Tussilagos bravader

Går man kvällspasset så är man schemalagd, och betald, fram till 24.00. Prick.
Jag kan inte erinra mig en enda dag som min arbetsdag har slutat då.
Samma sak är det åt andra hållet, då man i stort sett alltid måste börja direkt när man kommer inramlande på jobbet.
Det är alltid någon form av kaos som måste lösas
och detta innan man ens fått på sig stationskläderna.
Så summa summarum blir det ungefär en fyrtio minuter extra.
Det är man van vid och planerar spårvagnar och dylikt efter det.

Men igår raserade mina planer, något grovt.
Tre minuter i tolv kom samma tant in som vanligt.
hon lunkar sakta och vaggande fram och tillbaka mellan hyllorna, utan några speciella planer.
Mer än att hon ska ha frukt.
I massor.
Ofta kan hon knappt lyfta upp korgen på disken, så mycket frukt är det.
Och det ska prutas. På allt.
Ni kan tänka er att jag är ganska trött på mänskligheten efter en lång arbetsdag och mest vill få stängt affären,
så allt som oftast mumlar jag något lämpligt och gör precis tvärt om.
Dessutom måste frukten packas ner på exakt rätt vis, annars blir det ramaskri.
När hon hade lämnat affären igår så var klockan tio över och jag började dra ner jalusierna.
Men inte tillräckligt snabbt.
Plötsligt står det en kille och trycker ansiktet mot kassafönstret
samtidigt som jalusin sakta jobbar på att göra mos av honom.

Jag tänker att stackaren säkert bara ska ha cigg och öppnar nattluckan och låter honom handla.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Vad jag inte uppmärksammade var att moskillen inte var ensam.
Han var nämligen i sällskap av ett tiotal killar till.
Alla kraftigt berusade som sig bör på Halloween.
Och alla skulle handla.
Och ingen utav dem visste vad de skulle ha.
Och när de väl visste det så hade de inga leg.

Halv ett ramlar jag ut från stationen och jag misstänker att den väntande Securitasvakten var allt annat än nöjd...

På vagnen in mot stan (två vagnar senare än planerat)
ringer min jobbarkompis och vill att jag ska följa med dem ut.
Lite sugen var jag allt, vilket slutligen resulterade i en uppfriskande (iskall) promenad genom stan då jag försökte bestämma mig.
Senare visade det sig att jag skulle få vänta närmare en timme på dem, vilket jag inte alls kände för.
Dessutom hade jag passerat x antal spyende och däckade spöken, katter, monster och turtelsfigurer vilket fick mig att känna att helgen inte riktigt var något för mig.

Så promenaden blev längre än väntat och när jag tillslut kom på rätt buss hem trodde jag att dagen var över,
att jag hade en lugn bussfärd framför mig och sen bums i säng.
Trodde jag ja.

Snett framför mig på bussen, på ett utav de fyra sätena som finns på 16bussen, satt en kille vänd emot mig.
En helt normal kille runt de tjugo.
Han sitter så han kan se sig själv i glasdörrarna och, vad värre är, så jag ser honom i fönstret bredvid mig och glasdörrarna framför mig.
Så vart jag än vänder mig ser jag honom.
Inget konstig med det, förrän han börjar med något märkligt tix.

Han börjar rätta till sin tröja, dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan, 
dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan..
Ja, ni fattar.

Allt detta gjorde han samtidigt som han tittade i "spegeln" och gjorde olika miner.
Konstant.
I tjugo minuter.
Tjugo minuter av panikartat och exakt fixande med kläder.
Tjugo minuter av olika miner i fönstret som jag försökte vila mot.