Mitt spöke

Vilddjuret sover sen en timma tillbaka,
han somnade i min famn till Ringaren i Notre Dame
och på något sätt tvingade jag mig själv att se klart den avskvärda filmen.
Första gången jag såg den var jag nog för liten,
eller har helt enkelt alltid haft för lätt för att leva mig in i saker.
Därför var jag väldigt noga med att förklara allt för Oliver,
men han verkade inte alls lika upprörd över de elaka människorna.
Han var mer intresserad av popcornen.

Så nu sitter jag här,
med tappad tro på mänskligheten och ångest över alla orättvisor.
Jag vet att filmen slutar bra, men det har inte med saken att göra.
Ångesten hade hälsat på redan innan slutet.

Jag borde plugga istället för att riva mitt hår
och leta efter voluntärjobb i Tanzania.

Popcorntorkan i munnen vägrar försvinna
och motivationen för att skriva den där uppsatsen finns inte riktigt...
Kanske läsa lite då?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0