Underjorden
Om det hände?
Nope.
Löser det imorgon...
Så nu sitter jag här och undrar hur jag ska ta mig igenom en hel arbetsdag.
Igår lyckades jag med älsklings hjälp avvärja ytterligare en ångestattack,
men det betyder inte att jag är pigg och glad idag.
SUCK.
Jag bara önskar att de idiotiska provsvaren ska komma snart så jag slipper gå runt och fundera.
Efter att ha fått i mig lunch
(jag är sämst på att laga lite mat, nu har jag följdaktligen middag för några dagar)
ska jag rota fram lite kläder och ge mig ut i den bitande kylan.
Det kommer antagligen bli en hel del skitsnack med Lena,
kunder och securitasvakter idag.
Men det är nog allt för dagen.
.
Jag hade skurit sönder alla kartoner från julafton,
(högen var rätt rejeäl med tanke på att jag fick fyra köksstolar)
och vi skulle gå ner och slänga dem i återvinningen.
Som tur var tittade vi inte ut genom fönstret, för då hade vi nog blivit avskräckta..
När vi kom ner till återvinningsstationen så var hela gatan full med lådor, tidningar, kartonger, papper..
You name it!
Vi suckade och konstaterade att det inte var något annat att göra än att bära upp allt och slänga det en annan dag..
Men av en slump tittade vi ner i själva återvinningskärlet och det var nästan helt tomt!
Någon nisse har alltså tyckt att det var för jobbigt att göra sönder alla kartonger,
ställt dem på gatan och sen har alla följt efter.
Kaoset är totalt och jag blir så trött.
Friends
Jag har gråtit, skrattat och skrikit.
Men nu är det borta.
Det kanske är som folk säger,
jag lever mig in i saker för lätt.
Jag sitter och viftar med armar,
skriker vad de ska säga
och ropar
nej, nej, NEJ
konstant.
Jag sitter och gissar vad som skall hända,
hur allting löser sig
och gömmer mig under täcket när det blir för jobbigt
eller när de säger fel saker.
Men nu är det slut.
Borta.
Och jag har gråtit ungefär två timmar i sträck.
Vi har nu sett de sista avsnitten i min vännerbox
och jag är så arg.
Att det tar slut är lite som att säga hej då till någon nära
och veta att man aldrig ska få se den igen.
Inte okej helt enkelt.
Jag kommer att sakna dem.
Och nej, man kan inte börja om.
Det är inte samma sak.
Efter nattens bränder
få i mig lite frukost,
fixa till lite mat att ta med till jobbet,
åka till jobbet
och överleva åtta timmar.
Jag har höga ambitioner för denna dag.
I går var en väldigt bra kväll med en av de bästa,
det var tvingande av busschaufförer att ringa till deras central och fråga hur nattrafiken går,
det var prat om förfest på Statoil
och velande på vagnar.
Men vi hittade och behövde inte visa leg nu när jag tänker på saken.
(Är det vi som är gamla?)
Efter att ha klättrat upp för en jävla bambustege till någon slags balkong,
är allt annat en trevlig röra av prat, skratt och lite mer prat.
Och tydligen kunde jag inte alls stava,
sanningen kan vara smärtsam ibland.
Haha.
Jag vet inte
Bara för att klarlägga hade jag rätt.
Det blev bra
och jag får anstränga mig för att stava rätt.
Och vinet är slut,
mitt hår är större än vad det brukar vara
(Lena har en jävla mirakelspray som jag ska sno)
och vi sjunger med till Abba.
Men det kommer bli bättre.
Over and out.
Och förmodligen älskar jag er nästan lika mycket osm jag älskar Lena.
(Kontiki var det och nu packar vi ner extra tändare och pratar om graviditeter)
det går nattbussar i natt
SEGER
Bra tänkt
Vi tänker snacka skit, skit, skit
till våra största popidoler.
Vi tänker att vi tycker om det en del.
Vi tänker kontiki.
Och sen tänkte vi visst att jag ska jobba 16-24 imorgon
och att jag har stora problem med att skriva på Lenas nya lilla älskling.
Men det pratar vi tyst om.
Vad vi tänker om två timmar när vinet är slut men inte samtalsämnena?
Jag vet inte.
Vad tänker ni?
Källö, Brännö och Hisingen
från spårvagnar, bilar, betonghus och stress.
Jag stängde av mobilen och drömde mig tillbaka till min barndoms somrar.
De solvarma klipporna var nu täckta med ett tunt lager frost,
träden var kala och vägarna hala, men känslan var densamma.
Det var en ny ö, men samma tankar.
Samma getter som gömmer sig i bergen,
man hälsar på alla man träffar för
"att inte vara oartig"
den enda trafik som syns till är alla en miljon trehundratusen flakmoppar.
Det var en ny ö och allt var väl kanske inte riktigt som på mina somrars ö ändå.
De små stugorna hade fått ge plats åt stora villor,
trägungorna var sedan länge utbytta mot lekplatser som mer stämmer överens med EUs lagar och regler,
jag var inte brevvän med grannen,
jag hittade inte ner till badviken,
jag kände inte alla öns ungar,
det var inte våran gummibåt som låg och guppade vid bryggan,
jag visste inte vilka gubbar som var läskiga
eller vilka svanar som var nykomlingar.
Brännö var bra,
jag hade en trevlig dag men jag kom och tänka på en annan ö,
min första kärleks ö.
Från en ö till en tredje.
Om en stund skall jag åka till en annan älsklingsö.
En ö som jag har gjort allt för att försöka bryta upp ifrån,
men som bara drar mig tillbaka.
Det blir vinkväll med en av de bästa,
på den ö som egentligen är min.
Julafton
men i år lyckades jag nästan, nästan, uppnå något som liknade den känslan.
Idag har jag stått i fönster och spejat efter tomten,
förklarat hur den samme i just den sekunden parkerade sina renar på taket,
jagat tvågalna bröder, förklädda till pepparkaksgubbar, genom hela huset,
("jag är egentligen ingen pepparkaksgubbe Therese, jag är faktiskt Oliver,
det är bara en utklädnad. Jag lovar")
byggt verkstäder åt byggare Bob
och smakat på skinka
(usch!)
Så nu sitter jag här, en massa filmer och presentkort rikare,
och småler åt Juno.
Jag tror att det är åttonde gången jag ser den nu
och jag kan fortfarande inte sluta att få enorma känslosvall
och förundras över alla färger, citat, låtar.
Min syster vet verkligen vad jag behöver!
Ikeakatalogen ligger i mitt knä,
vissa av sidorna är mer nötta än andra
och mina kryss känns tydligare än innan.
Nu ska jag välja ut några smultron och sen lura någon att åka med mig dit.
Bokhylla, väggfast skoskåp eller kökslampa?
Tomten, hjälp mig!
och Winnerbäck tillbaka i spellistan
inser jag att det är så mycket kvar att göra.
För att leta fram någon sorts julstämning borde jag det
och borde jag det och det och det.
Istället väljer jag att inte se, att missa en buss mitt i natten med en vän,
att boka in en fika med en annan vän samtidigt som jag hoppas att det löser sig.
Jag tror att när jag kommer ramla innanför dörren ikväll vid tio,
så kommer min lägenhet vara tipptopp,
paketen färdiginslagna
och marsipanen kommer att ha bakat sig själv.
Helst ska det vänta en kopp te och en pojkvän på mig också.
Fixa't?
Hej då
På något sätt ser min lägenhet ut som en krigszon igen.
På något sätt kom ångesten som hälsade på för två veckor sen tillbaka,
men med någon konstig tredubbel styrka.
På något sätt kan jag inte förstå att det är jul.
På något sätt är jag rädd med en glimt av ironi.
På något sätt klarar jag inte av ensamheten och alla dess ljud,
trots att jag helst av allt vill vara ensam.
Det är lite för mycket på gång nu.
Men jag tänker inte sitta och titta på,
jag tänker ta ett djupt andetag och fokusera på helt andra saker.
Kalla det förträngning om ni vill,
men vad kan man egentligen göra?
Så, nu har jag skakat klart.
Nu skall jag släppa täcket och Smulan,
betala hyran, dricka en kopp te och titta på solen utanför.
Mitt livs lista
Listor, listor, listor.
Listor över saker som jag måste, borde och vill göra.
Det jag egentligen borde göra är att riva sönder alla måsten och borden.
Istället sitter jag här och ser hur min första lediga dag på en vecka
sakta förvandlas till något helt annat än just ledig.
Det är Ikea med mor, mathandel, julklappsshopping, inslagning och annat omotiverande att göra.
Men igår tankade jag upp med åtta timmar vänskap på hög nivå,
så jag ska nog klara detta.
Dessutom verkar det vara en underbar dag och jag har vaknat upp på precis rätt sida
(om än lite tidigt till tonerna av min fågels skönsång)
vilket resulterar i att jag är på jättebra humör.
I'm gonna sing this song with all of my friends
and we're I'm from Barcelona
Love is a feeling that we don't understand
but we're gonna give it to ya
We'll aim for the stars
We'll aim for your heart when the night comes
And we'll bring you love
You'll be one of us when the night comes
Gissa vad jag gör idag?
"för det är ju så skönt när man är klar"
eller som konstant går och småplockar.
Snarare den totala motsatsen.
Jag gör allt för att undvika det,
utan att för den saken skulle låta hela lägenheten förfalla.
När jag inte längre har plats för fler par skor i hallen,
när skrivbordet är överfullt av skivor, lappar, nagellack,
böcker, äggklockor och annat utan egentlig plats,
när disken hotar att ramla ner på golvet
och när alla ljus är utbrända.
Då städar jag.
Och då jävlar är det ingen lightstädning vi snackar om.
Allt som oftast slutar de tmed att jag drar ut alla böcker
(och fastnar någon timme eller så i någon bok)
filmer och gud vet vad för att städa, städa, städa.
För om man städar ordentligt när man väl gör det så sipper man att städa så ofta.
Så nu är det Elin Sigvarsson och någon timmes hårt arbetande som gäller.
Vinden har vänt, vad är det som har hänt?
en annan Andreas,
från en annan tidsålder.
En Andreas vars halsband jag har kvar någon stans,
en Andreas som jag satt uppe och tiitade på hockeymatcher med,
som jag hade en slags konstig bror-komps relation med.
Vi sov, åt och grät ihop.
I sju år.
En Andreas vars pappa jag bodde med.
Som jag åkte på semester med,
som lärde mig vad rodel var och som visade mig Öland.
Som lärde min mamma att skratta igen under en period.
En Andreas vars pappa ofta vikarierade som min pappa.
I sju år.
Och sen borta med vinden.
Men nu verkar vinden vända tillbaka.
Borta
Längtar jag inte efter att alltid få somna i en speciell famn,
vakna mitt i natten och i panik greppa hans hand
och komma hem till en upplyst lägenhet
så känner jag ett trängande behov av att fly
(med honom, nu direkt)
Ta första bästa plan till landet långt borta,
leva i en bubbla ett tag
och inte behöva tänka på mer avancerade saker än hur man böjer ett visst verb.
Att veta att man inte känner någon på riktigt ger någon konstig form av tillfredsställelse
som gör att man slutar låtsas.
Jag längtar efter nattliga promenader då jag bara kan få prata, prata, prata.
Prata om allting och inget alls,
slippa undra över en blick, en hand, en vän som har gått vilse.
Jag längtar bort,
i vanlig ordning.
Men just nu känns det okej ändå.
Ostämd julstämning
Carola och Christer Sjöberg ordbajsar om snö, frälsning och Jesus.
Allt komplett med små skrikande barnröster i bakgrunden.
Sedan gick hon till jobbet.
(Sofia alltså)
Så nu sitter jag här och tittar argt på cd-spelaren och försöker döda musiken med blicken.
Utan större framgång.
Man skulle ju kunna tycka att jag bara skulle kunna resa på mig och stänga av skiten.
Men det skulle ju faktiskt betyda en smärre kraftanstängning,
så det blir inget med det.
Om en liten stund skall jag gå till jobbet,
höra vad min chef tycker om hur jag har komponerat ihop våra scheman,
jobba ungefär tre timmar
och sen möta upp resten av "gänget" på stationen.
Där ska de vara grabbiga och dricka öl i lunchrummet,
sedan skall vi ut och äta och efter det eventuellt ut på någon krog.
Jag och fem killar.
Varav tre är över femtio.
Det blir nog bra ska ni se.
Sanningsdan
verkar vara vinterns melodi
och vad kan man göra mer än att tralla med?
Jag fingrar på mina fina fotoalbum från Indiska
och undrar över vem som faktiskt jobbar med att komma på alla konstiga namn på saker.
Någon stans sitter det ju någon i denna stund och döper ett stackars nagellack till smooky strawberries
eller en matta till rutan.
vi får väl hoppas att de har bra lön och inte för höga krav på ett omväxlande jobb.
Idag är dagen då jag engentligen vill stanna hemma,
lyssna på Säkert! på högsta volym och snacka skit med Ronja.
(Ja, fåglar både lyssnar och svarar)
Men i stället skall vi leka sociala på jobbet
och ingen är väl egentligen mer rädd än vad jag är.
Så i någon tillfällig flykt fortsätter jag att fingra på mina fotoalbum
och undra över konstiga namn.
Jag slipper i alla fall spela pingis,
så jag ska nog överleva.
Dagen idag och dagen imorgon
En bra dag som efter lita plockande i lägenheten snart kommer att sluta i en hög i soffan.
Det finns nybakat bröd i skafferiet,
rödbetsris och kyckling i kylen, gardiner i vardagsrummet,
en ny bäddmadrass i hallen, tomma muffinsformar på bordet,
en fågel i köket och en Seven Eleven-brownie i magen.
Jag har träffat den bästa, letat julklappar och lovat bort en micro.
Imorgon kommer Liam hit 6.30 och stannar hela dagen.
Jag ska tvätta vid nio och strax efter tre skall jag åka till jobbet,
med tre färdiga scheman.
Då hoppas vi att Sandra har kommit hit och tagit över passandet av tjockis.
Lång dag med andra ord.
Vi kommer att dö samtidigt du och jag
en röst,
en tanke,
ett skratt.
Ja. Allting, allting, får mig att tänka på min första riktiga flykt.
Den då jag bestämde mig, Sverige är egentligen inte så värst spännande.
Efter en tid borde vissa saker suddas ut,
raderas totalt.
Och jag trodde att jag var på god väg,
men du vet hur man gör för att klampa in med stora steg och möblera om i min hjärna.
Sverige känns ytterligare en gång lite för litet.
Jag vill inte fly landet för att hamna i din famn längre,
långt ifrån. Men jag vill ut, bort.
Prag är ett steg, men känner jag mig själv blir det nog något större om inte allt för lång tid.
En gång var jag kär i dig,
jag trodde säkert att jag älskade dig.
Jag tyckte att vi kunde vara värt någonting,
trots vissa avstånd.
Det var en hastig och stormig tonårsförälskelse,
men vi la det bakom oss och bestämde, trots vissa språkbariärer, att vänner nog är lättast.
Det är flera år sedan nu,
men först nu är vi på samma nivå igen.
En helt annan nivå.
Vi lärde känna varandra på ett språk,
bytte efter någon vecka till språket som vi trodde att vi talade flytande,
sen flyttade vi båda två, lärde oss mer om språket och blev plötsligt blyga.
Nu är vi tillbaka där vi började,
några flyktiga mail på engelska
och långa nätter då vi bara pratar, pratar, pratar.
Med en skillnad,
som vänner denna gång.
Och det är fortfarande lika viktigt för mig,
för dig och någon dag önskar jag att vi träffas igen.
Att du får träffa Andreas, att jag får se din värld
och att du får se min.
Ledig måndag
Vad gör man egentligen?
Efter att i hur lång tid som helst ha jobbat sex till sju dagar varje vecka,
känner jag att kroppen har ställt om sig till något slags katastrofläge.
Jag är inte hungrig, jag har inga planer och engentligen inte heller några konkreta tankar.
Orkar inte ens oroa mig inför framtida besked.
När man jobbar finns det alltid någon form av stress av typen:
"jag måste gå upp i tid så jag hinner göra något innan jag skall till jobbet"
men nu har jag hela dagen på mig.
Jag borde kanske julstäda, klicka hem lite julklappar,
leta upp kurslitteratur och baka bröd.
Men mest känner jag nog för att sitta av lite tid här,
sen fundera ut om jag skall träffa Michaela idag eller inte.
Förresten, har jag nämnt att jag har blivit schemaansvarig?
Seger.
Enkel rikedom
Pasta, två sojakorvar, gigantiska mängder ekologisk ketchup och senap.
Middag:
Pasta, pesto, soltorkade tomater och solrosfrön.
Fortfarande nio kronor på kontot.
Vackra människors sång
I morse panikstädade jag lägenheten,
så som jag alltid gör när jag väntar föräldrabesök.
Jag vet att de flesta helt enkelt inte kan förstå hur jag kan leva som jag gör.
Med diskberg som kan kvala in som Mount Everest,
med kläder i hela lägenheten,
halvfärdiga halsbandsprojekt på skrivbordet,
lappar med nerklottrade tankar överallt,
sju halvlästa böcker i soffan
och sju heldöda blommor i fönstret.
(Varför envisas folk med att konstant ge mig mer blommor
när jag inte gör annat än att döda dem?)
Det enkla svaret är att jag älskar det,
jag känner mig hemma och får mer inspiration.
Jag har valt att bo själv av flera anledningar,
men som jag lever nu finns det nog ingen som orkar med mig.
Så, låt mig leva, låt mig komma på själv att det kanske inte är helt rätt.
(Men ge mig lite tid.)
Jag älskar att kunna spela vilken musik jag vill,
att kunna äta när och vad jag känner för,
att ha hur varmt som helst
och kunna skrika och gråta över mail som jag mer än allt vill ha,
men som jag egentligen inte orkar läsa och som jag inte förstår.
Jag älskar att kunna prata med gamla spöken,
rota fram bilder på saker som bara jag förstår,
att kunna sitta helt förstummad över en doft,
utan att behöva förklara och reda ut.
En dag vill jag nog flytta ihop med någon
(och jag vet en bra kandidat till platsen)
men inte nu, inte idag.
Jag behöver detta, behöver känna att jag kan planera saker
utan att ta allt för mycket hänsyn till andra.
Men tänk så här:
den dagen man väl flyttar tillsammans så är det antagligen för evigt och det är en väldigt lång tid.
Vad gör det då om jag väljer att bo själv och förkorta evigheten med något år?
Egentligen skulle detta handla om en kladdkaka som blev muffins istället,
om en vän som har börjat jobba med mig,
om hur jag har blivit schemaansvarig
och om en väntan lika lång som evigheten själv.
Men ibland blir det inte som man har tänkt.
(Och ja, visst är det jobbigt att städa när jag väl gör det,
men det tänker jag väl inte på när jag stökar ner?)
Lever
Det kan hända att jag känner att jag vill berätta om allting som händer i mitt liv just nu,
men först måste jag få lite distans till det själv.
Jag är inne på min andra kopp te
och känner väl egentligen inte för att göra något varken i kväll eller i morgon.
Men som vanligt när jag råkar ha en ledig dag är den uppbokad till tusen.
Jag återkommer när jag har mer energi och motivation.
Yes
Fyra till sex veckor innan provsvaren kommer.
Sen är det ju jul mitt upp i allting, så då kan det ta ännu längre tid.
Det förstår du väl?
Nej. Det gör jag inte.
Min förståelse flög just ut ur mina fingrar till någon varmare plats.
Över en månads väntan.
Men under tiden fick jag ju i alla fall en till antibiotikakur
(som jag ändå inte har råd att hämta ut)
att roa mig med.
Just nu vill jag bara gå i ide i en sådär sex veckor,
alternativt gömma mig under mitt täcke resten av dagen.
Men nej, nu ska vi snart jobba!
Decemberfantasi
Jag insåg för en stund sen att jag är ganska bra ibland.
På fullaste allvar har vi börjat planera Prag i maj,
när min lägenhet står utan gardiner
och den andra inte ens har hunnit flytta in i en lägenhet än.
Men det kommer mina vänner.
Först blir det julklappar, sen Prag och sen kanske gardiner.
(Och någon stans ska vi hinna med en till flytt hemifrån)
Eller så struntar jag bara i det och lever lite mer som jag vill.
I januari kommer jag att vara rik,
men vi vet alla att det bara kommer att vara någon vecka.
I morgon har jag en läskig och skrämmande läkarbesök framför mig,
som har hållt mig sömnlös många nätter.
Jag vill inte riktigt, men inser väl att jag måste.
Är bara så rädd för vad jag skall få veta, vad de ska säga.
Brahet kontra smarthet
Förresten funderar jag på om terapisamtal med vänner efter några glas vin för mycket,
egentligen kanske inte är så rätt ändå.
Speciellt inte om gruppen består av tre svikna tjejer
som mest hatar alla människor som har gått i ett par skor.
Men du, vi löser det. Det gör vi alltid.
Det blir bra, det blir det alltid.
Det kunde varit värre, vi kunde varit femton år.
(Haha. Utan att säga för mycket fick jag just en fin bild av första dagen i gymnasiet.
Du var idrottsuppror, svart hår och söndriga strumpbyxor.
Jag var blond, skrev mitt namn med hjärtan efter och hade rosa tröja.
Och ändå slutade det så bra.)
Vem vet, inte du, vem vet, inte jag.
Ja, rent av arg.
Och rätt sviken.
Det händer inte ofta att jag hänger upp mig på något så här länge.
Jag tycker om att se mig själv som en sån som tar tag i något direkt när problem uppstår.
(Jovars)
Men nu kan jag inte riktigt få mig för att göra det,
allting är redan så komplext som det är.
Istället går jag runt,
lyssnar på Paul Potts på högsta volym
(VEM döper sin son till det??! Historia gott folk, historia)
och äter kopiösa mängder libabröd med mosad avokado och tomat på.
Nu ska jag ta fram ett nytt bröd,
låta det tina medan jag badar
och sen skall jag åka och tanka kärlek (och antagligen gnälla en del) hos Andreas.
Fredags var ett bra avbrott i vardagens lunk.
En massa underbara människor
och kanske inte så underbar musik alla gånger.
Men jag gillar't.
Dagens pappalärdom
Dagens fördelar med att ha en pappa som är fastighetsskötare:
tavlor, lampor, gardinstänger, anslagstavlor och bord har blivit uppborrade
och jag har fått en massa fiffiga verktyg.
Dagens nackdelar med att ha en pappa som är fastighetsskötare:
jag har blivit tvingad att sopa upp tvättmedlet som jag spillde ut i trappuppgången i tisdags
och dessutom blivit tvingad att sätta upp lappar om inflyttningsfesten i inte mer än tre trappuppgångar.
Fattig logik
och en räkning på 299,
är det nog en bra idé att sitta och kolla på flyg, hotell och sevärdigheter i Prag.
Nog.
Men jag har en inkassering på tusen kronor att göra,
så det löser sig nog.
Nog.
(Vem som nu kan avvara tusen kronor i december.)
Jag har köpt en del julklappar,
men fortfarande återstår
Veronica + Stefan, pappa, Maria, Lenny,
Oliver, Liam, mormor och Elisabeth.
Tips till presenterna till pappa, Lenny och Eli mottages tacksamt.
Nu är ugnspannkakan snart klar,
med grahamsmjöl så klart!
Ett steg närmare galenskap
Ögoninflamationen har nästan gett med sig,
men den har gett plats för stora hals- och öronsmärtor.
Efter att ha gått upp vid åtta och ringt vårdcentralen
(men neeej, här har vi ett system så man kan ställa sig i kö redan klockan sex på morgonen,
så alla tider är redan tagna... Kanske kan du åka till akuten?)
fick jag snabbt styra om mina steg mot Järntorget.
En halvtimma senare och tre hundra konor fattigare satt jag där med en ask penicillin och fattade ingenting.
Jag har inte halsfluss och inte öroninflammation.
Nej, jag har någon intressant bakterie med ett ännu intressantare namn
som sätter sig i ögonen och sen kan orsaka hals- och öronont.
Säger du det?
Det positiva är att det inte smittar det minsta lilla
(om jag nu inte skulle peta mig i ögonen och sen peta någon annan i ögonen,
men jag tycker att vi kan strunta i det, bara för en vecka)
och jag får jobba och umgås som vanligt.
När jag hade hämtat ut medicin och paket på Axel
tog jag en promenad hem och det kändes precis som om det gick någon något steg bakom mig.
Gatan visade två skuggor, men det var bara jag där.
Vindarna kändes lite extra varma och jag blev plötsligt jätteglad och lugn.
Agnostiker som jag är var jag övertygad (nåja, i min fantasi i alla fall)
om att morfar var ute och promenerade med mig.
Sedan berättade mormor att det i dag är ett år sedan han åkte in på Sahlgrenska första gången.
Hur läskigt är inte det?
Men jag kan tänka mig att den envise lille gubben är med än måttligt upprörd över att han aldrig var i min lägenhet,
så han skulle väl bara kolla läget.
Vi är så bra. Är ni så bra?
M: Dubbel fattar du väl. Din jävla spinkis!
....
M: Får man slicka skålen nu? Det är inte en hel muffins kvar...
T: Ja, för det får man verkligen!
När skålen var slut:
M: Okej.. Det kanske visst var en hel kvar.
Så nu sitter vi här med femtio muffins,
tjocka och glada.
Tro rätt, tro fel
(Att inte diska förän man verkligen behöver.
Antingen för att det inte finns mer plat för smutsig disk,
eller för att det rena porslinet är slut.)
I takt med att jag betar mig igenom diskberget Herbert,
hinner det första jag diskade att torka!
I dag har jag morgonfikat med Lena,
varit på systemet,
hittat en Michaela och tagit med henne hem,
tittat på gamla bilder och lyssnat på Dia Psalma.
När fröken kommer tillbaka från sin rökpaus
(tror ni jag ska få en köksfläkt i julklapp eller?)
ska vi baka muffins och sen kommer mamma, Lenny och Sandra hit.
I kväll blir det mys med mannen framför Greys.
Och på tal om män,
vad är egentligen grejen med dem?
I går fick jag skuts hem, igen.
Av en annan man, en mer vänlig sådan dock.
I: Har inte din mamma och pappa sagt till dig att du inte ska åka bil med främlingar?
T: Jo....
I: ....
T: Har inte din mamma och pappa sagt till dig att du inte ska åka bil med främlingar?
Duktig flicka!
dammsugare, moppar och diskberg
har jag tagit mig tid att känna efter
och fundera.
Inte för att jag kommer fram till så mycket,
men det är alltid bra att reda ut saker och ting.
I dag är det jobbdag och nu håller vi alla tummarna att en viss X inte kommer in i kväll.
i går ramlade han in vid tio och stannade till stängning,
för att sedan köra hem mig.
Jag slits mellan att bara smälla till honom,
springa, skrika och argumentera.
Men för att behålla jobbet så är det bara att foga sig
och komma med lagom svar på tal,
samtidigt som man försöker göra klart vad som gäller.
Nu ska jag skriva önskelista,
laga ostsås med rökt kalkon i och duscha.
Rätt så?
Det går bra nu.
Stoppa pressarna!
det som vi alla trodde var omöjligt:
jag har just sorterat kläderna inför tvättiden i morgon
och den vita högen är om inte större så i alla fall lika stor som den svarta!
Vad har hänt?
Jag är rädd och skyller allt på underkläder, jobbkläder och pyjamasar.
Det är inte mitt fel,
jag lovar!
December
december och en massa arbetstimmar,
december och fattigdom.
Allt är med andra ord som det brukar vara vid den här tiden på året.
Om en och en halv timma skall jag åka till jobbet,
men innan dess skall jag få i mig lite av lins-, potatis- och currygrytan
som står och gottar till sig på spisen.
I dag och i morgon jobbar jag 16-24,
vilket gör att man känner att hela dagen försvinner.
Men sedan är jag ledig i två hela dagar!
Då ska det träffas vänner, bakas och njutas en hel del mina vänner.
Och självklart försöka att bli frisk.
Jag har kommit fram till att om jag inte mår bättre på torsdag,
så får jag låna lite pengar av mina föräldrar så jag kan gå till läkaren.
Att vara förkyld i fyra veckor är inte okej
och om man toppar det med ögoninflammation så förstår ni ju själva!
