Yoga och det stora äpplet
I kväll ska jag ge mig på något så pass avancerat som yoga.
Eftersom jag känner mig själv och min ickebefintliga smidighet,
vet jag att det hela kommer sluta i en skrattframkallande hög
där ben och armar är en enda enhet, en enda boll.
Utöver konstiga träningslekar funderar jag på att dra med min man på bio,
lite omväxling i vardagen ni vet.
Sen försöker jag konstruera en mental lista, ännu en gång.
I dag handlar det om New York.
Jag vet vad jag måste göra:
Frihetsgudinnan, Broadway, Ground Zero, Empire State Building,
Central Park, äta ett äpple, Chinatown, gosspelkonsert i Harlem,
5th Avenue, frukost på Tiffanys, kaffe (nåja) på Starbucks,
shopping, åka högst upp i en skyskrapa...
Problemet är att det är så mycket saker som jag måste göra
att jag inte kommer hinna göra det jag är bäst på,
nämligen vandra runt planlöst.
Men det är okej med mig, för jag skall till New York.
Den du!
Sexton dagar till lilla flyttlasset,
arton till det stora
och tjugoen dagar till New York!
.
i verkliga livet jobbar man på att genomlida oktober.
Det är långt till jul är vad alla säger,
och det stämmer kanske,
om man inte ska köpa julklappar till tusen människor
och försöka lista ut hur man snabbast möjligast klonar sig fram tills dess.
Usch.
Nu byter vi ämne för det orkar jag inte tänka på.
Jag har kommit på hur jag skall lösa möbleringen i min lägenhet nu.
Yeees.
Det blir till att måla om ett skrivbord och klä om två fotöljer,
men det blir bra.
Till slut.
Det blåa skrivbordet skall bli vitt eller grått,
och de blommiga fotöljerna skall bli svarta eller gråa.
Detta betyder att jag får springa på panduro,
seger!
När man är fattig så får man ta det som finns och göra om det till något bättre.
Men som de säger i reklamen:
Om du ser det framför dig, kan du bygga det.
Förresten har jag bråkat med Göteborg Energi i dag också
och jag lär fortsätta i morgon.
Jag blir så trött.
Att väcka den björn som sover...
Jag höll en lite bubbla av hopp levande,
kanske, kanske skulle vikarian.se leda till några små jobb här och där.
Men ni vet hur man gör, man tänker "de ringer inte i morgon"
eller så tänker man inte alls när man av ren slentrian stänger av moilen.
För det är faktiskt läskigt att ligga och sova med strålning rakt mot huvudet.
Och självklart ringer de, just idag, när jag har glömt av mobilen som mest.
I dag då jag har lovat att åka til lek och buslandet med mina syskonbarn,
då rings de, skickas sms och mail.
Då.
Det kanske är så, som mamma säger, att det tar en liten stund innan man är med i systemet
och innan allt rullar på ordentligt.
I dag har de ringt,
från tre olika skolor och jag svarade inte, för jag sov.
Ni hörde rätt, från TRE.
I morgon skall jag jobba på Statoil, så då lär det inte bli någon skola heller.
Onsdag kanske?
(Och sen undrar jag lite lätt vad man gör, hur man sysselsätter barnen,
när man vikarierar för en klassföreståndare i årskurs tre?)
I dessa tider ger jag upp
och arbetsförmedlingens hemsida är lika seg som kolasås,
känner jag att det är dags att följa trenden.
Ett litet konto på en alldeles för långsam sida,
som något slags naivt hopp om att saker och ting faktisk löser sig till slut.
Jag undrar lite löst hur många som gjorde som jag,
just exakt i denna sekund?
Jag filar på mitt CV och bestämmer mig helt sonika för att överge matte D.
Jag är ledsen att göra er, och mig själv, besvikna,
men det finns ingen energi, ingen ork.
Det är en bravad att lägga mig i rimlig tid, ta mig upp och ta mig till jobbet alternativt till träningen.
Allt följer samma mönster, men jag verkar klara det.
Dock finns det ingen energi över till en massa konstiga satser
och jag orkar inte känna stress inför ytterligare ett nationelt prov.
Jag orkar inte förklara för läraren varför jag inte är på de frivilliga lektionerna
och jag orkar inte sätta mig vid matbordet och inse att det är ytterligare en dag utan arbetsro.
En dag då andra människor spelar hög musik och kollar på tv.
Jag orkar inte bli irriterad längre.
Jag ger helt sonika upp.
Det är inte likt mig, jag vet, men ibland måste man bryta vissa mönster.
Som det ser ut nu behöver jag inte ens den kursen längre
och skulle det ändra sig får vi väl hoppas at jag har mer ork då.
Jag vet inte hur jag skall kunna se mig själv i vitögat.
Jag som alltid presterar mer än vad som behövs,
ger plösligt upp.
Vad hände?
Och det konstiga är att jag inte ens har ångest över det.
Än.
Jag känner mig motarbetad
Jag sa ju att jag hade kommit på vad jag skulle göra med mitt liv,
jag har tillslut bestämt mig för vilket program jag skall välja.
Alltså tänkte jag att det var lika bra att sätta igång till våren, med buller och brak.
Det blir lärarprogrammet och ämnena som jag tänkte läsa är svenska som andraspråk och spanska.
Sagt och gjort.
Jag gick in på studera och insåg ganska snabbt
att det varken startar ett program med svenskan eller med spanskan till våren.
Jag kan alltså välja helt fritt vilket ämne jag vill börja med,
så egentligen hade det inte spelat någon roll vilket utav dem jag hade valt.
Om det hade gått.
Nu betyder det att jag har ett halvår till på mig att vela fram och tillbaka.
För det kommer jag att göra,
även om jag säger nu att jag har bestämt mig.
Jag känner mig själv.
Så det kan bli
det slutade på Rockbaren med konstigt sällskap.
Smstrafik mellan oss innan vi träffades:
"Min mamma skällde just på mig för att jag gick på hennes nytvättade golv.
Det blir tydligen fotavtryck när golvet har torkat då.
Jag behöver dricka."
"Min mamma skällde just på mig för att jag inte städade
när jag stod med diskhandskar, trasa och rengöringsmedel i högsta hugg.
Jag behöver också dricka."
Och så blev det.
Therese vs. Therese 1-0
Det är dags, jag ska ta det stora steget.
Ytterligare ett träningskort skall inköpas.
(Hur många har man egentligen haft i sina dagar
och varför förnyar man dem aldrig?)
Men nu har jag tänkte ut det!
Jag ska köpa ett årskort och eftersom jag är fattig så måste jag använda det,
jag kan ju inte bara kasta pengarna i sjön!
Dessutom så sätter jag det på autogiro,
så kortet kommer jag aldrig att behöva förnya det eftersom det inte går ut.
Ha-Ha, seger mot mig själv.
Har kolat runt lite och det som verkar bäst för mig är Friskis och svettis.
Billigt kort, många aktiviteter oh jag får använda kortet på alla anläggningar.
Det ni!
Nu ska det i väg och köpas kort,
förvänta er ett gnälligt inlägg om träningsvärk inom kort.
Omvänd växthuseffekt?
(Okej, det absoluta slutet av september, men fortfarande!)
Jag är inne på min tredje kopp te för dagen
och mina tår vägrar att tina...
Behöver jag säga att jag inte är så förtjust i kyla?
Duktigheten fortsätter för övrigt.
I dag har det valts elbolag
(miljömärkt och sådär lagom pretto du vet),
skickats i väg ett paket,
ringts en pappa
(för jag har så många..)
och organiserats papper.
Jag undrar hur människor som jobbar heltid hinner med allt som måste göras?
Flytten kommer hur som helst närmare och närmare
och det märks verkligen hur mycket småsaker det är att tänka på.
Förresten! Lagom sur sak som inträffade förut.
Pappa frågade om jag hade fixat hemförsäkring
(han är fastighetsskötare och hemförsäkring är det viktigaste som finns i hans värld)
ja då, sa jag. Den är fixad och jag delade upp betalningen månadsvis för att jag helt säkert inte skall få en chock när den väl kommer, fortsatte den stolta dottern.
Synd, svarade pappa. Jag som hade tänkt att betala engångsbeloppet första gången annars...
Så där fick jag för att jag försökte vara duktig och ha lite framförhållning.
Ungefär 1000 kronor i sjön.
Priset för att visa att man kan stå på egna ben?
Hösttankar i illusionen av vår
en sån där som gör att man faktiskt är glad att man är i Sverige.
Jag har öppnat balkongdörren i hopp om att vädra ut det gamla,
ge det nya en välförtjänt plats i röran av minnen, tankar och måsten.
Våran fågel kvittrar som om den har fått fnatt,
som den gör varje gång den tror att det är vår.
Jag kan hålla med henne, det är nästan så att man kan blanda i hop dem i bland, vår och höst.
Borsett från att jag vet att det går åt en mörkare och kallare tid.
I går slogs jag av tanken att jag skulle ha behövt ett par vantar.
I dag slogs jag av tanken att mitt Comviq Kompiskort går tom två dagar,
vilket betyder inga fler gratissms.
Och eftersom jag har 30 öre och inte kan ladda på mitt kort innan torsdag så är jag körd.
Dessutom insåg jag att mitt spårvagnskort tog slut och jag har absolut inte råd att köpa ett nytt just nu.
Då kom Michaela ridande på sin vita häst och räddade mig ur faran.
Mer Fritidskort åt folket!
Att bli vuxen
mina planer för dagen är inte så högtravande men snabbt kommer rastlösheten i kapp mig.
Jag måste, måste, måste göra något.
Tre lediga dagar i rad och all tid äter upp mig inifrån,
jag måste aktivera mig, få tiden att gå, fylla den med något meningsfullt.
Efter att ha blivit telefonattackerad av ett försäkringsbolag inser jag att det är dags nu,
att ta det första riktigt vuxna steget,
hemförsäkring.
Jag ger mig in i en djungel av fackliga termer och hemsidor som mest liknar en riktigt avancerad katt-och-råtta-lek.
Det första jag gör är att utesluta bolaget som ringde och störde mig mitt i frukosten,
där fick ni.
Det räcker inte med att jag argt avvisade den stackars kvinnan.
Nej, hämnden är ljuv.
Till mitt förtret visar det sig att det bolaget med bäst villkor är samma bolag som mamma har.
Så gick det med den lösgörelseprossecen.
Efter ett telefonsamtal på fem minuter var det löst,
mitt lösöre blev "värderat" till en miljon (eller så var det den lägsta gränsen de hade för att hjälpa kunden)
och försäkringskostnaden dras automatiskt varje månad.
Nu är det bara val av elbolag, adressändring och beställning av GP kvar.
Hjälp.
Nu skall jag nog hitta på något riktigt icke vuxet att göra.
Konsten att ljuga så ingen tror dig
Det som skulle bli en jobbledig helg
förvandlades snabbt till en nästan jobbledig helg.
I stället för att liga och vräka i mig chips och
vara allämt dagen-efter-sliten på söndag skall jag jobba 16-24.
En kille som jag jobbade med på Statoil Surte skall börja jobba hos oss,
han har jobbat på Sataoil i tolv år.
Och nu behöver han bli upplärd på den, för honom, nya stationen.
Av mig.
Det skall visas rutiner, läras ut biluthyrningssystem och pekas ut stamkunder.
Och eftersom vi har jobbat ihop tidigare så var det ju perfekt att jag,
som har jobbat på Statoil Hjalmarbrantingsgatan i tre veckor,
skulle göra det.
Micke var en utav dem som lärde upp mig för ett och ett halvt år sedan,
nu är dt alltså ombytta roller.
Om det känns konstigt?
Föreställ dig att du har fått i uppgift att lära din gamla svensklärare att stava till svenska.
Inte alls vrickat.
Oj, nu ljög jag visst.
Skäms Therese.
Ren och skär lycka!
och sökt allt mellan himmel och jord, har jag äntligen fått en lägenhet!
En liten söt trea på 62 kvadrat i Högsbohöjd.
Inflyttning den 1 november.
Jag har så mycket att göra innan dess.
Och efter.
JAG HAR EN LÄGENHET!
Innan dess måste jag få köpt fyra köksstolar, en bäddmadrass, två bokhyllor, alla slags tallrikar man behöver och x antal lampor.
Jag räknar krast med 4000 kronor.
Och då är det bara sakerna som jag måste ha, tänk hur lång listan är med allt jag egentligen behöver.
Undra om mitt fina lilla timjobb räcker till?
Till och från blir jag mobbad för att jag har samlat på mig en massa olika "flytta-hemifrån-saker" och lyckats ta tillvara på möbler som familj, vänner och bekanta av någon anledning bestämt sig för att göra sig av med.
Men nu lönar det sig, tänk vad mycket jag skulle ha att köpa nu om jag inte hade gjort det!
Nu kanske ni undrar vad jag har att göra efter den 1 november?
Det ska jag berätta.. Den 7:e november åker jag till NEW YORK!!
Jag är borta i åtta dagar och egentligen hoppas jag att jag både ska ha hunnit flytta in och måla om innan jag åker.
Lycka till.
Måste bara nämna något som är komiskt med att vara timanställd samtidigt som ens bästa vän också är det.
- Ska vi höras i morgon? Jag jobbar 15-22 så vi kan höras efter 23 eller innan 14.30?
- Öhm.. Jag jobbar 8-16 och sen börjar jag 6 dagen efter...
- Okej.. Men ska vi gå ut i helgen då?
- Fredag då, för jag jobbar söndag morgon..
- Jag jobbar lördag morgon...
Förresten:
I dag fyller Astrid 20 år, GRATTIS!
Och i morgon är det Mickes tur att joina de stora 20 med, GRATTIS till dig också.
Nu ska jag snart avsluta det jag försöker se ut som om jag gör, alltså pluggar matte, och ta tag i kvällens stora klädproblem. Självklart blir det en liten utgång till födelsedagsbarnets ära idag, då jag börjar först 16 imorgon.
Nytt jobb, nya möjligheter?
Jag gick upp 4.45 för att en halvtimma senare reflektera över hur synd det är om busschaufförerna,
som måste gå upp bara för att andra människor skall komma till jobbet.
Jag sände en snabb tanke till alla vardagsänglar innan jag återgick till att tycka synd om mig själv igen.
4.45. Det är inte mänskligt.
Men i takt med att 31an rullade närmare Wieselgrensplatsen började det ljusna och ösregnet övergick till duggregn,
om så bara för en stund. Men det var en stund av hopp som gjorde att jag faktiskt klarade av att ta mig till jobbet.
Att öppna butiken själv för första gången utan allt för stora missöden
och att skratta trött med den första kunden när ingen av oss kunde lägga ihop 15 + 8.
Min arbetsdag har varit slitsam men jag har skrattat så mycket att jag nästan ser fram emot att jobba igen på torsdag.
Jag blev instängd i frysen av vår förvirrade "maskot" och undvek ytterligare en gång att köra lastbilarna.
Det är så mycket prat, skratt och dåliga skämt på våran station att det verkligen känns som om jag har hamnat rätt.
Hela tiden är det något på gång.
Det känns kul att man inte jobbar ensam så mycket längre.
Nu är jag däremot så trött så jag knappt vet vad jag heter.
Funderar starkt på att ta en liten tupplur medan tvättstugan tvättar min tvätt.
Synd bara att den inte kan hänga upp den själv med.
Nitton kvadrat frihet
Natten tillbringade jag i Guldheden,
mina drömmars bostadsområde.
Det var jag, den bästa som någonsin har gått i ett par Converse och otaliga koppar te.
Vi samsades om en säng på hundratjugo centimeter i en lägenhet på nitton kvadrat.
En gammal sjuksköterskelägenhet på femte våningen.
Vi tog hissen upp,
tänk er den riktigt gamla sortens hiss.
Med trapphuset som slingrar sig runt det nätbeklädda hissrummet.
Man ser när tyngden åker upp och hissen kommer ner,
springer man tillräckligt snabbt kan man springa runt, och titta in i, hissen när den åker upp.
Dörren till den pyttelilla lägenheten var den samma som en trött sjuksköterska från SU
öppnade varje kväll för x antal år sedan.
Det var något romantiskt över det faktum att vanliga dödliga inte kan låsa upp dörren.
Efter en kvarts bedjande, skrikande och smickrande var vi beredda att ge upp
men då, precis när vi ser hur hissen tar sats från våningen under oss, hörs ett svagt klick.
Kokvrån bestod av två kokplattor, en låda och ett skåp.
Den enda garderoben som fanns fick tjänstgöra som både klädförvaring och städskåp.
En säng i ett hörn och en tv i ett annat hörn.
Två svarta Ikea-hyllor och en massa tända ljus.
En balkong med utsikt över halva Göteborg
och ett helkaklat badrum.
Nitton kvadrat med allt man kan önska sig.
Mina drömmars jag
Jag och en vän hade släpat mat till trettio personer genom halva stan.
Dödssluta kastade vi oss på filtarna i slottsskogen.
De flesta utav oss hade med oss anteckningsböcker som klasskamraterna skulle få skriva små hälsningar i.
Jag går ofta tillbaka, med en tjock klump i halsen, och läser raderna i vad som sknulle bli min dagbok..
Det handlar om Gotlandsresor då vi alla fick skavsår efter för mycket cyklande,
det står om rosa kavajer, första (skogs)fyllorna och om lektioner som aldrig mera skulle bli av.
Någon hade skrivit:
Tc, alltid med vind i håret och ett leende på läpparna.
Jag blir alltid lika rörd när jag läser det. Och inte minst stolt.
Jag hoppas att det är så folk ser mig.
Alltid något på gång och lätt att skratta,
är inte det fint?
Hej 2008
Den senaste veckan har varit en känslomässig bergochdalbana.
På mindre än ett andetag har jag växlat mellan becksvart sorg,
ilska, frustration, förundran, nervositet, längtan och tvivel.
För fem dagar sen var jag hos läkaren och det var som jag misstänkte.
IBS, en kronisk sjukdom som man helt enkelt måste leva med.
Samma dag satt jag ytterligare åtta timmar på avdelning tjugonio.
En dag av tankar i olika riktningar:
hur säger man ett evighetslångt hej då? hur lever man ett helt liv med en och samma sjukdom?
För fem dagar sen såg jag en människa bestämma sig för att ge upp och sen göra det.
Jag har gråtit, skrikit och undrat.
För fyra dagar sen insåg jag att ett år hade passerat utan att jag riktigt hängde med i svängarna.
Jag lyckades någorlunda med konsten att fokusera på nuet för en stund
och kunde till och med njuta av ett restaurang- och biobesök utan att få för stora skuldkänslor.
För tre dagar sen fick jag reda på att en vän kommer att hamna i fängelse, i tre år, i ett land långt långt borta.
Samma dag fick jag reda på att ett barn i min närhet (nej, inga syskonbarn eller småbröder)
antagligen kommer att bli tvungen att flytta från sin mamma till ett fosterhem.
En hel natt satt jag uppe och undrade hur rättsystemet egentligen såg ut,
hur man bara kan utelämna någon så?
När jag på fullaste allvar övervägde att ta med mig ovan nämnda barn till Spanien
insåg jag att det var dags att sova.
I går blev mina Spanienplaner snabbt söndersmulade och jag kände mig lite smått hysterisk.
Åka själv? Inte åka? Åka själv?
I natt försökte Andreas få mig att se det hela lite klarare, vi la fram idéer,
skällde och stod på nästan samma ställe som tidigare.
I dag pratade jag med en nära vän om mitt Spanienproblem. Vi diskuterade fram och tillbaka och någonstans under mitt och Andreas samtal i natt hade ett litet, litet frö planterats.
Kanske skulle hon vilja åka med?
Efter många om och några men så fnissade hon fram ett :
Varför inte? Man är ju bara ung en gång. När skulle vi åka sa du?
Som ni förstår har det blivit en hel del sträcktittande på Vänner
och en hel del terapisamtal.
Men nu kan det väl inte bli värre, right?
En elegi för alla vägar som vi inte har vandrat än.
Sahlgrenska, del 2
Ett telefonsamtal mitt i natten,
allt jag kan tänka är "Nej, nej, NEJ".
Det var ingen som hade ringt fel,
precis som jag misstänkte.
Jag hade redan bestämt att jag skulle följa med till sjukhuset då det hände,
allra helst hade jag velat sitta där och sakta klappa hans hand
och se hur han bestämde sig för att ta ett sista andetag.
Den sista utandningen skulle vara en ström av slutlig lycka och tillfredsställning.
Nu somnade han istället sakta in i ett tomt rum på Sahlgrenska.
Jag inbillar mig fortfarande att det sista andetaget var ett stilla vinddrag av lycka.
Vi letade fram kläder, grät, kramades och lyckades, som om det var slentrian,
köra den korta biten upp till sjukhuset.
Han var fortfarande varm, han sov bara.
Det såg ut som om han skulle vakna vilken sekund som helst.
Jag ville skrika att han fortfarande andades,
men sen slog det mig: det var inte hans bröstkorg som rörde sig upp och ner
utan det var mina hulkningar som gjorde att jag nästan satt och hoppade på stolen.
En ros och en själ som hade vandrat vidare.
Det var tomt, stilla men samtidigt väldigt fint.
För det var det som slog mig när jag hade lugnat ner mig,
det var fint.
Ett mörkt rum, med en tänd adventsljusstjärna i fönstret.
En stjärna som både visade vägen och som gav ifrån sig ett underbart ljusspel på väggen.
Väggen ovanför hans huvud.
Klockan fem den åttonde januari gick vi ut från avdelning tjugonio för sista gången,
jag hade en papperspåse med min morfars tillhörigheter i en påse.
En påse som jag kramade som om den vore livet.
Jag vet inte om jag har släppt den än.
Sahlgrenska, del 1
Det känns väldigt surrealistiskt att sitta instängd i ett rum på nionde våningen
med en skrynklig hand i min.
En hand som inte orkar mer än några tryckningar
då och då som för att vara säker på att jag fortfarande är kvar.
I bland vaknar han, tittar in i mina ögon, försöker säga någonting
eller bara har väldigt ont.
Då är jag glad över att morfinet som han får i armen hjälper väldigt snabbt.
Sen sover han tryggt igen.
För det slog mig, att när han väl sover då sover han tryggt.
Det är som om all världens visdom finns innanför hans hoppsjunkna ansikte.
Hans utstrålning får mig att klara det.
Varje tår som jag torkar bort från honom är en prövnng,
varje ord som fastnar i hans hals och varje gång han öppnar ögonen
och är rädd för att vi är borta, för att han är borta, är en gigantisk prövning.
Men sen när morfinet verkar och han knackar på drömmarnas land känns det genast bättre.
Och värre.
Tänk om han aldrig mera vaknar? Tänk om han vaknar?
Vi blev hemskickade. De trodde att han skulle klara natten.
Vi såg ut att behöva sova.
Vem kan sova?
Egoism
Ambulans,
dropp,
knölar,
CANCER i hela magen utan att ha klagat det minsta,
sjukhus,
nej.
Det känns konstigt att jag så småningom kommer att vänja mig vid tanken på att vakna upp varje morgon utan att ha en morfar. Jag kommer antagligen inte ens reflektera så mycket över det efter ett tag. Min morfar. Borta? Just nu känns den tanken som något väldigt avlägset och diffust. Så fort någon sån liten tanke vågar sig in i min hjärna tränger jag snabbt undan den. Jag tror det kallas förnekelse.
När jag är uppe och hälsar på honom på sjukhuset så vill jag bara krypa ner i hans sjukhussäng och lägga mig nära, nära och bara låta min friskhet stråla in i honom och jaga ut allt elakt ur hans kropp. Jag vill ge honom en bit av mig själv. "Här, ät och bli stark!" Jag vill slippa röra honom med försiktiga rörelser med en överhängande rädsla att krossa någonting. Jag vill att han skall bli som vanligt. Vill att han ska resa sig upp ur sängen och säga att det var influensa och allt är bra igen. Jag vill slippa torka bort tårar ur mina ögonvrår. Jag vill slippa torka bort tårar ur hans ögonvrår. Jag vill slippa krama med vetskapen om att jag kan göra det för sista gången. Jag vill inte, jag tillåter inte att han försvinner.
När sköterskorna kommer in genom dörren vill jag bara skrika på dem att låta honom vara. Att de ska ta sina dumma vätskeersättningspåsar och stoppa upp dem någonstans. De kan möjligen få behandla hans lunginflammation, det är allt. Jag vill hälla ut vattenglasen över dem och lyfta upp min lilla morfar i mina armar och bära bort honom från hela idiotin. Jag vill ta med honom till en äng långt borta och så ska vi spela fotboll. Jag skall skälla på honom för att han fuskar, som vanligt, och han skall skälla på mig för att jag skäller på honom, som vanligt. Jag ska köra upp honom till Lidköping och så ska vi gå och klappa alla hästar och leta blåbär där husvagnen brukade stå. Jag ska ta med honom till en Häckenmatch och låta honom träffa alla sina gamla häckenpojkar.
Det är så mycket han måste få göra en gång till och så lite han kommer få göra en gång till.
Jag vill inte vara med om detta. Jag vill inte se min morfar försvinna i en sjukhussäng utan att kunna göra någonting. Jag vill att allt skall vara som förut.
Men mest av allt vill jag bara att han skall sluta lida.
