Tussilagos bravader

Jag blir så trött,
mänskligheten är för mycket ibland.
I går blev jag och Andreas blev rånade,
väldigt icke-kul enligt min mening.

I dag har jag gått runt och varit konstant orolig och nervös,
dessutom är jag fortfarande sjukt chockad.
De kom över ettusentvåhundraåttio kronor,
Andreas halvnya och min jättegamla mobil.

Man får ont i magen för mindre.

Envisare förkylning får man leta efter.
Länge.

I dag är hur som helst en väldigt speciell dag,
det är något stort på gång.
Jag känner att jag har en bra ursäkt att göra det jag ska göra
och att ingen har rätt att lägga in ett veto mot det.
Det är dags!
I dag skall jag springa ut och in i en massa affärer för att hitta dem.
Drömskorna!

Varje gång som jag försöker meddela min omgivning
att jag skall inhandla ett par nya skor tar det tvärstopp.
Det läggs fram diverse olika argument till varför jag inte skall köpa några.
Ofta går dessa argument ut på att ja redan har tillräckligt.
Men, jag har hittat ett kryphål!
Jag har inga vanliga höstskor,
modell gympasko.
Så nu mitt herrskap blir det köpa av!

Kanske, kanske så blir det en bok också?
Men först skall det skrivas en uppsats,
på franska.

Bonne chanse mademoiselle.

celui-ci, ceux-ci

celiu-là, ceux-là

celle-ci, celles-ci

celle-là, celles-là

ceci, cela,ca

Är det bara jag eller låter det som om allt fransmännen vill
med de självständiga formerna i de demonstrativa pronomina
är att säga cellulit?

Anmälan till högskoleprovet är som sagt inskickad, nervöst värre.
Just i denna sekund gör jag faktiskt ett utav övningsproven som finns på nätet.
Lite småkrångligt ibland och vissa delar är som väntat krångligare än andra.
Något som är positivt är att jag bara gör provet "för skoj skull".
Öhm, jätteroligt. Verkligen.
I skrivande stund tror jag inte att jag behöver provet till något speciellt
och jag tvivlar starkt på att jag någon gång kommer få bättre resultat på provet än mina gymnasiebetyg.
Men hur som helst, det är bra att ha gjort.
Det skall ju dessutom bara bli lättare och lättare för varje gång.
Nåja.

Utöver detta har jag just anmält mig till Universitetsstudier även till hösten.
Franska Grundkurs 1.
Som planen ser ut just nu kommer jag bara läsa halva kursen nu och andra halvan till hösten.
Skall nog gå bra tror jag.
Kruxet är bara att jag snart är bättre i franska än i spanska
och det vill jag ju absolut inte!

Jag läste att man inte skall tänka eller säga meningar med måsten i.
Man skall ändra alla jag måste till jag vill.
Det skall göra en till en gladare, positivare och mindre stressad människa.
Alltså:
Nu vill jag gå och plugga franska.

Näsan rinner - fortfarande
och mina lungor försöker pressa sig ut genom min mun - fortfarande.

Jag har kommit på att när jag är förkyld konsumerar jag mer än vanligt,
mycket mer.
Det behövs nässpray, halstabletter x 10000, näsdukar, ipren,
choklad, böcker, gärna någon film och lite till choklad för att jag skall bli riktigt frisk.
När man väl är på apoteket inser man snabbt att det är en massa annat som behövs:
flourtabletter, munskölj, ansiktsrengöring, ansiktsvatten, ansiktskräm och annat som råkar ligga i vägen.
Köp tre förkyld-produkter och få en bok på köpet!

Det är någon smart liten affärsnisse som har fattat detta.
Antagligen någon som arbetar inom apoteksbranschen.
Därför ser man till att hitta en förkyld människa och placera henne bland en drös ickeförkylda.
Willys, dagis eller varför inte i bankomatkön?
Nästa steg är att allting ska ta så lång tid som möjligt,
så att fröken förkyld kan snora, hosta och nysa så mycket som det bara går.
Inom loppet av några minuter är ett tiotal personer bärare av viruset
och vips behöver hela Göteborg köpa näsdukar, choklad och halstabletter.
Konsumtionen ökar avsevärt.

Dock verkar det inte som om någon har tänkt på att butikspersonalen kan bli sjuk?
Litet bakslag det där.

Ja, jag är lite bitter för att alla människor är sjuka.

Mina lungor kommer snart att hostas upp,
men det gör ingenting för Andreas har lovat
att göra ett par nya av en Ica-kasse och några sugrör.

Mot alla odds tog jag mig till jobbet idag.
Jag hade en kund som ville köpa kondomer,
men tyckte att det var för pinsamt att göra det när andra var i affären.
Så först väntar han på tt alla kunder skall gå ut
och sen klämmer han snabbt fram
"ett paket profil, tack".
Han svarade varken på
"var det bra så?"
eller
"vill du ha kvittot?"
Istället roffade han åt sig växelpengarna och
sprang ut ur affären med bokstavligt talat tårfyllda ögon.
Höhö.

Godnatt.

Vuxenheten flödar ut igenom mina fingerspetsar
och det är väl det enda stället som något så dumt
skulle kunna flöda igenom i min kropp.
Jag har just knappat hem en anmälan till högskoleprovet,
hjälp.
Den planerade resan till London blir tvångsflyttad,
men vi hoppas på att den blir av ändå.
Dock skulle de pengarna behövas till Spanien nästa år.
Prioriteringar är jobbigt.
Ytterligare ett tecken på att jag inte är vuxen kanske?

Just i denna sekund sitter jag och försöker knappa hem ett par datahögtalare,
det är svårare än man kan tänka sig.
Tur att jag har en pålitlig steg-för-steg hjälp i Andreas.
Jag behövde inte ens leta upp högtalarna själv.
(Sen att jag faktiskt hade tittat på just den modellen tidigare ger mig en massa pluspoäng).

Det är faktiskt väldigt tragiskt att min hörlursutgång sitter på framsidan av min bärbara.
Det kommer bli en väldans massa sladdar.

I dag är jag förkyld, alldeles för mycket förkyld.
Jag nyser konstant och knarkar nässpray.
Myspys.
Struntade i franskan, med gott samvete.
Däremot tvingas jag jobba imorgon.

Nu skall jag gå och plocka ut en utsökt (hoppas vi) blåbärspaj ur ugnen.
Man ska vara tjock.
 

Nu skall jag leta upp en baugette
och en basker och ge mig in i franskans förlorade värld.
Otroligt stimulerande.
Om ni inte aktar er kan ni få en baguette i huvudet,
ibland trötnar jag lite.

Någon har sovit i min säng,
utan att fråga eller ens byta sängkläder.
Hade jag inte själv märkt det hade de inte ens tänkt säga det.
Jag kanske är kinkig, men om ni nu tvunget inte kan sova
i eran egen säng kan ni väl i alla fall fråga och byta sängkläder?
Nu vet jag varför det var så dödsviktigt att jag bäddade min säng innan jag åkte.

Hemma efter en helg i Jönköping nu,
det var riktigt trevligt.
En massa god mat och nu har jag prövat på fenomenet islandshästridning.
Känner mig lite öm i kroppen, men annars är det bra.
Att tölta var underbart och galoppen skall vi inte prata om.
Jag har saknat att rida på små hästar och islandshästar var absolut något speciellt.

Igår var nästan hela Andreas släkt hemma hos hans sysslingar,
där vi bodde.
Det bjöds på lök-, svamp- och gulaschsoppa.
Riktigt mumsigt, även om jag av uppenbara skäll bara åt de två förstnämnda.
Igår kväll gick Andras sysslingar ut, men vi kände att våra stora godispåsar och tvn var mer lockande.
Vi såg "Little miss sunshine" och den var väl rätt söt, men inget speciellt.

Känns inte så kul att komma hem när första tanken är
"hoppas att jag är ensam hemma".

Det är inte så långt till april,
right?

Okej, jag skulle ha varit på Eketrägatan för fem minuter sedan.
Just i detta nu skulle jag ha varit halvvägs till stan.
Det är jag inte.

Fan, jag är det värsta tidsoptimisten någonsin.
Men man skall vara optimist, aight?

Nu går jag!
Jag ska bara...

(Vi ses på söndag)

Jag vaknade mitt i en väldigt konstig dröm,
jag har en tendens att drömma sådana.
Är jag helt plötsligt är en hermafrodit
så kan jag i nästa scen vara på Nordpolen för att undersöka isen.
De senaste nätterna har jag varit siamesisk tvilling,
kunnat läsa andras tankar och kunnat dansa tango.
I natt drömde jag att jag tog studenten igen,
men det var bara gäster som jag inte tyckte om på min mottagning.

Så när jag vaknade i morse trodde jag att jag precis hade tagit studenten
och väntade mig nästan att få se hela kalassällskapet sittandes runt min säng.

Förutom detta var det första jag kom att tänka på att jag inte har något fungerande regnställ.
Tänk om det regnar i morgon när vi skall rida på islandshästar?
Jag har tillbringat hela morgonen med att leta igenom lägenheten efter ett par hela regnbyxor.
Jag har fyra stycken regnjackor,
men alla tillhörande byxor har gått ett sorligt öde till mötes på diverse olika festivaler.
Jag har ett par festivalregnbyxor, men de är knappt hela mellan hålen.
Tillslut hittade jag ett komplett illrött regnställ,
blir nog mycket vackert.
Dessutom visade det sig att mitt röda paraply faktiskt levde,
så nu blir jag Rödluvans okända tvilling.

Tycker fortfarande att det skall bli läskigt att åka till dem,
men jag börjar inse att jag inte direkt kan rymma.
Det går nog bra.

Nu har jag precis kommit hem från två föreläsningar i fransk grammatik.
Det blev inte så illa som jag trodde eftersom det visade sig att jag hade lärt mig det mesta i gymnasiet.
Dock var det första gången som jag kände att det var jobbigt att ha Astrid med sig.
Grammatikläraren var minst sagt lite speciell och
ett litet karaktärsdrag han verkar ha är att endast ta exempel med namnet Pierre i.
Jag hade en massa skämt på tungan,
men något sa mig att mina kultiurnissar och pensionärer till kurskamrater inte skulle uppskatta dem.

Förresten, på tal om kulturnissar och pensionärer.
Mina tidigare fördomar mot mina kurskamrater verkar stämma ganska bra.
Väldigt många av dem är över fyrtiofem och resten är lite halvskumma måste jag säga.
Nu kan jag ju självklart inte säga att jag har pratat med alla av dem,
de kanske är jättesnälla.
Men eftersom jag tycker att man får ha fördomar så länge man har det med en viss självdistans
så är de helt enkelt lite halvskumma.

Jag kanske är lite udda,
men jag känner mig otroligt lycklig varje gång
jag har lär mig något nytt i det franska språket.
Eller i vilket språk som helst.
Är jag ämnad för tolkyrket tro?

Imorgon åker jag i väg till Jönköping för att fira helg med min pojkväns sysslingar.
Som tur är skall min pojkvän också till Jönköping och fira helg med sina sysslingar.
Vi skall rida på islandshästar, paddla och äta.
Det är allt jag vet.
Lite läskigt är det faktiskt.
Och inte vågar jag ha på mig mina nya strumpbyxor heller.

Nu får vi se om det som kommer ut ur ugnen om ca femton minuter går att äta överhuvudtaget.
Jag har blint litat på att man inte kan misslyckas med något som innehåller fetaost och oregano.
Men vem vet?
Egenkomponerade recept är inte alltid en succé.

Dagens lärdom: Tappar man en glasskål, som har diametern fem centimeter,
i golvet blir det lika många glasskärvor som om skålen hade
haft hundrafem centimeter i diameter.

Alanis Morissette spelar sin ljuvliga musik för mig
samtidigt som jag försöker lära mig lite fransk grammatik.
I själva verket är det lite för mycket "Eight easy steps"
och Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära"
för att jag skall kunna fokusera på franskans fyra olika temaformer.
Livet ser ganska annorlunda ut när man har tagit studenten.

I dag har jag redan hunnit med att simma tusen meter och
pratat bort några timmar tillsammans med Michaela och ett halvt paket Ballerinakex.
Det är slutältat för en stund och livet ter sig lite lättare.
Michaela åkte precis härifrån för att ha U-landskunskap.
Jag skall snart gå ut i köpet och laga broccoli- & fetaostpaj.
Livet ser ganska annorlunda ut när man har tagit studenten.

Senare i kväll, klockan sex om jag inte missminner mig, skall jag på föreläsning.
Två föreläsningar i grammatik på raken,
känns bäst att vara väl förberedd, annars kommer jag vara rätt lost.
Livet ser ganska annorlunda ut när man har tagit studenten.

Det blev helt plötsligt en massa fler timmar egentid än vad jag hade räknat med.
Ursprungsplanen var att jag skulle möta Sofia på Lundbybadet klockan halv fyra.
Vi har verkligen kommit igång med simningen nu, duktiga oss!
Sofia var tyvärr tvungen att ställa in, Buterixbesök stod på schemat.
Jag gråter inga mängder eftersom jag har lite lätt träningsvärk från ridningen igår.
Vi bestämde simning imorgon och eventuellt fredag också.
Innan jag åker iväg till Jönköping.

Nu har jag då ett litet problem,
vad skall jag göra med all denna egentid?
Jag har en massa förslag och vet inte riktigt var jag ska börja...

-         Plugga?

-         Skriva?

-         Pärla?

Sen har jag lite mer tråkiga alternativ som:

-         Städa?

-         Diska?

(HAHA! Jag fick just ett sms från Landvetter, där min storasyster bor.
Hon har en liten vana att skicka små uppdateringar om deras vanliga liv.
Idag hade Oliver, 3 år, lagt sig i bäcken för att kolla om kläderna var vattentäta.
Då pratar vi inte om regnkläder, utan vanliga hederliga vardagskläder).

Nu ska jag sysselsätta mig med något i alla fall.
Ni lär få uppdatering om hur det gick.

Jag känner mig utmanad, jävla Marcus.

1. Jag äter Polarbröd på ett mycket speciellt vis. Ni vet sådana Rågbröd eller vad de heter? Runda vita bröd med små luftbubblor på undersidan? Att äta dessa är en väldigt långdragen process för mig. Först måste man välja pålägg och smöra dem, självklart på den släta sidan. Efter denna lilla prövning är det som alla vet dags att börja äta. Men jag måste äta luftbubblorna först. Jag vänder alltså hela mackan uppochner och gnager sedan av luftbubblorna. Efter detta kan man äta resten. Lite lätt OCD kanske?

2. Jag älskar smycken. Jag har lådvis av dem. Alla mina örhängen hänger prydligt uppradade på ett snöre under min anslagstavla. Alla armband har jag i skålar och mina halsband hänger på tolv krokar i badrummet. Mina finare smycken har hedersplatser i smyckeskrinet.

3. Jag gör mina egna smycken, vilket kanske förklarar att jag har så mycket av dem. Mina pärlor, snören, tänger och annat jag använder i detta arbete är det enda som jag har en näst intill perfektionistisk ordning på.

4. Jag är sämst på att hålla i ordning. Jag kan städa mitt rum och lämna det skinande rent. Efter det behöver jag bara gå in i det igen och fem minuter senare ser det värre ut än vad det gjorde innan jag städade.

5. Innan jag och Andreas blev tillsammans hade jag inte sett en enda Bondfilm. Nu har jag hela samlingen och har i alla fall sett åtta stycken av dem.

6. Jag har haft en rosa kavaj som gjorde att folk lätt kände igen mig. På hockeymatcher och liknande...

7. Jag har sittstrejkat i Brunnsparken samma dag som jag kapade en spårvagn i Örgryte.

8. Jag har somnat på bussen innan jag skulle se en av de mest speciella konserterna i mitt liv, Winnerbäcks födelsedagskoncert i Linköping. Faktumet att jag somnade gjorde att jag missade att gå av i Lödöse och vaknade upp i Lilla Edet. Jag hade bytt telefonnummer och glömt berätta det för Michaela, vilket betydde att hon trodde att jag hade dött eller liknande. När jag väl kom tillbaka till Lödöse var klockan en halvtimma efter avsatt avgångstid. Men här slutade inte problemen. Strax innan Trollhättan fick vi bensinstopp och tvingades byta bil. Efter att ha kört hyfsat olagligt hela vägen till Linköping och varit hyfsat vilsna kom vi fram femton minuter för sent. Vi missade presenterna man skulle ha fått i ingången, men konserten var suverän!

Väckarklockan ringde 4.55 i morse.
Jag behövde hoppa in på jobbet och blev alltså tvungen att gå upp på denna okristliga tid.
Funderar starkt på att gå och lägga mig någon timma för att klara av dagen.
Det kommer antagligen inte bli så eftersom jag har lite annat jag vill göra.

På något sätt känns det bra att leva så som jag gör nu.
Ha några fasta punkter som måste skötas, men inte så mycket att jag går under.
Jag kan planera dag för dag och behöver inte alls ha några långsiktiga planer.
Det är ovant, men skönt.
Jag planerar att vänja mig vid denna känsla och fortsätta mitt liv så här.
Nu tänker alla som känner mig att: "Men Therese, du ska ju till Spanien till våren!"
Och visst skall jag det, om allt går som det är tänkt.
Faktum är att det är denna lilla tripp som gör att allting annat förblir oplanerat.
Jag kan inte planera in vad jag ska plugga, var jag ska jobba eller var jag ska bo.
Rättare sagt:
Jag slipper planera vad jag ska plugga, var jag ska jobba eller var jag ska bo.

Dessutom är Spanientanken det mest ostrukturerade du kan tänka dig.
Jag vet inte när jag åker, hur jag åker, vart jag åker (antagligen Valencia, men man vet aldrig),
om jag skall jobba eller plugga och jag vet absolut inte hur jag ska bo.
Är det inte skönt att vara fri?
Det enda med hela resan som jag faktiskt vet är vilka som i dagsläget funderar på att följa med
och att jag skall lära mig en massa spanska.

Igår var det den nionde september, vilket betyde att jag och Andreas har varit tillsammans i åtta månader.
Jag förstår inte, men det är väl så det ska vara.
Tiden har bara sprungit iväg.
Det känns på fukkaste allvar som om det har gått tre månader sen vi träffades den där kvällen.
Vi träffades i hallen på festen, till en vän, till en vän, till en vän.
Jag har aldrig mått så bra med någon som med dig och jag hoppas att du vet det.
Kärlek.

(P.S. Jag älskar dig. D.S.)

Skall strax knalla ner till bilen och åka till jobbet.
Men innan jag kör hela vägen till jobbet skall jag köra och köpa ett kvartalskort.
För kollektivtrafiken.
Lite ironiskt, aight?

Det behövdes personal imorgon med.
Imorgon bitti.
Klockan 6.00.
Sömn är inget jag behöver och att jobba är bra.
Det leder både till pengar och att jag får lite egen tid att tänka.
Försöka reda ut begreppen.

Det är konstigt hur folk som ska bry sig faktiskt inte gör det.
Som om det är för mycket i deras lilla huvud att de inte kan fråga en enkel fråga.
Jag hoppas inte att jag sitter och kastar sten i glashus nu,
men jag tror faktiskt att jag kan konsten att prata med människor.
Om annat än mitt liv. Jag pratar i alla fall med dem.

Hur mår du?

(Personligt meddelande till alla mina vänner utan Comviq: 
Jag har inga pengar på mobilen och är rätt pank i övrigt.
Eftersom niinte har Comviq får ni skylla er själva för eventuellt uteblivna sms.)

Jag kom just ihåg en sak från gårdagen.
När jag och Andreas skulle åka hem från en ytterst trevlig filmkväll händer något underligt.
Jag har precis gjort något utav det farligaste man kan göra i svensk (öhm. all?) trafik,
nämligen en vänstersväng.
Växeln låg på ettan och min fot hade precis börjat trampa ner gasen.
Först ser vi en massa hö som ligger över hela vägen,
så för att inte plana iväg på dessa, möjligen blöta, gräskvarlevor väljer jag att inte gasa fullt så mycket.
Och det var tur det.

Efter ytterligare någon sekund upptäcker vi att något springer fram och tillbaka på vägen.
- En katt, säger jag och bromsar in lite.
(Varför upptäcker man för övrigt stillaliggande ting före ting som rör sig?)
Vi kör sakta närmare och konstaterar förundrat att det är en riktig bamsing till katt.
Med vit svanstipp.
Och rödbrun päls.

- Det är en räv, EN RÄV!
Min förvåning går att ta på.
En livs levande (tack alla högre makter för att jag hade foten på bromsen) räv.
I Göteborg. Nåja i Mölndal.
Men fortfarande.
Jag har bott på landet i nio år av mitt liv och tillbringat tretton somrar mitt ute i en skog.
Aldrig tidigare har jag sett en räv så nära.
Jag kanske har hört den tissla i skogen,
eller skymtat konturerna.
Men det är allt.

Jag säger bara det, en räv.

Förlåt för att jag ramlar och faller ibland,
för att jag inte finns här just i den sekunden du vill.
Det är ganska många saker som gör att allt inte är så lätt just nu,
min mage talar sitt tydliga språk.
Mnorh-mnorh-mnorh.

Jag vet inte, ni vet inte.
Allra minst vet ni.
Jag försökrer,
men idag är en sån dag då man bara behöver rå om sig själv.

För att inte uppslukas av min säng och andra konstigheter åker jag till Veronica.
För hon vet vad det handlar om.
Hennes mage talar också sitt tydliga språk.
Mnorh-mnorh-mnorh.

Jag behöver nog lite godis.

(När du känner att luften blir för tung för mig att andas,
tack för att du håller dig vaken.
När du märker att mina tårar inte hittar vägen ut,

tack för att du drar mig tätt intill dig och låter dem blandas.
När jag inte vet hur jag skall handskas med den ena eller andra saken,
tack för att du sakta men säkert löser upp min knut.)

Fyra år i dag.
Hämtade ut rullatorn från sjukhemmet och köpte en kexchoklad på vägen hem.
Som någon slags jubileumsbakelse.
Fast platt och med papper runt.

Jag minns när jag satt på tåget, hur jag hade fjärillar stora som hus i min mage.
Varje meter jag färdades var som en kombinerad seger och avrättning.
Jag ville bara vända om samtidigt som jag inte kunda komma fram snabbt nog.
Jag försökte tänka på annat, tanten bredvid mig hade hemskt dålig andedräkt och risigt hår.
Killen mittimot snusade Grovsnus, precis som farfar hade gjort.

En gothare gick på i Mölndal. Det var sista hållplatsen jag kände igen.
Jag skulle ut i världen,
ut i livet.

Mina armband tvinades runt mina fingrar, runt, runt, runt.
Tillslut gav ett utav gummibanden med sig och det var pärlor överallt.
En arg blick från tanten med det risiga håret.
Jag undrade vad som gav henne rätten att glo på mig, vad visste hon.
Blängde argt tillbaka och letade upp min parfymflaska.
Visste att jag inte borde, folk kan vara allergiska.
Men det var faktiskt tanten som började, man kan inte stoppa det tåg som rullar.
Eller något.

Lukten från min tjugoniokronors parfym från H&M fyllde snart hela kupéen.
Den doften får mig fortfarande att tänka på en femtonårig Therese,
med palestinasjal och allt.
Det var så rätt.
Man var tvungen att använda halva flaskan för att få resultat.
Men det var det värt. Mer och mer värt ju längre tåget rullade.

Det var skog runt om kring mig. Fredag och ganska mörkt.
Hade suttit på Mc Donald's i stan i flera timmar
och gjort So-läxan innan tåget gick.
Man hade So på den tiden. Försökte äta glass,
men jag var alldels för nervös.

Telefonen ringde, Michaela.
För en gångs skull var det jag som stod för den dåliga täckningen.
Trodde att jag såg en älg, men det visade sig vara en övergödd kossa.
Jag var på landet. På väg ut i landet.
Mamma ringde X antal gånger, pratade en massa strunt.
Hon undrade nog om det var så klokt att skicka iväg sin dotter femtio mil.
Jag tröstade henne med att jag kunde simma till Öland om det skulle skita sig.

Pappa vägrade att höra av sig,
beslutet var fattat över hans huvud.
Han lådsades vara med på det för att behålla lite värdighet,
men jag vet att han avskydde idéen.
Det gjorde mig så nöjd.

Alla visste vad som skulle hända.
Varje mil talade sitt tydliga språk.

Jag hade fått berättat för mig vad stationen innan hette.
Konduktören hade försökt vara hjälpsam.
Hur kunde han veta att varje ord bara rev upp fjärillarna?

Jag slapp bära väskan när jag kom fram.
En sexårig flicka som genast tillskrev mig Guds-titel hade beställt marängsvish.
Det var en bra kväll.
Början på en bra trend.

Det är så att man bara vill skrika rakt ut!
Jag har äntligen lyckats övermanna min dator och återinstallerat ljuddrivrutinen!
Efter att ha varit ljudlös i över en månad känns det väldigt bra.
Sen att  det inte var överdrivet avancerat pratar vi inte om,
jag hade bara sökt och laddat ner helt fel saker.
Men nu så!

Dessutom läste jag just att Ryanair skall släppa en massa biljetter till
London som man bara behöver betala skatt på. Inga andra avgifter.
Så resan till Micke och Sigrid ligger inte alls långt borta, bildligt talat alltså.
Bokstavligt talat så pratar vi oktober eller november.
Skall kolla allting innan. När vi får komma för Micke bl.a.
Äntligen skall jag få uppleva London.

Utöver detta skall jag strax simma, har jobbat ihop 500 kronor idag och det är fint väder.
Jag ska träffa Michaela efter simningen.
Det är helt enkelt en ganska bra dag.