Tussilagos bravader

Jag har tittiat in i kristallkulan och konstaterat
att två fattiga månader väntar.
Men kylen är proppfull och jag tror att jag ska ha råd med de flesta julklapparna.

Men något säger mig att det blir succé ändå.
Med rätt vänner, systrar, utekvällar och skandaler så ska vi nog ta oss runt ett varv till.

På tal om sysytar så är den lilla här hemma just nu,
andningspaus som sagt.
Jag måste säga att jag har saknat henne lite.
Oj, plikten kallar.
Dags att förklara världsviktigheter som budgetar, kassaböcker,
marknadsföring och hushålla.

Efter en natt i skräck
(har sovit hos Fia och hennes ondskefulla katt)
beger jag mig nu till mormor för att prata bort någon timma eller två.
Prata, prata, prata.

Om lönen behagas komma in på kontot kanske jag har en uppfylld kyl ikväll
och en syster sovandes bredvid mig.
För ibland måste man bara rymma,
komma bort,
andas ut.
Jag förstår henne.

Ska ni flytta sa ni?
Grattis.

Sedan i fredags har det varit jobb, jobb, lite mera jobb och  en massa ostyriga tankar.
Precis när jag trodde att molnen började skingra sig kom nya frågor upp.
Är det inte alltid så?

Jag hade (har!) bestämt mig för att komma loss ur en utav mina onda spiraler.
(Ni vet: hej jag får dåligt samvete så fort jag faktiskt gör något som gynnar mig själv,
så fort som jag tillåter mig att bara vara ensam eller inte alls göra som jag blir tillsagd,
följa min egen röst helt enkelt. Galet svenskt beteende med andra ord.)

När jag hade tagt de första stapplande stegen och sagt ifrån något rejält till ett stort irritationsmoment,
bad en av de bästa om att jag skulle lösa en sak.
Så satt jag där igen.
Rädd för att såra de som jag bryr mig om.

Jag är sån som oftast säger ja innan jag riktigt hinner känna efter själv,
det är det som jag vill ändra lite på.
Men hur som så finns det alltid saker som man måste ta tag i,
ställa upp och hjälpa till med.

Vad konstig, detta inlägg skulle egentligen handla om att jag ska röja upp i extrarummet idag.

Enligt expektutlåtanden så måste Andreas ha det otroligt jobbigt i vårt förhållande
och konstant gå och tänka på att göra slut med mig.

För visst måste det vara så att han har problem med att jag
har killkompisar, och ännu värre, faktiskt pratar med dem.
Det är uppenbart att han hatar att jag umgås med dem
och att han skulle hålla inne med det i två år.

Dessutom kan det ju inte finnas någor värre
än att jag diskuterar förhållandet med mina närmsta vänner.
Att Michaela har känt mig sen jag var tre
och känner mig utan och innan är också en anledning för honom att må dåligt.

Sedan har vi ju faktumet att jag (vi, men det tar man inte hänsyn till) är emot otrohet som gör att han har det väldigt svårt.
Fast om man har i åtanke att den åsikten kommer försvinna i takt med att jag blir äldre och mognar till mig,
så kanske han kan leva med att bara vara med en tjej ett litet tag till?

Om vi sedan lägger på tanken att han absolut inte kan vara tillsammans med mig för att jag älskar att resa,
hur skulle han kunna handskas med det?

Utöver detta så är jag ju jättearg på Michaela och Andreas för att de umgås utan mig,
det är det västa som har hänt i mitt liv men jag vågar bara inte säga det.

Ja, då förstår ni ju att detta är dödsdömt.

ELLER så kan människor skaffa sig ett liv och helt enkelt acceptera att vi har det underbart som vi har det.
Ni behöver inte gå in och laga något som inte är trasigt och jag uppskattar inte era kommentarer.

• Packa inför New York
• Gå till apoteket och köpa salva till Michaela
• Gå till biblioteket och lämna tillbaka böcker
• Flytta ALLA möbler till mitten av alla rum så målarna kommer åt att tapetsera
• Skruva loss knoppar och tömma alla skåp så de kan bli lackerade
• Bära ner åtta kartonger till källaren
• Ducha
• Ev fika med Kristian
• Ladda kamera, mobil, mp3
• Åka till stationen och hämta lite saker
• Åka hem och hämta packning och sen åka till mamma
• Läsa guideboken

Jag har just varit och tittat i kristallkulan och fått ett litet hum om min framtid.
Om nu inte Humanisten får för sig att jäklas ännu mer med mig så lyckades vi komma på en lösning.
Det är nämligen så att jag har för hög kompetens för att söka till lärarprogrammet med spanska som huvudämne.
Jag kan ju alltid söka, men man behöver ha läst spanska steg 3, jag har läst steg 5 OCH bott ett halvår i Spanien...
Något säger mig att den utbildningen inte hade varit så givande.

Nu bestämde jag, i samråd med en studievägledare som luktade extremt mycket jordgubbe,
att jag skall läsa en spanskakurs till våren och sen söka lärarprogrammet till hösten.
Då med svenska som andraspråk som huvudämne.
Sedan får jag läsa spanskan fristående, vilket tydligen inte skulle vara något problem.
På så sätt får jag tydligen lärarexamen i båda ämnena.

Enda haken är att jag missar lite praktik och pedagogiken som annars ingår i spanskan.
Eftersom jag ska undervisa i två språk så kommer jag ändå få tillräckligt med kunskaper inom pedagogiken som jag behöver.
Sen har man ju tre terminer med allmänna utbildningsområde också, så det skall nog lösa sig.
Då är det bara praktiken som blir lidande och jag glömde självklart kolla hur många veckor det rör sig om.

Vt 09: Spanska grundkurs 2 (fristående)
Ht 09: AUO
Vt 10: Svenska som andraspråk
Ht 10: Svenska som andraspråk (fördjupning)
Vt 11: Spanska (fristående)
Ht 11: Spanska (fristående + fördjupning)
Vt 12:  AUO 2
Ht 12: Examensarbete i svenskan
Vt 13: AUO 3

Gud vad långt det såg ut när man ställde upp det så.
Hur som helst känns det skönt att äntligen ha bestämt mig,
att äntligen ha en plan!

Idag fick jag även köpt en guidebok till New York.
Kvällen kommer alltså spenderas tillsammans med en överstrykningspenna,
Andreas, te och en massa vänneravsnitt.
En kväll helt i min smak!

Som en slags kompensation för utgången i valet i Sverige för två år sedan,
kunde amerikanerna se till att välja rätt person.
Han har mer karisma än vad Reinfeldt och hans gäng har tillsammans.

Det är dags för en förändring i det stora landet långt borta
och den förändringen verkar komma nu.

Som vi har väntat.
Vem hade trott att amerikanerna skulle rösta igenom något sådant?

Jag dissade valvakan efter någon timme men fick min beskärda del av uppdatering ändå.
Live från New York.
En rad sms genom hela natten berättade hur det gick och vid fem kom segerropet.
Någon timma efter fick jag veta att:

Alltså det här är galet. Jag är på Times Square och folket goes crazy.
Ljudnivån är på tretusen decibel, trafiken är avstannad, alla dansar.
Galet!

Efter det avstannade rapporteringen och for all I know festas det nog fortfarande.

Om två dagar åker jag!

Nu är jag dessutom nyäten och inser att jag antagligen kommer att hålla igång ett bra tag till.
Siesta fungerar inte riktigt i Sverige
och speciellt inte tar en längre siesta en den magiska en timman.

Fråga vilken spanjor som helst så skall ni se.
En timma, absolut inte mer men gärna mindre.
Med den galna värmen som är i det landet är det obligatoriskt.
Man sover inte, man dör för en kort stund för att sedan kunna leva några timmar till.
Det var egentligen helt sjukt hur mycket vi sov där borta.

(Vi följde så klart aldrig entimmasregeln, det gick inte riktigt med vårt liv,
då hade vi fått sovit i snitt fyra timmar per natt.
Nu vill jag inte säga att vi söp som galningar varje dag utan det var mer så att det alltid var något på gång.
Så man fick sova när man kunde. På stranden, i soffan, på rasterna, på berget..)

Hur som helst. Siesta i Sverige, under vinterhalvåret är inget att rekommendera.
Dessutom blir det sällan så varmt här så det behövs på sommaren heller.
Så nu kommer jag antagligen att sitta vaken ett bra tag.
Men det är okej med mig.

Jag inser titt som tätt hur skönt det är att bo själv.
När jag gick ut i köket nyss var ett sånt tillfälle.
Det ser ut som om kriget har brutit ut.
Det är ett diskberg som har gått förbi våran gamla bambabacke vid Bräcke i höjd,
det är skal i diskhon och det står mat och svalnar på spisen.
Men det gör inget.
Det är mitt kök och det är bara jag som får lida.
Vilket jag absolut inte gör. Lider alltså.
Jag funderar faktiskt tom på att skjuta upp städningen till imorgon bara för sakens skull.

På tal om köket och Spanien.
På min ugn hänger en grön handduk med skriften San Miguel.
Den snodde jag en kväll i Calahonda när vi hälsade på hos Sofias pappa.
En kväll då gratisdrinkarna blivit lite för många och vi hade vansinnigt kul åt bartenderns namn.
Vi trodde först att han hette Gordo som betyder tjock på spanska.
Ni förstår ju själva vad stackaren blev kallad resten av vår lillsemester där.
Vad han hette?
Gordon och var från Skottland.

Hur som helst stötte han och Sofia lite på varandra och hon fick en handduk med samma skrift,
bara att det stod SIN ALCOHOL på den. (Sin = utan)
Efter detta norpade jag snabbt till mig en jag med.
Sedan satt vi där tills baren stängde,
skrattade åt emos från Norge och drog med oss Gordo vidare ut för att dansa.
Hur som helst så slutade det hela med att jag ramlade hem till Sofias pappa själv vid 6-tiden.
När jag kom in genom dörren hörde jag hur hennes pappa var uppe och rumsterade i sitt sovrum.
Och han verkade vara på väg rakt mot mig.
Jag kunde ju absolut inte komma hem till honom, utan Sofia, så sent!

Vad jag gjorde?
Jag sprang och stängde vår sovrumsdörr (= vi ligger där inne och sover)
men jag tänkte inte tanken på att gömma mig där inne jag också.
Nej då. Istället får jag syn på en gardin som jag snabbt och enkelt hoppar in bakom.
Så där står jag, med mina gröna handduk i ena handen och mobilen i den andra.
Gravallvarlig.

Nu bryter jag ihop så fort jag tänker på det.
Mina fötter lär ha stuckit fram under gardinen
och dessutom skulle det vara intressant att förklara för pappan varför jag,
mitt i natten, stod bakom hans gardin.

Min gröna handduk alltså.

När man ser en glatt vinkande kusin på andra sidan gården
och samtidigt hör ett högt
"Hej gumman! Hoppas att du får en bra dag!"
så inser man att dagen nog bli ganska bra.

Detta till trots att jag måste ringa och gnälla på min chef
(som egentligen är världens goaste)
och försöka få tag på en syo på pedagogen.

Snart kommer nog Andreas uppramlande,
när han böjar sin dag har min redan hållt på ett bra tag.
Är inte sånt lite konstigt?

(Och för alla er prettomänniskor som möjligvis läser min blogg:
nej, det är inte så att Andreas ligger och sover medan jag sköter tvätten,
utan han bor helt enkelt inte här.
Okej?)

Jag ramlade ur sängen strax efter halv nio
(snoozefunktionen funkar inte på min nya mobil,
vilket betyder att antingen kommer jag upp i exakt tid eller så kommer jag inte upp alls)
jag lyckas på något sätt sortera tvätten och rullar vidare ner mot tvättstugan.

För att komma till min tvättstuga så måste man gå ut ur själva huset,
ett faktum som nog är lite störande när det regnar men vägs upp av att man får tvätta ALLA dagar 6-24.
Det är kallt ute på morgonen,
det är is på vattenpölarna och frost i gräset.
Om jag har tänkt på det?
Icke.
Jag glider runt i ett par för stora gympaskor och endast en tröja som skydd för kylan.
Jag hade inte blivit förvånad om jag hade ramlat på någon hal fläck...

Väl framme börjar jag att stuva in tvätt och då tittar en liten rumänsk gumma fram
(jag vet att hon är rumänsk för jag fick höra hela hennes livshistoria när jag stod där nyvaken och försökte lista ut vad alla knapparna betydde)
och berättade att hon redan hade tvättat klart.
Klockan var kvart i nio och hon var redan klar med sitt pass som började nio.
(Det är två parallella pass samtidigt.)
Detta resulterade i att jag fick använda hennes maskiner också.
Underbart tänkte jag och sprang genast upp och slängde i lite nya lakan, jackor och annat som behövdes tvättas men som inte var akut.

Så nu sitter jag här och väntar på att jag skall kunna gå ner och vara duktig igen.
Men innan dess tänkte jag få i mig lite frukost i form av ett kokt ägg.
för några minuter kände jag att det hade tagit lite väl lång tid innan vattnet hade kokat upp så jag gick ut i köket.
Mycket riktigt. Vattnet var kallt och plattan lika så...

Strömavbrott? (Men Internet fungerar ju)
Lokalt strömavbrott? (Endast i köket? Nej, kylskåpet fungerar)
En propp? (Åh nej, jag har inga nya proppar hemma. Är Hemköp öppet?)

Nu tog min fantasi slut och jag stod mest och kollade skeptiskt på spisen.
Den hade ju fungerat perfekt igår och jag ville verkligen inte känna mig besegrad och behöva ringa pappa.
Men tillslut kommer något till mig..
Kan det vara...?
Ja, det var det!
Min kära älskling hade lyckats få i det barnsäkra läget, därav dödheten.

Men nu är biffen lugn, jag klarade det också.
Jag är riktigt bra på att bo själv.

Går man kvällspasset så är man schemalagd, och betald, fram till 24.00. Prick.
Jag kan inte erinra mig en enda dag som min arbetsdag har slutat då.
Samma sak är det åt andra hållet, då man i stort sett alltid måste börja direkt när man kommer inramlande på jobbet.
Det är alltid någon form av kaos som måste lösas
och detta innan man ens fått på sig stationskläderna.
Så summa summarum blir det ungefär en fyrtio minuter extra.
Det är man van vid och planerar spårvagnar och dylikt efter det.

Men igår raserade mina planer, något grovt.
Tre minuter i tolv kom samma tant in som vanligt.
hon lunkar sakta och vaggande fram och tillbaka mellan hyllorna, utan några speciella planer.
Mer än att hon ska ha frukt.
I massor.
Ofta kan hon knappt lyfta upp korgen på disken, så mycket frukt är det.
Och det ska prutas. På allt.
Ni kan tänka er att jag är ganska trött på mänskligheten efter en lång arbetsdag och mest vill få stängt affären,
så allt som oftast mumlar jag något lämpligt och gör precis tvärt om.
Dessutom måste frukten packas ner på exakt rätt vis, annars blir det ramaskri.
När hon hade lämnat affären igår så var klockan tio över och jag började dra ner jalusierna.
Men inte tillräckligt snabbt.
Plötsligt står det en kille och trycker ansiktet mot kassafönstret
samtidigt som jalusin sakta jobbar på att göra mos av honom.

Jag tänker att stackaren säkert bara ska ha cigg och öppnar nattluckan och låter honom handla.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Vad jag inte uppmärksammade var att moskillen inte var ensam.
Han var nämligen i sällskap av ett tiotal killar till.
Alla kraftigt berusade som sig bör på Halloween.
Och alla skulle handla.
Och ingen utav dem visste vad de skulle ha.
Och när de väl visste det så hade de inga leg.

Halv ett ramlar jag ut från stationen och jag misstänker att den väntande Securitasvakten var allt annat än nöjd...

På vagnen in mot stan (två vagnar senare än planerat)
ringer min jobbarkompis och vill att jag ska följa med dem ut.
Lite sugen var jag allt, vilket slutligen resulterade i en uppfriskande (iskall) promenad genom stan då jag försökte bestämma mig.
Senare visade det sig att jag skulle få vänta närmare en timme på dem, vilket jag inte alls kände för.
Dessutom hade jag passerat x antal spyende och däckade spöken, katter, monster och turtelsfigurer vilket fick mig att känna att helgen inte riktigt var något för mig.

Så promenaden blev längre än väntat och när jag tillslut kom på rätt buss hem trodde jag att dagen var över,
att jag hade en lugn bussfärd framför mig och sen bums i säng.
Trodde jag ja.

Snett framför mig på bussen, på ett utav de fyra sätena som finns på 16bussen, satt en kille vänd emot mig.
En helt normal kille runt de tjugo.
Han sitter så han kan se sig själv i glasdörrarna och, vad värre är, så jag ser honom i fönstret bredvid mig och glasdörrarna framför mig.
Så vart jag än vänder mig ser jag honom.
Inget konstig med det, förrän han börjar med något märkligt tix.

Han börjar rätta till sin tröja, dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan, 
dra i ärmarna, dra upp och ner dragkedjan,
fixa till vecken i byxorna, sträcka på sig, fixa skärpet, ta av och på mössan..
Ja, ni fattar.

Allt detta gjorde han samtidigt som han tittade i "spegeln" och gjorde olika miner.
Konstant.
I tjugo minuter.
Tjugo minuter av panikartat och exakt fixande med kläder.
Tjugo minuter av olika miner i fönstret som jag försökte vila mot.

Färsk pasta med kall ört- och paprikasås,
en halv flaska vitt,
en halv flaska rött,
den nya Sex and the city-filmen,
en massa ljus, filtar och kuddar
och allt detta ackompanjerat av Sofia.
Det kan inte bli fel.

Nu är ljusen utblåsta och jag sitter ensam här med en filt runt mig,
i min egna lägenhet.

Flytten gick otroligt bra, många vänliga själar som bar och slet.
Själv åkte jag mest fram och tillbaka mellan olika förråd,
pekade och beordrade.
Men det var inte utan att man vaknade upp med träningsvärk i går.
Tre trappor utan hiss är inte att leka med.

Det mesta är på plats,
däremot kan jag inte få upp några hyllor eller vägglampor innan det har blivit omtapetserat.
Så just nu har jag inte så mycket belysning, men det går fint ändå.
Dessutom är extrarummet fullproppat med kartonger,
resväskor, ryggsäckar, dörrar och annat som skall ner i källaren.
Källaren som jag inte hittar/kommer in i.
Jag har testat alla möjliga (och omöjliga) dörrar utan någon framgång!

I morgon (eller tekniskt sett senare i dag) skall jag på kalas för min bror som fyller två år.
Jag har köpt en leksakskaffekokare och ett sett med en massa matvaror i plast.
Han älskar verkligen att hålla på med kökssaker.
Han står jämt i sitt lilla kök och ska bjuda på kaffe.
Jag valde mellan Byggare Bob-leksaker och köksredskap,
tror att det slutgiltiga valet uppskattas mest.
Efter kalaset blir det till att jobba.. 16-24. Segt pass.

På söndag skall jag eventuellt ta med Oliver på chokladfestival på Stadsmuseet.
Nu har jag som sagt Internet, så ni lär få uppdateringar.

För övrigt får jag mail från Italien, på spanska och jag känner att jag är lite på fel plats.
Allting är rätt, men platsen är helt enkelt fel.
Men om mindre än en vecka åker jag till New York.