Tussilagos bravader

A: Var skall jag ställa den boken älskling?
T: Bland de andra böckerna med samma färg på ryggen...
(Andreas går mot bokhyllan och börjar trycka in den på lämpligt ställe)
T: INTE DÄR!
A: Men, du sa ju det? Bland de svarta?
T: Inte bland den nyansen av svart, utan bland dem som är mer brunsvarta.
A (mumlandes): Säger hon som inte ser skillnad på gräddvit och vit.

Kallt te, sjuhundratolv post-it lappar,
en budget som mest får mig att häpna
(moget att denna månad ha utgifter som är på tretusen mer än förra månadens lön,
och ändå inse att jag kommer att klara mig mer än perfekt),
lista över rester som finns i frysen,
en krona i plånboken,
ett H&M-paket som ligger och väntar på mig,
kurslitteratur för över ettusenfemhundra
och jag älskar Statoil som skickar pengar till mig när jag som mest behöver det.

En konstig introduktion till en konstig kurs idag
(Jag vet! Vi slår ihop två kurser med helt olika nivåkrav till en!)
ett omlån av en bok och en kort promenad genom stan
och sen hem till mig med en av de bästa.
Vad det än blir, antagligen Stockholm för dig och kanske Malmö för mig,
så kommer jag att sakna våra sporadiska gratisfikor,
men misstänker att de långa samtalen kommer att bli längre
och smsen fler.

Snart skall jag skutta ner till Axeltorget och hämta ut ett paket
och sen skutta vidare till Statoil och byta min check mot en hundralapp.

En bra dag helt enkelt.

Ett sms från ett enformigt jobb skapade en rolig impulskväll
som innehöll två vänner och en dans med Navid.
Det var en lite udda dj, med ännu mer udda frisyr
men på det hela taget var det väldigt roligt!

Dessutom fick vi tag på det hemlighetsstämplade receptet till Irish Banana
och vem hade kunnat tro att mjölk också kallas groggvatten?

(Jag kan riktigt se det framför mig:
- Mormor, kan du skicka lite groggvatten?
Stackarn hade nog satt maten i vrångstrupen.)

Att sitta inomhus och njuta av det fina vädret är också ett alternativ.
Men nu, snart skall jag ta tag i mitt liv.

Jag ska bara....

Av okänd anledning sitter jag och läser
en massa gamla msnkonversationer
och plötsligt stötte jag på en väldigt rolig sak.

Första gången som jag och Andreas träffades var på en fest
och då var han tillsammans med en annan tjej.
(Som dock inte var där och som han dessutom planerade att göra slut med).
Trots detta var vi ganska dåliga och stötte rätt mycket på varandra
och i slutet av kvällen gav jag honom ett av mina armband och sa
"Du får detta armbandet och så har jag paxat  dig när du blir singel".

En och en halv månad senare var vi tillsammans
och på fredag är det tio månader.

Jag är så bra ibland.

Jag har töltat på Järntorget,
fått en pizzeria att öppna efter stängningsdags
för att göra två utsökta pizzor till oss,
har fått erfara att PC kan vara abonnerat
av Stockholmare med 105B.

Jag har skrivit ner tidtabeller på armen,
upptäckt att alla indiska restauranger stänger klockan tjugotvå,
har sprungit in i vänner
bara för att springa vidare.

I går var en bra dag.

Ni får ursäkta mig för mitt tidigare utspel,
men livet blir faktiskt inte lättare om man förstorar varje liten detalj till ett livsavgörande steg.
Man behöver inte må dåligt över allting,
men sen kan man ju självklart inte vara sprudlande glad för allt heller.
Men ibland går det lite väl långt.

Hur som helst.
I dag står skolk på schemat.
Jag struntar i att gå på mina två föreläsningar och jobbar i åtta timmar istället.
I bland väger pengar tyngre.

Likväl är jag sjukt nyfiken på hur det gick på min tenta,
jag hoppas innerligt att Jacob svarar på mitt mail om det.

Jag måste bara få berätta om i måndags.
Vid ett möter jag upp Sofia för en promenad,
vi gör varm choklad och köper varsin bulle.
Med en massa socker på.

Efter en timma sätter vi oss i hamnen,
skållar våra tungor på chokladen och får socker innanför tröjan.
Sedan bestämmer vi oss för att gå upp till vår gamla högstadieskola,
vi hälsar på Ulrika och vaktmästaren.
Sen kommer Öjetoft och tror att vi är bästa kompisar.
Om vi säger så här, det var vi inte.
Tillslut hittar vi vår gamla favoritlärare, Lotta.
Vi pratar med henne i över en timma och bestämmer oss sedan för att gå hem för att äta.

Det blir potatisgratäng, rotsakspytt, portvinsås och anka.
Vi går och köper en påse chips, Cola och drinkmix för våra sista slantar.
Det var "vem vill bli miljonär"-spel, CSI, rom & Coladrinkar, skum film (Jumanji?) och ostbricka.
Sedan somnade vi under samma duntäcke med en varm katt vid våra fötter.

Ibland är livet rätt trevligt.

P.S. Till er som undrar varför jag inte svarar på era sms:
det är dagarna innan jag får lön,
jag har 5,68 kronor på kontot och 0,56 öre på mobilen.
Det kostar mer än så att skicka sms till er som inte har Comviq.
Så det så. D.S.

I andra sidan av rummet kallar min säng på mig.
Den berättar att täcket fortfarande har kvar lite av min kroppsvärme
och att kuddarna ligger precis så som jag vill ha dem.
Den lockar med att jag kan ta med datorn,
eller till och med franskaböckerna.
Att det går att plugga där och att jag inte kommer ryckas med av John Blund.

Men jag är stark,
jag sitter envist kvar här och går omvägar runt den när jag skall gå ut ur rummet.
Allt för att inte falla tillbaka.

I ett tumult av känslor har jag försökt hitta en balans genom dagen.
Extrem lycka kryddat med humörsvängningar är inte att leka med.
Lyckan varade dock längst, från det jag vaknade tills jag kom hem runt åtta.

Jag får känslor av att vara instängd i mitt eget rum,
mitt eget liv.
Det spelar ingen roll om jag försöker städa bort känslan
eller om jag helt enkelt försöker vädra ut den.
Något är fel.
Dessutom har min pappa inte ringt.
Det är en sån period.

Väckarklockan ringde 4.55 i morse.
Jag behövde hoppa in på jobbet och blev alltså tvungen att gå upp på denna okristliga tid.
Funderar starkt på att gå och lägga mig någon timma för att klara av dagen.
Det kommer antagligen inte bli så eftersom jag har lite annat jag vill göra.

På något sätt känns det bra att leva så som jag gör nu.
Ha några fasta punkter som måste skötas, men inte så mycket att jag går under.
Jag kan planera dag för dag och behöver inte alls ha några långsiktiga planer.
Det är ovant, men skönt.
Jag planerar att vänja mig vid denna känsla och fortsätta mitt liv så här.
Nu tänker alla som känner mig att: "Men Therese, du ska ju till Spanien till våren!"
Och visst skall jag det, om allt går som det är tänkt.
Faktum är att det är denna lilla tripp som gör att allting annat förblir oplanerat.
Jag kan inte planera in vad jag ska plugga, var jag ska jobba eller var jag ska bo.
Rättare sagt:
Jag slipper planera vad jag ska plugga, var jag ska jobba eller var jag ska bo.

Dessutom är Spanientanken det mest ostrukturerade du kan tänka dig.
Jag vet inte när jag åker, hur jag åker, vart jag åker (antagligen Valencia, men man vet aldrig),
om jag skall jobba eller plugga och jag vet absolut inte hur jag ska bo.
Är det inte skönt att vara fri?
Det enda med hela resan som jag faktiskt vet är vilka som i dagsläget funderar på att följa med
och att jag skall lära mig en massa spanska.

Igår var det den nionde september, vilket betyde att jag och Andreas har varit tillsammans i åtta månader.
Jag förstår inte, men det är väl så det ska vara.
Tiden har bara sprungit iväg.
Det känns på fukkaste allvar som om det har gått tre månader sen vi träffades den där kvällen.
Vi träffades i hallen på festen, till en vän, till en vän, till en vän.
Jag har aldrig mått så bra med någon som med dig och jag hoppas att du vet det.
Kärlek.

(P.S. Jag älskar dig. D.S.)