Tussilagos bravader

Ett ljus,
en röst,
en tanke,
ett skratt.
Ja. Allting, allting, får mig att tänka på min första riktiga flykt.
Den då jag bestämde mig, Sverige är egentligen inte så värst spännande.

Efter en tid borde vissa saker suddas ut,
raderas totalt.
Och jag trodde att jag var på god väg,
men du vet hur man gör för att klampa in med stora steg och möblera om i min hjärna.

Sverige känns ytterligare en gång lite för litet.
Jag vill inte fly landet för att hamna i din famn längre,
långt ifrån. Men jag vill ut, bort.
Prag är ett steg, men känner jag mig själv blir det nog något större om inte allt för lång tid.

En gång var jag kär i dig,
jag trodde säkert att jag älskade dig.
Jag tyckte att vi kunde vara värt någonting,
trots vissa avstånd.
Det var en hastig och stormig tonårsförälskelse,
men vi la det bakom oss och bestämde, trots vissa språkbariärer, att vänner nog är lättast.

Det är flera år sedan nu,
men först nu är vi på samma nivå igen.
En helt annan nivå.

Vi lärde känna varandra på ett språk,
bytte efter någon vecka till språket som vi trodde att vi talade flytande,
sen flyttade vi båda två, lärde oss mer om språket och blev plötsligt blyga.
Nu är vi tillbaka där vi började,
några flyktiga mail på engelska 
och långa nätter då vi bara pratar, pratar, pratar.

Med en skillnad,
som vänner denna gång.
Och det är fortfarande lika viktigt för mig,
för dig och någon dag önskar jag att vi träffas igen.
Att du får träffa Andreas, att jag får se din värld
och att du får se min.