Nyår
Till tonerna av Regina Spektor
kom jag på att det kanske finns någon där ute som faktiskt bryr sig om vad jag gjorde på nyår.
(okej, jag har inget bättre att göra)
Födelsedagsbarnet och en av mina närmsta vänner rymde till Stockholm,
så att fira nyår som vanligt var inte att tänka på.
Man kan inte bara bryta traditioner sådär!
Så ursprungsplanen var
(vi vet ju alla att såna aldrig håller)
att jag och Michaela skulle jobba till 20.00
(den delen höll ganska bra)
och att vi sen skulle åka hem til mig där Andreas skulle vänta.
Vi tänkte laga middag, äta chips, dricka lite och spela Mario Cart.
Allt i pyjamas.
Men någonstans där i mitten visade det sig att Andreas och Michaelas
gamla klasskompisar hade tråkigt och tyckte att det var en bra idé att komma hem till mig.
Mystemat fortsatte, men utan pyjamas och Mario Cart
och jag var väl egentligen lite för trött för det hela.
Vi var sju pers som skålade och pratade in det nya året
och det kändes okej,
även om ursprungsplanen inte höll.
Andas
när jag talar ett annat språk
använder andra koder
men du, ni, måste förstå
jag håller mig knappt flytande.
Att skicka ett taffat sms gör så ont
river så mycket
och att sen inse att meddelandet inte alls gick fram,
det, det får mig att gå sönder
en liten bit till.
Jag vet att ni tror att jag klarar det
det brukar ju var så, eller hur?
Det är mitt eget fel
att tala i klarspråk är inget jag är känd för.
Jag vill bara kunna kippa efter andan
och fatta din hand,
eran hand.
We'll fast forward to a few years later
And no one knows except the both of us
I've more than honored your request for silence
And you've washed your hands clean of this
What part of our history's reinvented and under rug swept?
What part of your memory is selective and tends to forget?
What with this distance it seems so obvious?
GU och dess underbara små utspel
och det toppat med att jag just har insett att GU antagligen inte kommer ta in några nya lärarstuderande till hösten
gör att jag är väldigt glad och nöjd med mitt liv.
Så. Vad gör man när hela ens plan rasar samman?
(Och ha nu i åtanke att programmet som jag ska läsa bara börjar på hösten)
1. Väntar till HT10 med att börja plugga till lärare och under tiden:
a. pluggar spanska
b. jobbar
2. Pluggar till lärare i en annan stad:
a. Stockholm (dyrt och långt)
b. Halmstad (litet)
c. Tollhättan (pendlingsmöjligheter men LITET)
d. Borås (regn)
3. Byter yrkesinriktning:
a. ?
b. ?
Jesus Christ Superstar!
Jesus Christ Superstar var underbar!
Jag satt med gåshud under hela föreställningen och allting var perfekt.
Ola Salo gjorde var som klippt och skuren till rollen som Jesus
och han som spelade Judas var i princip lika bra.
Så många stora musikertalanger på samma ställe,
mäktigt!
(Sen att jag älskar musikaler och att Ola hade bar överkropp i stort sett hela tiden
gjorde ju inte saken sämre!)
Titta och förundras:
http://se.youtube.com/watch?v=aZdkUKRhqXY&feature=related
Något som inte var riktigt lika bra var att jag redan på tåget ner böjade känna mig småsjuk.
När vi väl var framme i Malmö var febern ett faktum
och under helgen har det bara blivit värre och värre.
Jag har jättehög feber, ont i hals, öron och huvud,
en rivande hosta och är öm i hela kroppen.
Influensa någon?
Så typiskt att sådant ska komma när man väl åker väg någonstans!
Utöver musikale, några rundor till apoteket och lite matintag har jag alltså legat i sängen
under en massa täcken med feberfrossningar.
KUL!
Idag efter att vi hade checkat ut träffade vi dock Jonathan en snabbis
och det var extremt mysigt!
Nu ska jag gå och ta lite hostmedicin och koka ännu mera te.
Fortsättningen på årskrönikan kommer en annan dag.
Friends
Jag har gråtit, skrattat och skrikit.
Men nu är det borta.
Det kanske är som folk säger,
jag lever mig in i saker för lätt.
Jag sitter och viftar med armar,
skriker vad de ska säga
och ropar
nej, nej, NEJ
konstant.
Jag sitter och gissar vad som skall hända,
hur allting löser sig
och gömmer mig under täcket när det blir för jobbigt
eller när de säger fel saker.
Men nu är det slut.
Borta.
Och jag har gråtit ungefär två timmar i sträck.
Vi har nu sett de sista avsnitten i min vännerbox
och jag är så arg.
Att det tar slut är lite som att säga hej då till någon nära
och veta att man aldrig ska få se den igen.
Inte okej helt enkelt.
Jag kommer att sakna dem.
Och nej, man kan inte börja om.
Det är inte samma sak.
Efter nattens bränder
få i mig lite frukost,
fixa till lite mat att ta med till jobbet,
åka till jobbet
och överleva åtta timmar.
Jag har höga ambitioner för denna dag.
I går var en väldigt bra kväll med en av de bästa,
det var tvingande av busschaufförer att ringa till deras central och fråga hur nattrafiken går,
det var prat om förfest på Statoil
och velande på vagnar.
Men vi hittade och behövde inte visa leg nu när jag tänker på saken.
(Är det vi som är gamla?)
Efter att ha klättrat upp för en jävla bambustege till någon slags balkong,
är allt annat en trevlig röra av prat, skratt och lite mer prat.
Och tydligen kunde jag inte alls stava,
sanningen kan vara smärtsam ibland.
Haha.
Hej då
På något sätt ser min lägenhet ut som en krigszon igen.
På något sätt kom ångesten som hälsade på för två veckor sen tillbaka,
men med någon konstig tredubbel styrka.
På något sätt kan jag inte förstå att det är jul.
På något sätt är jag rädd med en glimt av ironi.
På något sätt klarar jag inte av ensamheten och alla dess ljud,
trots att jag helst av allt vill vara ensam.
Det är lite för mycket på gång nu.
Men jag tänker inte sitta och titta på,
jag tänker ta ett djupt andetag och fokusera på helt andra saker.
Kalla det förträngning om ni vill,
men vad kan man egentligen göra?
Så, nu har jag skakat klart.
Nu skall jag släppa täcket och Smulan,
betala hyran, dricka en kopp te och titta på solen utanför.
Gissa vad jag gör idag?
"för det är ju så skönt när man är klar"
eller som konstant går och småplockar.
Snarare den totala motsatsen.
Jag gör allt för att undvika det,
utan att för den saken skulle låta hela lägenheten förfalla.
När jag inte längre har plats för fler par skor i hallen,
när skrivbordet är överfullt av skivor, lappar, nagellack,
böcker, äggklockor och annat utan egentlig plats,
när disken hotar att ramla ner på golvet
och när alla ljus är utbrända.
Då städar jag.
Och då jävlar är det ingen lightstädning vi snackar om.
Allt som oftast slutar de tmed att jag drar ut alla böcker
(och fastnar någon timme eller så i någon bok)
filmer och gud vet vad för att städa, städa, städa.
För om man städar ordentligt när man väl gör det så sipper man att städa så ofta.
Så nu är det Elin Sigvarsson och någon timmes hårt arbetande som gäller.
Dagen idag och dagen imorgon
En bra dag som efter lita plockande i lägenheten snart kommer att sluta i en hög i soffan.
Det finns nybakat bröd i skafferiet,
rödbetsris och kyckling i kylen, gardiner i vardagsrummet,
en ny bäddmadrass i hallen, tomma muffinsformar på bordet,
en fågel i köket och en Seven Eleven-brownie i magen.
Jag har träffat den bästa, letat julklappar och lovat bort en micro.
Imorgon kommer Liam hit 6.30 och stannar hela dagen.
Jag ska tvätta vid nio och strax efter tre skall jag åka till jobbet,
med tre färdiga scheman.
Då hoppas vi att Sandra har kommit hit och tagit över passandet av tjockis.
Lång dag med andra ord.
December
december och en massa arbetstimmar,
december och fattigdom.
Allt är med andra ord som det brukar vara vid den här tiden på året.
Om en och en halv timma skall jag åka till jobbet,
men innan dess skall jag få i mig lite av lins-, potatis- och currygrytan
som står och gottar till sig på spisen.
I dag och i morgon jobbar jag 16-24,
vilket gör att man känner att hela dagen försvinner.
Men sedan är jag ledig i två hela dagar!
Då ska det träffas vänner, bakas och njutas en hel del mina vänner.
Och självklart försöka att bli frisk.
Jag har kommit fram till att om jag inte mår bättre på torsdag,
så får jag låna lite pengar av mina föräldrar så jag kan gå till läkaren.
Att vara förkyld i fyra veckor är inte okej
och om man toppar det med ögoninflammation så förstår ni ju själva!
Nära ögat...
idag upptäckte jag hur det är när kontot är tomt tjugofem dagar innan löning.
Men det gör ingenting, för jag drömde om tigrar som mest såg ut som rådjur,
om vänner som ville vandra i Pakistan
och om en liten spansk stad som låg alldeles runt hörnet.
Vi var ute på en långresa med omkastad geografi
och jag kände att det är rätt så.
(Jag är fortfarande ganska blind,
men det varkar gå åt rätt håll)
Att vara rädd
och jag kommer på mig själv med att säga saker som:
du måste se helheten.
Ibland, men bara ibland, blir jag lite rädd för mig själv.
Men när jag talar långsamt och rytmiskt med mig själv blir allt genast bättre.
Nej, nu blev jag rädd igen!
404 bilder från New York.
På en vecka.
Det kan inte vara nyttigt.
Fast mest rädd är jag för världen runt omkring mig som vill få mig att beställa varor från Chicago.
Speciellt när världen är läskig och inte vill ha tillbaka sina pengar.
Jag vill inte vara skyldig dig pengar, gubbe lille!
Att skapa ett rum för sig själv
Sedan i fredags har det varit jobb, jobb, lite mera jobb och en massa ostyriga tankar.
Precis när jag trodde att molnen började skingra sig kom nya frågor upp.
Är det inte alltid så?
Jag hade (har!) bestämt mig för att komma loss ur en utav mina onda spiraler.
(Ni vet: hej jag får dåligt samvete så fort jag faktiskt gör något som gynnar mig själv,
så fort som jag tillåter mig att bara vara ensam eller inte alls göra som jag blir tillsagd,
följa min egen röst helt enkelt. Galet svenskt beteende med andra ord.)
När jag hade tagt de första stapplande stegen och sagt ifrån något rejält till ett stort irritationsmoment,
bad en av de bästa om att jag skulle lösa en sak.
Så satt jag där igen.
Rädd för att såra de som jag bryr mig om.
Jag är sån som oftast säger ja innan jag riktigt hinner känna efter själv,
det är det som jag vill ändra lite på.
Men hur som så finns det alltid saker som man måste ta tag i,
ställa upp och hjälpa till med.
Vad konstig, detta inlägg skulle egentligen handla om att jag ska röja upp i extrarummet idag.
Grahamsmjöl
Vilken brevbärare delar ut post halv tio?
Nästa gång vaknade jag av att mormor ringde mig och bara ville prata lite.
Tredje gången som jag slog upp ögonen idag var när Michaela ringde.
Man ska inte sluta jobba 24, vara hemma först 1.10 och sen fastna i en bok i några timmar.
Världen har inget överseende för sånt.
Även mamma har ringt mig idag:
M: Vad gör du?
T: Scones.
M: Du gör scones? Du har bott i din lägenhet i tre veckor och har seriöst saker hemma för att göra scones?!
T: Ja, men det behövs bara grahamsmjöl, vetemjöl, bakpulver, margarin och mjölk.
M: Men du har väl bara handlat en gång sen du flyttade dit?
T: Ja.
M: Och du undrade varför det blev sex papperspåsar??! Du köpte grahammjöl. Första gången du handlade. Grahamsmjöl.
T: Är det något konstigt med det?
M: Inte alls. Inte det minsta.
Världens sämsta flickvän, det är jag?
Enligt expektutlåtanden så måste Andreas ha det otroligt jobbigt i vårt förhållande
och konstant gå och tänka på att göra slut med mig.
För visst måste det vara så att han har problem med att jag
har killkompisar, och ännu värre, faktiskt pratar med dem.
Det är uppenbart att han hatar att jag umgås med dem
och att han skulle hålla inne med det i två år.
Dessutom kan det ju inte finnas någor värre
än att jag diskuterar förhållandet med mina närmsta vänner.
Att Michaela har känt mig sen jag var tre
och känner mig utan och innan är också en anledning för honom att må dåligt.
Sedan har vi ju faktumet att jag (vi, men det tar man inte hänsyn till) är emot otrohet som gör att han har det väldigt svårt.
Fast om man har i åtanke att den åsikten kommer försvinna i takt med att jag blir äldre och mognar till mig,
så kanske han kan leva med att bara vara med en tjej ett litet tag till?
Om vi sedan lägger på tanken att han absolut inte kan vara tillsammans med mig för att jag älskar att resa,
hur skulle han kunna handskas med det?
Utöver detta så är jag ju jättearg på Michaela och Andreas för att de umgås utan mig,
det är det västa som har hänt i mitt liv men jag vågar bara inte säga det.
Ja, då förstår ni ju att detta är dödsdömt.
ELLER så kan människor skaffa sig ett liv och helt enkelt acceptera att vi har det underbart som vi har det.
Ni behöver inte gå in och laga något som inte är trasigt och jag uppskattar inte era kommentarer.
Mitt inte så glamoröra liv
att gå ner till tvättstugan och tvätta sju ton tvätt.
Innan dess måste jag ta mig ut ur Andreas rum och åka hem till mig.
Varför jag sover hos Andreas när jag ska tvätta nästa dag?
Jo, det skall jag berätta.
Under tiden som jag var i New York så skulle min lägenhet få en rejäl ansiktslyftning.
En matta skulle bytas, jag skulle få nya tapeter i nästan alla rum
och köks- och garderobsdörrar skulle lackas.
När jag, efter att ha rest i sammanlagt tretton timmar,
ramlade in i lägenheten igår visade det sig att allt inte var klart.
Tydligen hade det dragit ut på tiden så tidsramen hade spruckit rätt rejält.
Så mycket för att jag blev lovad att allt skulle vara klart i tid...
Nu väntar jag på att storarummet och extrarummet skall bli tapetserat innan jag får flytta in igen.
Vad som är ännu mer underbart är att de inte har tänkt på att täcka för köksskåpen efter att de hade tagit ner luckorna.
De har alltså spacklat, slipat och tapetserat utan att skydda mitt porslin.
Det resulterar i att jag har ett tjockt lager slipdamm på allting i hela köket.
Tallrikar, bestick, finservis, konserver, torrvaror.. Ja, på ALLT.
Gladheten sprudlar.
Utöver allt detta så har de glömt att ta med sig garderobsdörrarna, så nu måste jag ringa och gnälla.
Men först skall jag alltså tvätta.
Therese x2
Andreas: Älskling, var skall jag ställa dessa?
Therese: Ställ dem bland muggarna på hyllan där.
A: Varför ska du ha två krukor bland muggarna?
T: För att det inte är några krukor utan tekoppar...
A: HUR kan man ens lyfta dem om de är fulla med vatten?
Mamma tittandes in i mitt kylskåp:
Jag är inte rädd för att du inte ska äta i alla fall gumman..
Det är väl snarare så att jag är rädd för att du kommer lägga för mycket pengar på mat...
Detta sammanfattar mig ganska bra.
Te och mat är bra skit.
I massor.
San Miguel
Nu är jag dessutom nyäten och inser att jag antagligen kommer att hålla igång ett bra tag till.
Siesta fungerar inte riktigt i Sverige
och speciellt inte tar en längre siesta en den magiska en timman.
Fråga vilken spanjor som helst så skall ni se.
En timma, absolut inte mer men gärna mindre.
Med den galna värmen som är i det landet är det obligatoriskt.
Man sover inte, man dör för en kort stund för att sedan kunna leva några timmar till.
Det var egentligen helt sjukt hur mycket vi sov där borta.
(Vi följde så klart aldrig entimmasregeln, det gick inte riktigt med vårt liv,
då hade vi fått sovit i snitt fyra timmar per natt.
Nu vill jag inte säga att vi söp som galningar varje dag utan det var mer så att det alltid var något på gång.
Så man fick sova när man kunde. På stranden, i soffan, på rasterna, på berget..)
Hur som helst. Siesta i Sverige, under vinterhalvåret är inget att rekommendera.
Dessutom blir det sällan så varmt här så det behövs på sommaren heller.
Så nu kommer jag antagligen att sitta vaken ett bra tag.
Men det är okej med mig.
Jag inser titt som tätt hur skönt det är att bo själv.
När jag gick ut i köket nyss var ett sånt tillfälle.
Det ser ut som om kriget har brutit ut.
Det är ett diskberg som har gått förbi våran gamla bambabacke vid Bräcke i höjd,
det är skal i diskhon och det står mat och svalnar på spisen.
Men det gör inget.
Det är mitt kök och det är bara jag som får lida.
Vilket jag absolut inte gör. Lider alltså.
Jag funderar faktiskt tom på att skjuta upp städningen till imorgon bara för sakens skull.
På tal om köket och Spanien.
På min ugn hänger en grön handduk med skriften San Miguel.
Den snodde jag en kväll i Calahonda när vi hälsade på hos Sofias pappa.
En kväll då gratisdrinkarna blivit lite för många och vi hade vansinnigt kul åt bartenderns namn.
Vi trodde först att han hette Gordo som betyder tjock på spanska.
Ni förstår ju själva vad stackaren blev kallad resten av vår lillsemester där.
Vad han hette?
Gordon och var från Skottland.
Hur som helst stötte han och Sofia lite på varandra och hon fick en handduk med samma skrift,
bara att det stod SIN ALCOHOL på den. (Sin = utan)
Efter detta norpade jag snabbt till mig en jag med.
Sedan satt vi där tills baren stängde,
skrattade åt emos från Norge och drog med oss Gordo vidare ut för att dansa.
Hur som helst så slutade det hela med att jag ramlade hem till Sofias pappa själv vid 6-tiden.
När jag kom in genom dörren hörde jag hur hennes pappa var uppe och rumsterade i sitt sovrum.
Och han verkade vara på väg rakt mot mig.
Jag kunde ju absolut inte komma hem till honom, utan Sofia, så sent!
Vad jag gjorde?
Jag sprang och stängde vår sovrumsdörr (= vi ligger där inne och sover)
men jag tänkte inte tanken på att gömma mig där inne jag också.
Nej då. Istället får jag syn på en gardin som jag snabbt och enkelt hoppar in bakom.
Så där står jag, med mina gröna handduk i ena handen och mobilen i den andra.
Gravallvarlig.
Nu bryter jag ihop så fort jag tänker på det.
Mina fötter lär ha stuckit fram under gardinen
och dessutom skulle det vara intressant att förklara för pappan varför jag,
mitt i natten, stod bakom hans gardin.
Min gröna handduk alltså.
Igår var ingen vanlig dag
Går man kvällspasset så är man schemalagd, och betald, fram till 24.00. Prick.
Jag kan inte erinra mig en enda dag som min arbetsdag har slutat då.
Samma sak är det åt andra hållet, då man i stort sett alltid måste börja direkt när man kommer inramlande på jobbet.
Det är alltid någon form av kaos som måste lösas
och detta innan man ens fått på sig stationskläderna.
Så summa summarum blir det ungefär en fyrtio minuter extra.
Det är man van vid och planerar spårvagnar och dylikt efter det.
Men igår raserade mina planer, något grovt.
Tre minuter i tolv kom samma tant in som vanligt.
hon lunkar sakta och vaggande fram och tillbaka mellan hyllorna, utan några speciella planer.
Mer än att hon ska ha frukt.
I massor.
Ofta kan hon knappt lyfta upp korgen på disken, så mycket frukt är det.
Och det ska prutas. På allt.
Ni kan tänka er att jag är ganska trött på mänskligheten efter en lång arbetsdag och mest vill få stängt affären,
så allt som oftast mumlar jag något lämpligt och gör precis tvärt om.
Dessutom måste frukten packas ner på exakt rätt vis, annars blir det ramaskri.
När hon hade lämnat affären igår så var klockan tio över och jag började dra ner jalusierna.
Men inte tillräckligt snabbt.
Plötsligt står det en kille och trycker ansiktet mot kassafönstret
samtidigt som jalusin sakta jobbar på att göra mos av honom.
Jag tänker att stackaren säkert bara ska ha cigg och öppnar nattluckan och låter honom handla.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Vad jag inte uppmärksammade var att moskillen inte var ensam.
Han var nämligen i sällskap av ett tiotal killar till.
Alla kraftigt berusade som sig bör på Halloween.
Och alla skulle handla.
Och ingen utav dem visste vad de skulle ha.
Och när de väl visste det så hade de inga leg.
Halv ett ramlar jag ut från stationen och jag misstänker att den väntande Securitasvakten var allt annat än nöjd...
På vagnen in mot stan (två vagnar senare än planerat)
ringer min jobbarkompis och vill att jag ska följa med dem ut.
Lite sugen var jag allt, vilket slutligen resulterade i en uppfriskande (iskall) promenad genom stan då jag försökte bestämma mig.
Senare visade det sig att jag skulle få vänta närmare en timme på dem, vilket jag inte alls kände för.
Dessutom hade jag passerat x antal spyende och däckade spöken, katter, monster och turtelsfigurer vilket fick mig att känna att helgen inte riktigt var något för mig.
Så promenaden blev längre än väntat och när jag tillslut kom på rätt buss hem trodde jag att dagen var över,
att jag hade en lugn bussfärd framför mig och sen bums i säng.
Trodde jag ja.
Snett framför mig på bussen, på ett utav de fyra sätena som finns på 16bussen, satt en kille vänd emot mig.
En helt normal kille runt de tjugo.
Han sitter så han kan se sig själv i glasdörrarna och, vad värre är, så jag ser honom i fönstret bredvid mig och glasdörrarna framför mig.
Så vart jag än vänder mig ser jag honom.
Inget konstig med det, förrän han börjar med något märkligt tix.
Han börjar rätta till sin tröja, dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan,
dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan..
Ja, ni fattar.
Allt detta gjorde han samtidigt som han tittade i "spegeln" och gjorde olika miner.
Konstant.
I tjugo minuter.
Tjugo minuter av panikartat och exakt fixande med kläder.
Tjugo minuter av olika miner i fönstret som jag försökte vila mot.
Vikarie
Dagens upplevelser får mig nästan att undra om jag lever eller inte.
En mamma som tänder taklampan en halvtimme innan min klocka ringer,
när jag har sovit sammanlagt fyra timmar.
Med min gamla bambamat i tydligt minne tvingar jag i mig en mastodontfrukost,
hur jag orkade ställa mig och koka gröt är det fortfarande ingen som vet.
Efter att ha snurrat runt en stund hittar jag tillslut
och inser att mina tappra försök att komma en stund innan utsatt tid,
inte gjorde någon nytta.
Allt som hände var att jag fick stå ute i duggregnet med en massa högstadieelever.
På något sätt kändes det normalt, men ändå främmande.
Det visade sig att klassen jag skulle hjälpa till i skulle ha det gamla kära ämnet EA,
så jag blev mest en allt-i-allo.
Jag fick förklara ord som spektakulär och hjälpa till att stava till känslig.
Sedan diskuterades det varför man inte bara kunde kopiera
och klistra in en text från Wikipedia i arbetet om Islands varma källor.
Vi försökte göra klart att Stavanger inte ligger i Danmark och sen skulle det räknas på danska.
På det stora hela var det trevligt och jag ser fram emot att jobba där snart igen.
För övrigt så flyttar jag på onsdag och budgeten verkar hålla en så länge.
Första hyran är betald, pengar är insatta på mat- och sparkonton
och i dag skall jag få ladda på min mobil.
Seger.
Och jag skall få tapetserat om i båda sovrummen, storarummet och köket.
(!!)
Och förresten, jag mindes exakt rät om bambamaten.
Cowboysare soppa.
På fullaste allvar.
Cowboysare.
