En famn för mig
Hur en lägenhet som är långt varmare än 20 grader
kan få mig att frysa
och hur en säng med för många kuddar, för tjocka täcken
kan hålla mig kvar så länge,
inte våga släppa taget
det förstår jag inte.
Men igår bestämde jag mig,
max en halvtimmas snoozning och sen upp!
Trassla in mig i morgonrockar, täcken, raggsockor och hälla tevattnet i knäet
men ändå något som liknade en plan.
En buss till en stad som jag aldrig tidigare hade besökt,
trots att jag bodde nio år i grannkommunen.
Orange express till pappa, röd express till Veronica och nu grön express till Michaela,
ni är bra på att sprida ut er!
I några timmar åt jag pannkakor gjorda med kärlek,
de blir så mycket bättre då, och packade upp kläder,
böcker och skivor, skivor, skivor.
Jag och en väns syster skrattade i en tom lägenhet
och funderade lite över livet.
Michaela har flyttat och vi gillar det!
På bussen hem lärde jag mig hur nyfunnen tillit känns,
och jag var så stolt men samtidigt så arg.
En stund stod jag i en korridor på en buss och visste inte riktigt hur jag skulle dela på mig,
men jag upptäckte ytterligare en gång att min pojkvän är bäst.
Ytterligare en gång denna dag tog jag bussen till len vän som behövde mig,
om än på ett lite annat sätt.
En snabb shoppingrunda på Willys,
choklad och glass hjälper mot allt,
och sen en lång kram och jag vet inte om jag gjorde underverk
men vill ändå tro att kärleken lös igenom min tafatthet.
Idag har jag haft så kallad kvalitetstid med min älskling,
pratat om allt mellan himmel och jord och funderat över vad biljetter till Korea kostar.
Ett bad, mycket mys och lite, lite visare
gav jag mig av mot stan för att träffa en vän som jag inte har sett på över ett år.
Ett år som visade sig mer likna en vecka,
vi fungerade lika bra som innan och det blev många skratt över en billig fika på 7eleven
och nu tummade vi på att hålla kontakten.
Imorgon tar jag ett litet steg mot att bli lärare
och känslan av rädsla som jag väntade på infinner sig inte och jag känner att det är rätt.
