inte gör någonting alls under för lång tid så får jag seriösa ångestattacker.
Nu är ett sånt tillfälle.
Jag har inte ens varit ensam i två timmar,
men är rastlös som om jag hade avrit övergiven i flera år.
Jag tror att det är för att jag vet att jag skall jobba hela kvällen
och att jag inte kommer få gjort något vettigt alls.
Andreas och hans föräldrar åkte härifrån för att handla julklappar och sånt,
så jag är ensam hemma hos dem.
Det hade varit lite lättare om jag hade varit hemma,
där finns lite böcker och sånt man kan roa sig med.
Men eftersom jag börjar jobba klockan tre kändes det fullkomligt meningslöst
att åka härifrån bara för att kunna vara hemma någon timma.
Nu börjar jag ångra att jag kände så.
Jag har försökt få tiden att gå.
Läst GP, läst två kapitel i franskan, ströläst lite bloggar.
Trots detta kan jag inte vifta bort känslan av att jag inte gör någonting med min dag.
Mitt liv.
