Tussilagos bravader

Efter ett och ett halvt år är det över.
Jag har gråtit, skrattat och skrikit.
Men nu är det borta.

Det kanske är som folk säger,
jag lever mig in i saker för lätt.
Jag sitter och viftar med armar,
skriker vad de ska säga
och ropar
nej, nej, NEJ
konstant.

Jag sitter och gissar vad som skall hända,
hur allting löser sig
och gömmer mig under täcket när det blir för jobbigt
eller när de säger fel saker.

Men nu är det slut.
Borta.
Och jag har gråtit ungefär två timmar i sträck.

Vi har nu sett de sista avsnitten i min vännerbox
och jag är så arg.
Att det tar slut är lite som att säga hej då till någon nära
och veta att man aldrig ska få se den igen.
Inte okej helt enkelt.
Jag kommer att sakna dem.

Och nej, man kan inte börja om.
Det är inte samma sak.