Tussilagos bravader

För något år sedan slog jag på stort.
Jag hade tänkt på det länge,
vägt för- och nackdelar,
kollat upp olika varianter
och när jag fick ett presentkort av min far
(som nog tröttnade på att lyssna på mitt tjat)
kunde jag inte motstå längre...

Jag köpte mig en multiskrivare!
Ni vet en sån där som är skrivare, scaner och kopiator i ett.
Med en liten uppfällbar display som talar om vad som händer i den lilla maskinhjärnan.

Till denna modell fanns även möjlighet att koppa till en fax,
vilket jag snabbt valde bort.
Riktigt så viktig är jag inte att jag behöver en fax i min lilla förortslägenhet.
Dock visade det sig att varje gång man startar upp maskinen
så piper, skriker och blinkar den samtidigt som meddelandet
"INGET FAXID!" visas på displayen.

Jag kunde leva med det, fem sekunders pip
(som dessutom försvinner om man trycker på en av valfria trehundra knappar)
och sedan inte ett knyst från min tappra tjänare.

Han spottade ut papper efter papper,
oftast i svart-vitt.
Ni kan då ana min förvåning när displayen fortsatte pipa
efter att de avtalade fem sekunderna hade gått ut.
Dessutom hoppade små varningstexter upp i min dator.

Tydligen var den gula färgen slut.
(Det är så fiffigt att det är en patron för svar, en för blått, en för rött och en för gult)
Jag har nog aldrig skrivit ut något gult.
Aldrig någonsin.
Min pojkvän förklarar att antagligen har bläcket torkat.
Jag lägger fram den ena idén briljantare än den andra
(hälla i några droppar vatten, värma patronen över ett ljus...)
men blir bryskt tillrättavisad.

Jaha, då tar jag väl bara ut patronen i fråga så är det problemet löst, tänkte jag.
Icke sa Nicke!
Det visade sig att den behöver alla patroner för att skriva ut
och att den dessutom vägrar skriva ut om en utav patronerna i fråga är slut.

I allt för lång tid lät jag problemet hänga i luften,
men skrivarens blotta existens hånade mig.
Så en dag var jag på Bokia och såg av en händelse att de hade just den patronen jag behövde,
sagt och gjort.

Sedan blev patronen liggande i en påse i några dagar
tills jag idag behövde skriva ut ett kompendie inför min hemtenta.
Det var inga problem att pilla ut den gamla och sätta i den nya patronen.
Jag trycker på startknappen, glad i hågen
men möts av ett nytt felmeddelande.

Trots att jag inte har använt skrivaren på några veckor
lyser texten klar på displayen.

Den röda färgen är slut.

Varje gång som jag har varit utomlands har det hänt något som jag i efterhand kan skratta åt.

När vi var på Rhodos var i helt övertygade om att man som svensk inte kunde dricka vattnet där.
Varje dag kånkade vi hem flera femlitersflaskor
och som vi svor över dem i värmen!
Vi var så övertygade att vi inte ens kollade upp fakta.
Så när vi sitter och skall packa ihop våra resväskor näst sista dagen
hittar vi en broschyr som vi hade fått av Fritidsresor i början av resan...
Vad tror ni står där?
Visst är det så.
Man kan dricka vattnet.
Efter en smärre skrattattack river vi ut sidan och sätter upp den på väggen,
bara för sakens skull...

En annan rolig sak som hände var att vi var helt övertygade om att det inte fanns något eluttag på rummet.
Vi letade i badrum, bakom tavlor, under bänkar...
Men INGENTING!
Tillslut får jag nog och tänker att det kan ske finns eluttag på något annat ställe som man kan använda.

Med plattången i högsta hugg spatserar jag
(i mjukisbyxor, t-shirt och genomblött hår)
ner till receptionen, där de inte pratar engelska...
Jag håller upp kontakten, pekar, gestikulerar,
tänder och släcker en lampa som står på bänken
och får världens idiotförklarande blick tillbaka.
Hon tar plattången ifrån mig går bort till en lysknapp
och pekar på två hål i väggen ovanför den....

Det hade vi tydligen i rummet med.

En annan dag skall jag berätta om hur vi lurade i Sunne att solskyddsfaktorn var för håret,
om hur vi åkte på utflykt utan badkläder,
om våra inkastare och om jättetomaten som blev en pumpa...
Ni kan inte hålla er, eller hur?

Vårterminen i ettan tyckte jag, Astrid och Sunne att det var en bra idé att åka till Rhodos,
själva.
Sagt och gjort, våra föräldrar var inte direkt svårövertalade.
Oansvarigt hävdar vissa ("hur kan man släppa i väg sina döttrar på en sån resa SJÄLVA?!"),
men våra föräldrar, som faktiskt är de som bestämmer, tyckte att de kände oss så pass bra
och litade på att vi skulle klara oss.
Och som de uttryckte det 
"bättre att de frågar oss och att vi säger ja till en resa 
än att de super sig fulla i Vasastan och får åka ambulans".

Vi pratade alla igenom det med våra föräldrar och mamma berättade redan då för Sandra
att bara för att jag fick åka utomlands när jag var sexton så är det inte säkert att hon får det.
Allt beror på hur mogen man är och hur man har skött sig tidigare.

Någon månad innan avfärd skulle vi be om ledighet från skolan
och efter en stunds betänketid blev svaret blankt nej.
(Vår mentor vågade inte ta ett beslut i frågan så han överlät det till rektorn)
Vi pratade med honom och han trodde att vi hade förfalskat våra föräldrars underskrifter
och hävdade att man inte var redo för att åka utomlands vid den åldern.
Våra föräldrar blev hyfsat irriterade på att det skulle komma någon förstå-sig-påare
och omyndigförklara dem och vägrade att tolerera det.

Det bokades ett möte med rektorn där vi "barn" inte skulle vara med.
(Ytterligare ett av rektorns påhitt, för man kan ju inte ha vettiga åsikter innan man är trettio, minst)
Vi placerade oss utanför hans kontor och skrev packlistor, shoppinglistor och helt andra slags listor.
Efter någon timme kom de ut och rektorn hade vägrat att ge med sig.
Han tittade på oss med en nervärderande blick och frågade:

- Jaha, när var det ni hade tänkt åka då?
- Imorgon svarar vi i kör
- Varpå han frågar:
- Kan man verkligen avboka det då?
- Nej, det kan man inte.
- Men då får ni ju ogiltig frånvaro.

Någon av alla föräldrar:
- En veckas frånvaro vägt mot den upplevelsen de kommer att få?
Jag tror att vi kan sova gott  ändå. Imorgon åker de.

Om vi blev uppätna, magpumpade och rånade?
Nej.

Om rektorn vägrade att möta våra blickar resten av vår gymnasietid?
Ja.

Klockan ringde när jag redan hade legat och skruvat på mig i någon timme,
en huvudvärk skapad av för lite sömn
(ironiskt nog, eftersom sömnen vägrade innfinna sig).

En tablett (jag använder fortfarande på den spanska varianten)
en timmes sömn med öppna ögon och allt kändes lite bättre.

Linserna i, utan några större problem
och jag ignorerar sjukvårdens lama försök till system.
Visst fungerar det bra med vårdgarantin,
bara vi ser till att tillräckligt många inte kommer fram när det ringer så är det lugna bifar.

Efter att ha slagits med grammatik i tre timmar
är det nu dags för en promenad ner till torget.
En jacka ska hämtas, lite vin skall köpas
(för det ankas födelsedagsfest till helgen)
och kanske, kanske, hittar jag några fina album.
Vissa laster är värre än andra
och jag tänker fortätta att hävda att mina är obetydliga i jämförelse med andras.

Övertygelsen, om att jag någon dag skall vakna och känna att
idag är dagen då jag skall ta tag i allt, blir starkare för var dag.

Om att jag skall ge mig på att sy gardiner av det fina tyget som ligger i garderoben,
att jag ska rensa bland alla papper från Alicante,
sätta in alla bilder från tre år tillbaka i album,
ta tag i mig själv och köpa nya färgpatroner till skrivaren,
måla om två väggar,
köpa två mattor, tre hyllor,
se en hel drös filmer och faktiskt engagera mig i spanskan.

Fatta ett beslut om hösten och överraska min pojkvän med en spontan resa,
ringa alla i min telefonlista, skicka alla brev som ligger överallt,
skälla på en jobbakompis, byta batteri i brandvarnaren och väckarklockan,
köpa glödlampor till extrarummet, åka till Prag med Michaela,
eller till Stockholm.

Ta bort alla post-it lappar som täcker båda skrivborden,
fortsätta på alla halvfärdiga halsband, skriva klart alla löst ammanhängande noveller,
läsa alla gamla dagböcker...

Så länge övertygelsen (och listorna, vad skulle jag göra utan alla listor som håller reda på mitt liv åt mig?)
finns där så tror jag att det blir gjort.
Att det löser sig.

Men inte idag.
För nu skall jag göra mig i ordning för en fika med Sophia
och sedan skall jag äta på Qué pasa med Andreas.
Så jag lägger listorna och övertyglesen åt sidan och fokuserar på det andra en stund.
Livet.

Vakna av sig själv innan klockan ringer,
trots att den är ställd på tio.
Inse att packingen på något konstigt vis får plats i min handväska
(är väskan för stor eller packningen för liten?)
skratta åt att solen lyser så att jag inte ser vad jag skriver.
Lyssna på Winnerbäck lite för högt för att bo i lägenhet
och leta efter biljetter.

Nu åker jag till världens bästa Maria och spenderar en natt i Halmstad.
Det är andra gången jag åker till den staden, 
sist var det maskerad, snö och konstiga människor.
Jag hoppas slippa alla de tre elementen.

Halmstad, här kommer jag!
(Och Malinche? Den tänkte jag läsa ut på bussen.)

Jag har funderat över det där med tiden.
Och kommit fram till en genial slutsats.

Det finns en hemlig databas någonstans som registrerar alla timmar, minuter och sekunder
som varje person har till godo (eller ligger efter med för den delen).

Säg att person A och B har stämt träff i Brunnsparken.
A kommer tio minuter för tidigt och B tre minuter för sent.
Detta betyder att nästa gång de ska träffas kan A komma tretton minuter sent,
utan att det gör något.
För att jämna ut lite.
Detta är ett känt faktum som de flesta av oss praktiserar.

Nu drar vi det ett steg längre.
Jag har kommit fram till att det helt enkelt måste vara så att dessa "till-godo-minuter"
inte bara gäller mellan personerna i fråga, utan man kan applicera det på allt.
De minuter som man kom för tidigt sparas helt enkelt i en databas
och sen kan man använda dem lite när som.

Okej. Igår kom läkaren tio minuter för sent,
så då kan jag med gott samvete trilla in fem minuter efter utsatt tid hos optikern idag.
Då har jag fem minuter kvar tills jag måste börja komma i tid igen,
men om jag är på jobbet en kvart tidigare så har jag helt plötsligt tjugo minuter i min "tidsmapp".

Det måste helt enkelt vara så.
Hur förklarar man annars alla timmar som bara försvinner ut i luften när man flyger t.ex.?
Jag vet att det, enligt fysikens alla lagar, skall gå jämt upp när man sedan flyger tillbaka.
Men newsflash: Det gör det inte!
Det är alltid någon timma som fattas på något vänster,
spårlöst försvunnen.

När sånt händer är det någon ansvarig som har gått igenom personen i frågas tidsfiler
och insett att det under en längre tid har varit ett underskott på en timma.
Då tar hon helt sonika av personens liv när det passar bra.
Under en flygning t.ex.
För vem i hela världen har koll på klockan i luften?
Vilken tid skall man gå efter liksom?
Den svenska? Den som är på resmålet dit man skall? Den som gäller i landet man i stunden flyger över?
Det är upplagt för förvirring och då passar personalen på att sno tillbaka en timma så att det blir rätt i alla mappar.

Jag sa ju att min slutsats var genial.

En gång hade jag en mattelärare,
vi kan kalla honom Jan.
Denna Jan var något speciell.
Komplett med långa buskiga ögonbryn,
grått ostyrigt hår,
stövlar och beige kläder.

Han kunde sitta under prov (ett prov som alltid var samma sort.
Några dagar tidigare fick vi en massa instuderingsfrågor
och sedan valde han helt sonika ut tio av dessa frågor till provet.
Ett prov där hela klassen fuskade öppet för övrigt)
och i en timma berätta om hur han skulle köpa Läkerol till sin fru,
men inte kunde bestämma sig för vilken sort han skulle ta.

Eller om hur han, gång efter gång, somnade inne i sitt arbetsrum
och vaknade först när alla hade gått hem och vaktmästaren redan hade larmat
och om hur han då satte igång larmet (gång på gång) utan att förstå vad som hände.

Eller om hur han som barn blev jagad av en alkis, efter att han hade kastat sten på honom,
och hoppade ner för ett berg för att komma undan.
Om hans dotter som hade tappat bort sin kamera och skulle till London
och att han var tvungen att åka till flygplatsen med hans kamera
och att det är därför han kommer en timma sent till lektionen.

Eller bestämma sig för att lektionen bara skulle vara i fem minuter,
trots att klockan är åtta och folk har tagit sig till stan från de avlägsnaste platser.
För att det var ju så fint väder och visst ville vi hellre åka skridskor.

Man kan säga vad man vill om Jan
(sämre lärare får man leta länge efter.
Finns det någon som faktiskt lärde sig någonting i matte b,
natur a eller natur b? Skulle inte tro det.)
men bland all ilska vi kände mot Schillerska för att lät honom vara kvar,
var han ändå ganska underhållande.

Han var den läraren som blivit citerad flest gånger i Schillerskas skoltidning
Schilldringar. (Käckt värre)

Jag hittade just ett av alla dessa citat...

Mattelärare:
"En springer ner till studierektorn när jag slår honom lite lätt i huvudet,
en annan börjar gråta när han glömmer minustecken.
NI ÄR YNKLIGA TYPER!"

För att hålla koll på hälsan fick jag snällt hoppa över den tentaförberedande lektionen idag.
Ett annat sjukhus men på något vis samma läkare.
Till en början var jag skeptisk, men jag är inte den som inte vill ompröva mina åsikter.
Förra gången jag hade henne kände jag mig överkörd och förbisedd,
lite som om hon lyssnade inte för att hon var intresserad utan för att hon var tvungen.
Jag var varken nöjd med undersökningen, informationen eller behandlingen.

Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med min kära pojkvän
(ringa upp sjukhuset och kräva en ny läkare eller inte?)
kom vi fram till att det kanske trots allt var bra med någon som kände till historien.
I värsta fall skulle jag ju kunna byta efter denna undersökningen,
alla förtjänar en andra chans.

Jag vet inte om hon hade en dålig dag sist,
eller om jag bara misstolkade och förstorade allt hon gjorde och sa,
men idag kändes allt frid och fröjd.

Jag fick berätta allt igen,
hon frågade, antecknade, jag berättade lite till,
fler frågor teorier och så kom det:
Är det någon speciell undersökning du inte vill göra?
lite som om hon läste mina tankar
eller så var det mina ängsliga ögon som avslöjade allt.

Hon frågade helt tiden om det kändes bra,
om vi skulle göra på ett annat sätt och förklarade vad hon gjorde.
När hon såg tårarna i mina ögon, slutade hon och bad mig sätta mig ner och andas.
Ett, två, tre, andas. Dumma mage, andas.

Hon kallade in en sjuksköterska,
kanske för att hon inte visste hur hon skulle handskas med mig själv,
men jag vill tro att det var för att jag skulle ha något annat att fokusera på,
någon annan att prata med.

Om en vecka får jag svar på de första proverna,
som kommer att berätta mer.
Ny medicin, antibiotika eller bara byta piller?

Och om fyra-sex veckor kommer de andra proverna.
De som jag redan har gjort en gång.
Tydligen finns det en viss felmarginal,
därför var det lika bra att göra dem igen,
även om det andra inte visade någonting.
Dina åkommor är ju egentligen typiska för en sån förändring,
därför är det bra att dubbelkolla.

Jag kan alltså fortfarande ha någon form av cellförändring i mig,
men jag väljer att tro på det första provsvaret.
Mest för att jag inte orkar med mig själv i det stadiet en månad till.
Något som däremot är lite oroväckande är att infektionen vägrar att försvinna trots behandling.
Men om vi byter piller så.

Jag är bra på det där med förnekelse och förträngning.
Men ärligt talat.
Vem orkar gå runt och ha ångest och må skit innan man har några exakta svar?
 

På min toa råder djungelklimat.
Spegeln är igenimmad,
det droppar konstant i badkaret.
Det hela bröt ut efter ett olyckligt försök till att eliminera tvätthögen
genom att slänga in två maskiner i de lite mindre maskinerna.
Jag har aldrig använt den sidan av tvättstugan innan
och det visade sig att en av maskinerna var på krigsstigen.
När jag skulle hämta upp tvätten
(som jag var alldeles för trött för att hänga upp i torkrummet)
hade den hängt upp sig.
Det gick inte att öppna luckan och tvätten såg minst sagt genomblöt ut.
Efter att ha stängt av och satt på strömbrytaren x antal ggr lyckades jag äntligen bryta upp den...
Och mycket riktigt. Drypande blöt tvätt vällde ut.

Tvätt som vägrar torka och som har startat någon slags kedjereaktion.
Det är så fuktigt inne i badrummet att tvätten från den andra maskinen
(som bara var normalblöt)
har blivit blötare än var den var när den kom ut ur maskinen.
Lyckat.

Och mina rena strumpor är slut.

En dusch för att väcka sinnena
och börja med en uppgift för att snart inse att jag redan har gjort den.
I en annan klass.
I ett annat land.

I ett annat liv.

Det är snart ett år sedan
och jag förstår inte hur det gick till.

Jag struntar i att min chef ringde, med minst sagt otacksamma nyheter,
och skriver listor istället.
Istället för att tänka,
plugga och fatta beslut alltså.
På något vis hoppas jag väl att mina listor ska leda fram till någon sorts beslut,
men man kan aldrig vara riktigt säker.

En stad väg mot en annan,
men egentligen vet jag nog hur det blir ändå.
Jag känner det på mig och det känns bra.
Språksvårigheter har jag klarat av förr.

Jag räknar på födelsedagspresenter och inser att det blir bra,
att det är rätt tänkt (och viktigast av allt: att min ekonomi håller).
Angående Andreas present har jag kommit fram till att jag tänker bestämma hur jag vill ha det,
eftersom det är jag som betalar.
Vad gäller Michaela så är jag i stort sett klar med henne,
lite efterforskningar kvar men sedan är det bara att knalla in i lämplig affär.

Nu gäller det bara att gömma mina listor,
korka upp en vinare med min älsklingsbimbo
och glömma av allt vad jobb heter.

Jag känner att jag nog kan ta mig ann uppgiften.

För lite drygt en timma sedan tänkte jag att
nu, NU, skall jag göra mig en smoothie och sätta mig och läsa Malinche
i en timma innan jag behöver gör mig i ordning för att Sofia ska komma hit.
Jag hade boken i handen och gick ut i köket, öppnade skåpet och wooooosch
alla glas var som bortblåsta.
Inga glas i diskstället och inte så många i diskhon att det motsvarar hålet i skåpet.

En kvart senare har jag lokaliserat tolv glas och fyra muggar på olika ställen i lägenheten.
Jag dumpar dem i diskhon och tänker att jag fortfarande hinner läsa i fyrtiofem minuter.
Då slår det mig, pappa kommer hit imorgon.
Imorgon klockan halv åtta och innan dess måste jag diska och plocka i ordning.
I kväll skall jag äta tacos i Kungälv hos bästis,
så jag var ju bara tvungen att sätta igång direkt.

När lägenheten så gott som sken (allt är relativt) tittade jag in i Ronjas bur.
Mycket riktigt. Den behövde städas.

För en timma sedan skulle jag börja plugga.

Sedan dess har jag diskat, blötlagt träningskläder, gjort rent för Ronja,
rensat bland mina strumpbyxor, ätit en muffins och två bananer,
valt kläder till ikväll, ringt mamma, skrivit ett (snart två) blogginlägg,
läst sju bloggar, glömt var jag la boken jag skulle läsa,
insett att jag sitter i mjukiskläder och att Fia snart kommer hit.

Jag är aldrig så effektiv som när jag verkligen behöver plugga.

(Imorgon skall jag till Universeum med bror,
i helgen skall jag jobba på måndag kommer systerson Oliver hit
för att sova över här tills på tisdag då vi skal låka och bada i Lerum.
Jag hinner nog plugga mellan där.)

Göteborg är för litet och jag känner dess gator för väl.
Fast när jag tänker efter är världen också för liten.
Jag glömde att berätta en omständighet kring mitt möte med Nadia...
Följande dialog utspelade sig:

N: Jag hörde att du var i New York?
T: Jaaa.. Men hur visste du det?
N: Emmy sa det.
T: Känner du henne??!
N: Jaa, vi går i samma klass och är jättebra vänner. Jag fick se hennes bilder från New York och så var du där.

Nu kanske ni undrar vem denna Emmy är?
Jag tror att jag berättade historien bakom henne, men den är så extrem att jag tar det igen.
När jag var i Alicante gick det en tjej från Göteborg, Caroline, på samma skola.
Under någon av alla veckor var två av hennes vänner (också från Gbg) nere och hälsade på, Emmy var en utav dem.
Vi var ute och åt med dem någon gång men det var inte mycket mer än det.
Vi har aldrig träffats innan och inte efter heller.
I november åkte jag till NYC för att hälsa på Michaela som läste en språkkurs där.
Någon dag bestämdes det att vi skulle ut och äta med hennes klass och vem visar sig inte gå i den om inte Emmy?
Vi bara stod och tittade på varandra och förvirringen var total.
Du? Här? I New York? Hur stora är oddsen?

Alltså: Vi är båda från Göteborg, äter middag ihop en gång i Alicante,
åker till andra sidan jorden och äter middag ihop igen.
Och hon går i min gamla väns klass.
Fullt rimligt, eller hur?

Igår var jag och tränade med en tjej i min klass.
Efter träningen kommer det fram en annan tjej till mig.
En tjej som jag läste en månad spanska med på GU för ett år sedan.
Vi hade inte träffats sen dess, men nu stod hon alltså där.
På Friskis & Svettis.
Också fullt rimligt.

Sen att en gammal bekant från gymnasiet ramlade in på min lektion skall vi inte prata om va?

När jag gick i nian var jag väldigt nära vän med en tjej som hetta Nadia.
Vi var varandras totala motpoler med hade otroligt kul ihop
och trodde naivt att världen alltid skulle se likadan ut.
Vi visste var vi hade varandra, bråkade aldrig (åtminstone inte med varandra)
och gjorde en hel del galna grejer tillsammans.
Det fanns en speciell sorts tillit mellan oss
och jag älskade henne något enormt.

Vi började på två olika gymnasier, i olika delar av stan, och sakta hände det som inte fick hända.
Det blev längre och längre mellan samtalen
och vi hade båda fullt upp med våra nya liv.
Mitt som kretsade kring Vasastan och att försöka hålla avstånd till det växande kaoset hemma,
hon som skulle bli proffsdansare och ändå hålla sitt Biskopsliv levande.
Vi gled ifrån varandra och nu är det nog två-tre år sedan vi sågs senast.

Jag har saknat henne men inte riktigt kommit mig för att göra något åt det.
Vi har pratat lite på msn, men vi är båda två förvånansvärt bra på att rymma från vardagen.
Hon till Stockholm och Oslo, jag till Alicante.
Det har helt enkelt runnit ut i sanden.

Idag står jag och väntar på att min lektion ska vänta och ser hur ett blont yrväder flänger förbi i ögonvrån.
Plötsligt tvärstannar det och gör en dramatisk helomvändning
samtidigt som hon slår ut med händerna och skriker TC!
Det var Nadia, min tidigare brunhåriga vän!
Det tog en stund att koppla ihop håret med ansiktet, det kändes helt fel.
Hur som helst stod vi bara och tittade på varandra en lång stund innan vi,
inför förvånade kurskamrater, ramlade i famnen på varandra.

Det var samma sprudlande, energiska glädjeknippe till Nadia som jag har saknat så mycket.
Vi insåg att våra lektioner skulle börja när som helst, men ville inte riktigt låta tillfället rinna iväg
så vi bestämde att vi skulle luncha ihop.

Sagt och gjort.
Två timmar senare mötte jag upp henne igen och som vanligt skrattade vi,
pratade i mun på varandra och gick med glittrande ögon genom stan.

Jag lunchade med mitt förflutna och jag gillade vad jag såg.
Vi bytte nummer och lovade att ses lite mer regelbundet.
Nu jävlar ska jag inte låta det rinna ut i sanden.

Elva sidor mikroskopisk text i ämnet Qué es la literatura?
(Vad är litteraturen?)
och jag undrar var min motivation har tagit vägen.

En text som börjar i stil med (fritt översatt):
En litterär text är en konstnärlig kreation uttryckt i en form av skrivna bokstäver och ord
eller i form av ljud och ord uttalade med hög röst
och fortsätter med att definiera romaner, poesi, noveller och sedan avsluta med att förklara olika genrer,
känns inte riktigt som något jag vill tillbringa min söndagskväll med att läsa.

Lite spänd är jag dock inför föreläsningen imorgon som skall vara baserad på texten.
Skall vi diskutera vad litteratur är?
Hur man skiljer på dikter och noveller?

(HAHAHA. Jag lyssnar på Thåström i Spotify och nu spelades det upp en massa barnlåtar.
Någon Jerry Thåström har tydligen spelat in låtar till Barnkammarboken.
Snacka om chocken att gå från att lyssna på Alla har fel 
till  något käckt som heter Trollkarlen som handlar om någon som äter upp sin hatt för att han har fått fnatt...)