Lättköpt lycka
Räcker det inte med Malin?
men jag finner inget intresse i en text, på sjutton sidor,
om hurvida Hérnan Cortés tolk,
älskarinna och rådgivare hette Malinalli, Malinche,
Melintze eller Marina
och om hon föddes i södra eller norra Mexiko.
En sjutton sidors presentation av olika teser
för och emot de olika namnen,
utan att komma fram till något alls.
Sjutton sidor av olika konstiga namn på städer
och osäker fakta.
Jag bryr mig inte om att man inte vet vad bruden hette,
när hon föddes, om hon bodde i den eller den staden
och vem som ägde henne innan hon såldes till Cortés.
Räcker det inte med att veta att hon såg till att landövervinningen var så skonsam som möjligt,
att hon slogs för sitt folks rättigheter
och att hon idag är en förebild för Mexikos feminister?
Tydligen inte.
Först en bok på 219 sidor om hennes liv
och nu sjutton sidor namnanalys.
Och jag som inte ens är intresserad av historia.
Åtta sidor kvar.
Olika fast samma
För att hålla koll på hälsan fick jag snällt hoppa över den tentaförberedande lektionen idag.
Ett annat sjukhus men på något vis samma läkare.
Till en början var jag skeptisk, men jag är inte den som inte vill ompröva mina åsikter.
Förra gången jag hade henne kände jag mig överkörd och förbisedd,
lite som om hon lyssnade inte för att hon var intresserad utan för att hon var tvungen.
Jag var varken nöjd med undersökningen, informationen eller behandlingen.
Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med min kära pojkvän
(ringa upp sjukhuset och kräva en ny läkare eller inte?)
kom vi fram till att det kanske trots allt var bra med någon som kände till historien.
I värsta fall skulle jag ju kunna byta efter denna undersökningen,
alla förtjänar en andra chans.
Jag vet inte om hon hade en dålig dag sist,
eller om jag bara misstolkade och förstorade allt hon gjorde och sa,
men idag kändes allt frid och fröjd.
Jag fick berätta allt igen,
hon frågade, antecknade, jag berättade lite till,
fler frågor teorier och så kom det:
Är det någon speciell undersökning du inte vill göra?
lite som om hon läste mina tankar
eller så var det mina ängsliga ögon som avslöjade allt.
Hon frågade helt tiden om det kändes bra,
om vi skulle göra på ett annat sätt och förklarade vad hon gjorde.
När hon såg tårarna i mina ögon, slutade hon och bad mig sätta mig ner och andas.
Ett, två, tre, andas. Dumma mage, andas.
Hon kallade in en sjuksköterska,
kanske för att hon inte visste hur hon skulle handskas med mig själv,
men jag vill tro att det var för att jag skulle ha något annat att fokusera på,
någon annan att prata med.
Om en vecka får jag svar på de första proverna,
som kommer att berätta mer.
Ny medicin, antibiotika eller bara byta piller?
Och om fyra-sex veckor kommer de andra proverna.
De som jag redan har gjort en gång.
Tydligen finns det en viss felmarginal,
därför var det lika bra att göra dem igen,
även om det andra inte visade någonting.
Dina åkommor är ju egentligen typiska för en sån förändring,
därför är det bra att dubbelkolla.
Jag kan alltså fortfarande ha någon form av cellförändring i mig,
men jag väljer att tro på det första provsvaret.
Mest för att jag inte orkar med mig själv i det stadiet en månad till.
Något som däremot är lite oroväckande är att infektionen vägrar att försvinna trots behandling.
Men om vi byter piller så.
Jag är bra på det där med förnekelse och förträngning.
Men ärligt talat.
Vem orkar gå runt och ha ångest och må skit innan man har några exakta svar?
Mitt spöke
han somnade i min famn till Ringaren i Notre Dame
och på något sätt tvingade jag mig själv att se klart den avskvärda filmen.
Första gången jag såg den var jag nog för liten,
eller har helt enkelt alltid haft för lätt för att leva mig in i saker.
Därför var jag väldigt noga med att förklara allt för Oliver,
men han verkade inte alls lika upprörd över de elaka människorna.
Han var mer intresserad av popcornen.
Så nu sitter jag här,
med tappad tro på mänskligheten och ångest över alla orättvisor.
Jag vet att filmen slutar bra, men det har inte med saken att göra.
Ångesten hade hälsat på redan innan slutet.
Jag borde plugga istället för att riva mitt hår
och leta efter voluntärjobb i Tanzania.
Popcorntorkan i munnen vägrar försvinna
och motivationen för att skriva den där uppsatsen finns inte riktigt...
Kanske läsa lite då?
9.2
till ljudet av klockan.
Den ringde dovt i bakgrunden,
men vaknade riktigt gjorde jag när min man överröste hela mig med kyssar.
Jag slog upp ögonen med riktig lycka på läpparna
och dagen har fortsatt lika bra.
Jag ska få nya ögon hos optikern på fredag,
en knallblå gardnin är köpt
(till lägenheten jag kanske lämnar tillfälligt till hösten),
och jag har varit och pussat på min underbara lilla mormor.
Om någon timme kommer min systerson Oliver hit,
han skall stanna till imorgon eftermiddag.
Jag tänker potatisgratäng med kyckling,
grönsaksdipp och någon mysig film idag
och piratvandring på Sjöfartsmuseet, ev bio och en massa bus imorgon.
Barn är nog det bästa som finns!
Idag sa min mormor att hon tror att jag redan har bestämt mig om Malmö,
att det hörs i min röst och syns i mina ögon.
"Åk iväg ett år. Det är inte lång tid och inte långt med tåget. Bara du kommer hem igen."
Min mormor är ganska bra som sagt.
Jag har läst trettio sidor i min kursbok idag
och jag känner att jag har koll på läget.
Kvar i nått jag lämnat
Göteborg är för litet och jag känner dess gator för väl.
Fast när jag tänker efter är världen också för liten.
Jag glömde att berätta en omständighet kring mitt möte med Nadia...
Följande dialog utspelade sig:
N: Jag hörde att du var i New York?
T: Jaaa.. Men hur visste du det?
N: Emmy sa det.
T: Känner du henne??!
N: Jaa, vi går i samma klass och är jättebra vänner. Jag fick se hennes bilder från New York och så var du där.
Nu kanske ni undrar vem denna Emmy är?
Jag tror att jag berättade historien bakom henne, men den är så extrem att jag tar det igen.
När jag var i Alicante gick det en tjej från Göteborg, Caroline, på samma skola.
Under någon av alla veckor var två av hennes vänner (också från Gbg) nere och hälsade på, Emmy var en utav dem.
Vi var ute och åt med dem någon gång men det var inte mycket mer än det.
Vi har aldrig träffats innan och inte efter heller.
I november åkte jag till NYC för att hälsa på Michaela som läste en språkkurs där.
Någon dag bestämdes det att vi skulle ut och äta med hennes klass och vem visar sig inte gå i den om inte Emmy?
Vi bara stod och tittade på varandra och förvirringen var total.
Du? Här? I New York? Hur stora är oddsen?
Alltså: Vi är båda från Göteborg, äter middag ihop en gång i Alicante,
åker till andra sidan jorden och äter middag ihop igen.
Och hon går i min gamla väns klass.
Fullt rimligt, eller hur?
Igår var jag och tränade med en tjej i min klass.
Efter träningen kommer det fram en annan tjej till mig.
En tjej som jag läste en månad spanska med på GU för ett år sedan.
Vi hade inte träffats sen dess, men nu stod hon alltså där.
På Friskis & Svettis.
Också fullt rimligt.
Sen att en gammal bekant från gymnasiet ramlade in på min lektion skall vi inte prata om va?
Borttappad motivation
Elva sidor mikroskopisk text i ämnet Qué es la literatura?
(Vad är litteraturen?)
och jag undrar var min motivation har tagit vägen.
En text som börjar i stil med (fritt översatt):
En litterär text är en konstnärlig kreation uttryckt i en form av skrivna bokstäver och ord
eller i form av ljud och ord uttalade med hög röst
och fortsätter med att definiera romaner, poesi, noveller och sedan avsluta med att förklara olika genrer,
känns inte riktigt som något jag vill tillbringa min söndagskväll med att läsa.
Lite spänd är jag dock inför föreläsningen imorgon som skall vara baserad på texten.
Skall vi diskutera vad litteratur är?
Hur man skiljer på dikter och noveller?
(HAHAHA. Jag lyssnar på Thåström i Spotify och nu spelades det upp en massa barnlåtar.
Någon Jerry Thåström har tydligen spelat in låtar till Barnkammarboken.
Snacka om chocken att gå från att lyssna på Alla har fel
till något käckt som heter Trollkarlen som handlar om någon som äter upp sin hatt för att han har fått fnatt...)
Ha-ha
Lön? Nej.
Det är nästan skrattretande nu.
.
Och nu börjar jag att bli hungrig med.
Jag hade tänkt mig gröt till frukost,
men med tanke på min överkänslighet mot mjölk så brukar jag göra det på vatten.
Men vad offrar man inte för att få lite mat?
Utan snus försmäktar vi på denna ö...
1. Lönen
Den har inte kommit än. Varför har den inte kommit än? När kommer den?
Vad gör jag om lönen inte tittar in på mitt konto idag? Hur handlar man kurslitteratur, mat,
apoteksgrejer, presenter till syster, bjuder sin pojkvän på mat och går ut om man inte har fått den?
2. Plötslig vattenbrist i min lägenhet
Får en fastighetsskötare stänga av vattnet utan att informera på något sätt? Är det verkligen fastighetsskötaren som har stängt av det eller har någt gått sönder? Hur länge ska man vänta innan man ringer och gnäller över ev. söndrighet? Hur är tanken att jag skall kunna duscha, äta frukost, borsta tänderna och leva utan vatten? OCH VARFÖR HAR VI INTE FÅTT NÅGON INFORMATION OM AVSTÄNGNINGEN?
Inlägget tog ungefär fyra minuter att skriva.
Fortfarande varken lön eller vatten.
Pennan glöder...
Det verkar vara ett återkommande symtom hos alla oss studenter.
Det blev en lång och mysig vinterpromenad i fina Högsbo och paketet blev uthämtat.
När jag öppnade kartongen (lite likt ett barn på julafton, trots att jag redan visste vad innehållet var)
fick jag en smärre hjärtattack....
En utav mina kurböcker hade ett tyskt omslag!
Titeln var på spanska, men med en massa citat och sammanfattningen på tyska.
Jag som hade problem med att hitta just den boken t
rodde självklart att jag hade lyckats klicka hem en tysk upplaga.
Hade sannerligen varit typiskt mig!
Tack och lov visade det sig att innehållet trots allt var på spanska
(men med tyska kommentarer och förklaringar).
Jag har läst ett utav kompendierna hur som helst
och tekniskt sett har jag ändå fram till måndag på mig att läsa klart det andra.
Sen att det inte finns någon som helst tid pratar vi tyst om.
Det verkar som om min kära syster blev kvar längre än planerat i stallet,
så nu tänker jag börja med maten utan henne.
Är jättehungrig nu ju!
Läkare utan gränser eller choklad?
genom att varje månad skänka femtio kronor.
Det är en av de organisationer som ligger mig varmast om hjärtat
och när en nisse på stan haffade tag i mig och pratade om projekt
över hela världen var jag inte sen att skriva upp mig som månadsgivare.
Femtio kronor kan de allra flesta avvara
och när jag varje månad ser LKU i bankutdraget blir jag alldeles varm i hjärtat.
Just i denna stund funderar jag faktiskt på att höja summan till sjuttiofem kronor.
Jag menar, vad gör tjugofem kronor egentligen?
Det är en chokladkaka mindre i månaden,
det kanske man kan leva med?
Nu skall jag äta lite majs och sen ta en lång promenad innan jag återgår till
"Breve guía para el análisis de un texto multimodal"
och inte att förglömma "Comentario textual fílmico".
Nu skall jag tydligen lära mig hur jag skall läsa och se på filmer med.
Hon kommer från främmande vidder
Antar att ni kan utläsa det av tidigare inlägg.
Däremot är jag fortfarande mätt av alla chips, grönsaksstavar och dipp.
Det visade sig att idag var enda dagen då det finns tid till att plugga
(och då tyckte jag att det var en bra idé att försova sig)
och nu sitter jag här och försöker läsa en låååång text på spanska om litteratur,
en om filmvetenskap och samtidigt lista ut vad grammatiken vill säga mig.
Jag måste ju säga att grammatiken är det som tilltalar mig mest,
crap.
Utöver plugg skall jag hämta ut ett paket på Axel,
skriva lite shoppinglistor inför imorgon och ikväll kommer min yngsta syster hit.
Spelkväll
Jag, Andreas oh Rickard bestädeoss för att åka till Michaela.
Vl fram överanvnder nåögon ordet otroligt varvid följande diskussion bryter ut:
M: Orka öveanvända ... Öhm. Vad heter det...?
A: SUPERLATIV!!
M: Jaaa!
R och T i kör: Fast otroligt är inget superlativ....
(En diskussion om vad ett superlativ är följer)
M: Men det är typ som.... Svart och mer svart!
För övrigt vann jag och Michaela TP!
(Sen att det senare visade sig att vi hade fått barnfrågorna tar vi inte hänsyn till,
vi var bäst ändå!)
Fråga til T och M:
"Får man poängavdrag i backhoppnig om man står på näsan?"
T & M i kör: NEEEJ!
Det får man tydligen, idiotförklaringen var ett faktum.
Att koka soppa på en spik
Att i december ha trehundra kronor över
när hyran och alla räkningar är betalda
och mat för trehundra är inköpt
är inget jag rekommenderar.
Jag klarade jul och på något vis har jag lyckats att umgås med mina vänner ändå
(när alla är panka är det lätt att fika gratis)
och jag har inte lånat en krona
(jag visste vad jag gav mig in på när jag åkte till NYC)
trots min pappas ord när han var arg på en av mina systrar
"Hade DU frågat om du får låna pengar hade du självklart fått det
eftersom jag vet att du har koll på dina pengar.
Jag har lyckats med någon av er i alla fall"
och jag tänkte att han kan ju få tro det.
Jag tog mig till Malmö och kom tillbaka med en influensa som sällskap,
jag drack för mycket vin en, eller två dagar,
jag har "glömt" att betala sista biten med bussen ut till min syster,
skafferiet börjar eka tomt men jag har räknat ut att jag har mat så jag klarar mig till på fredag.
(Ni förstår hur fullt jag brukar ha det i skafferiet, frysen och kylen
om jag klarar mig på att handla mat för trehundra sen den tjugofemte november?)
Jag skattar mig lycklig för att jag inte äter kött och faktiskt uppskattar linsgrytor,
pasta och sallader.
På fredag är det fest!
(Fem dagar ledigt i december och resten jobba = ekonomisk extas i februari)
En famn för mig
Hur en lägenhet som är långt varmare än 20 grader
kan få mig att frysa
och hur en säng med för många kuddar, för tjocka täcken
kan hålla mig kvar så länge,
inte våga släppa taget
det förstår jag inte.
Men igår bestämde jag mig,
max en halvtimmas snoozning och sen upp!
Trassla in mig i morgonrockar, täcken, raggsockor och hälla tevattnet i knäet
men ändå något som liknade en plan.
En buss till en stad som jag aldrig tidigare hade besökt,
trots att jag bodde nio år i grannkommunen.
Orange express till pappa, röd express till Veronica och nu grön express till Michaela,
ni är bra på att sprida ut er!
I några timmar åt jag pannkakor gjorda med kärlek,
de blir så mycket bättre då, och packade upp kläder,
böcker och skivor, skivor, skivor.
Jag och en väns syster skrattade i en tom lägenhet
och funderade lite över livet.
Michaela har flyttat och vi gillar det!
På bussen hem lärde jag mig hur nyfunnen tillit känns,
och jag var så stolt men samtidigt så arg.
En stund stod jag i en korridor på en buss och visste inte riktigt hur jag skulle dela på mig,
men jag upptäckte ytterligare en gång att min pojkvän är bäst.
Ytterligare en gång denna dag tog jag bussen till len vän som behövde mig,
om än på ett lite annat sätt.
En snabb shoppingrunda på Willys,
choklad och glass hjälper mot allt,
och sen en lång kram och jag vet inte om jag gjorde underverk
men vill ändå tro att kärleken lös igenom min tafatthet.
Idag har jag haft så kallad kvalitetstid med min älskling,
pratat om allt mellan himmel och jord och funderat över vad biljetter till Korea kostar.
Ett bad, mycket mys och lite, lite visare
gav jag mig av mot stan för att träffa en vän som jag inte har sett på över ett år.
Ett år som visade sig mer likna en vecka,
vi fungerade lika bra som innan och det blev många skratt över en billig fika på 7eleven
och nu tummade vi på att hålla kontakten.
Imorgon tar jag ett litet steg mot att bli lärare
och känslan av rädsla som jag väntade på infinner sig inte och jag känner att det är rätt.
Att aldrig kunna stå still
men har mer sett på det hela med en viss Hakuna Matata-stil.
Jag har ältat, läst och varit arg,
men innerst inne litar jag lite för mycket på ödet för att verkligen kunna ta till mig det.
När jag försökte övertala min skrivare att det visst var en bra idé att skriva ut ett kompendie på 125 sidor,
kom det och knackade mig på axeln.
Ödet alltså.
Det verkar lösa sig.
Trots dessa underbara nyheter står jag fortfarande och väger fram och tillbaka.
Min utbildning startar till hösten - YES!
Antagligen startar den då även i Göteborg,
men det är något som sliter i mig.
Någon som viskar att jag missar något, att jag har hoppat över ett steg.
Jag har hoppat från ett föräldrahem till en fyra i Spanien med en vän
(så att bo med en vän är avklarat)
och senare även med en pojkvän till att under någon månad sova på mammas soffa
till ett förstahandskontrakt på en trea.
Jag känner att det är något där i mellan som jag skulle ha gjort.
Jag vill bo i en fjärdehandsetta på 20 kvadrat i en studentkorridor
med gemensamt kök.
Jag vill leva i den fasen med.
Missförstå mig rätt,
jag älskar min lägenhet och kommer aldrig att släppa den.
Men en eller två terminer i en annan stad känns lite spännande ändå!
(Jag kan ju alltid hyra ut min lägenhe i andra hand ett tag.)
En ny plan har börjat ta form i mitt huvud,
om det nu är så att GU bestämmer sig att, som alla andra, starta upp lärarutbildningen till hösten...
Jag tänker att jag bor kvar här nästa termin med,
för att känna lite till
och för att vänta på att jag skall få hyra ut min lägenhet.
(Måste bo här ett år först)
Sedan rymma till Stockholm eller Malmö en eller två terminer
och fortsätta mitt program där.
Fördelen med lärarprogrammet är att man kan dela upp det lite käckt!
Sedan drömemr jag ju om Erasmus i Spanien med,
men det är några år kvar tills dess.
Jag måste alltid ha en ny dröm att sträva mot,
det är sådan jag är.
Andas ut
proverna visade inte på någon förändring.
Ett orosmoment borta från listan.
Nu är det bara att börja ringa runt till vårdcentralen
för att se vad det kan vara istället.
Ett nytt år, nya tester?
Jag hoppas ju självklart att det inte är någonting,
men efter tjugo år känner jag min kropp
och tycker att det är viktigt att kolla upp saker som inte är som de ska.
Leaving on a Mayday
försöker jag lirka fram något vett ur CSN
samtidigt som mina tankar går igenom allt jag har läst om lärarlinjen
och omorganisationen.
Jag tittar på bilder från en höst för två år sedan
och förundras över att tiden både står still och springer marathon på samma gång.
I natt skrev jag listor igen
Göteborgs Universitet
Stockholms Universitet
Erasmus i Spanien
en kombination kanske?
Nu ska jag återgå till att leta upp bra musik i Spotify
(världens bästa påhitt alla kategorier!)
och kanske börja städa min lägenhet.
Min söta, nya, fina lägenhet.
Varför skulle GU se till att göra allt så invecklat för mig?
Vinterfåglar
Efter en fika med en Lena som är minst lika upprörd över GU som jag är
hamnade vi plötsligt i en lägenhet i Tuve
med varsitt glas vin i handen.
Så det kan bli.
Förvirrade planer om att flytta till Stockholm
blandades med vi kanske kan jobba i ett år eller läsa på distans?
och pendla till Borås eller Trollhättan då?
Klick, klick
nej, de har inte ditt program där.
Tillslut gav vi upp våra tappra försök att skapa en framtidsplan
och förlorade oss i långa samtal om precis inget alls
och det hela slutade med att vi satt och skrek på filmen,
som om karaktärerna skulle ha något bra svar.
När klockan slog midnatt satt jag ytterligare en gång och skulle åka från en ändhållplats till en annan.
Två stombussar senare och ett omotiverat glädjehopp i stan
hade jag kommit fram till att jag har det bästa av två världar.
Jag har någon som älskar mig och som jag älskar över allt annat,
någon som alltid finns där och som lyssnar på mitt ändlösa babbel.
Men samtidigt slipper jag all redovisning som ett samboförhållande innebär.
Jag kan alltid gå hemifrån utan att behöva "redovisa"
och en fika på någon timma kan utan problem förvandlas till en hel kvällsdejt.
- Det bästa av två världar!
(Så, nu behöver ni inte förfäras över min öppna stil.
Jag tycker helt enkelt att det är skönt att bo själv
men det betyder varken att jag inte vill att vi någon gång ska bo ihop eller att jag inte älskar honom.
Vi firar två år idag och jag har inga planer på att sno någon annans pojkvän, okej?)
