Tussilagos bravader

Ett och ett halvt år.
Arton månader.
Åttiofyra veckor.
Femhundrafyrtiosex dagar.
Eller en himla massa timmar.

Så länge sedan är det (i morgon) som jag och mamma vaknade med ett unisont
"NEEEEEEJ" när telefonen ringde några minuter över fyra på morgonen.
Vi visste, det var klart att vi visste.
Jag försökte ställa mig upp, stanna tiden,
men jag fann mig själv i en hög på golvet, skakandes, kippandes efter luft, skrikandes.

Varför hade vi åkte hem? Varför lämnade vi honom ensam?
Varför lyssnade vi på läkaren som sa att det inte var någon fara,
att vi skulle åka hem och vila några timmar och sen komma tillbaka?
Han låg där alldeles själv, i ett rum som inte var hans,
i kläder som inte var hans egna och vem vet om han vaknade upp ur medvetslösheten precis innan
och såg att vi inte var där,
att vi som han älskade, som han brydde sig om inte var vid hans sida?
Tänk om han vet om att han dog ensam, att vi inte var där?

När han fortfarande låg i ett gemensamt patientrum så var jag och Andreas där och hälsade på.
Alla slangar som var kopplade till honom fick mig att rygga tillbaka,
vem var det där? var var min morfar?
När jag kramade honom hej då tittade han på mig och sa
"Älskar du mig?"
Precis så som han gjorde när jag var fem och tyckte att han var fjantigast och pinsammast i världen.
Efter att jag svarade något korkat i stil med
"Det är klart att jag gör, det vet du väl?"
Så tittade han på Andreas och sa
"Ta hand om henne"
(Ett stort lass att lägga på en nittonårings axlar, men oj vad bra han klarade det.
Morfar hade varit stolt.)
Det var de sista sammanhängande meningarna som jag hörde honom säga.

Nästa dag när jag kom dit var han ännu sämre,
ännu blekare, det var ännu fler slangar och han gick knappt att kontakta.
Han hade fått reda på hur illa hans tillstånd var och det syntes att han hade gett upp,
det fanns inget att göra.
Trots att jag hade varit där mindre än ett dygn tidigare
så rasade någonting.
Jag och min syster fick ledas ut ur rummet
och vi stod länge i korridoren utanför,
hyperventilerandes.

Sen gick det snabbt,
eget rum och stora doser morfin.
ibland tryckte han våra händer,
vi klappade på honom, gav honom bomullstussar med vatten att suga på
och såg hur han försvann.
Orden gick inte att formulera längre och han kände nog att det var dags att sova.
Mindre än ett dygn efter att han  hade kommit till det egna rummet så var han i koma.

Tolv timmar senare vaknade jag med ett skrik
och där är vi idag.
För ett och ett halvt år sedan.