Tussilagos bravader

Jag gick upp 4.45 för att en halvtimma senare reflektera över hur synd det är om busschaufförerna,
som måste gå upp bara för att andra människor skall komma till jobbet.
Jag sände en snabb tanke till alla vardagsänglar innan jag återgick till att tycka synd om mig själv igen.
4.45. Det är inte mänskligt.

Men i takt med att 31an rullade närmare Wieselgrensplatsen började det ljusna och ösregnet övergick till duggregn,
om så bara för en stund. Men det var en stund av hopp som gjorde att jag faktiskt klarade av att ta mig till jobbet.
Att öppna butiken själv för första gången utan allt för stora missöden
och att skratta trött med den första kunden när ingen av oss kunde lägga ihop 15 + 8.

Min arbetsdag har varit slitsam men jag har skrattat så mycket att jag nästan ser fram emot att jobba igen på torsdag.
Jag blev instängd i frysen av vår förvirrade "maskot" och undvek ytterligare en gång att köra lastbilarna.
Det är så mycket prat, skratt och dåliga skämt på våran station att det verkligen känns som om jag har hamnat rätt.
Hela tiden är det något på gång.
Det känns kul att man inte jobbar ensam så mycket längre.

Nu är jag däremot så trött så jag knappt vet vad jag heter.
Funderar starkt på att ta en liten tupplur medan tvättstugan tvättar min tvätt.
Synd bara att den inte kan hänga upp den själv med.