Vackra människors sång
I morse panikstädade jag lägenheten,
så som jag alltid gör när jag väntar föräldrabesök.
Jag vet att de flesta helt enkelt inte kan förstå hur jag kan leva som jag gör.
Med diskberg som kan kvala in som Mount Everest,
med kläder i hela lägenheten,
halvfärdiga halsbandsprojekt på skrivbordet,
lappar med nerklottrade tankar överallt,
sju halvlästa böcker i soffan
och sju heldöda blommor i fönstret.
(Varför envisas folk med att konstant ge mig mer blommor
när jag inte gör annat än att döda dem?)
Det enkla svaret är att jag älskar det,
jag känner mig hemma och får mer inspiration.
Jag har valt att bo själv av flera anledningar,
men som jag lever nu finns det nog ingen som orkar med mig.
Så, låt mig leva, låt mig komma på själv att det kanske inte är helt rätt.
(Men ge mig lite tid.)
Jag älskar att kunna spela vilken musik jag vill,
att kunna äta när och vad jag känner för,
att ha hur varmt som helst
och kunna skrika och gråta över mail som jag mer än allt vill ha,
men som jag egentligen inte orkar läsa och som jag inte förstår.
Jag älskar att kunna prata med gamla spöken,
rota fram bilder på saker som bara jag förstår,
att kunna sitta helt förstummad över en doft,
utan att behöva förklara och reda ut.
En dag vill jag nog flytta ihop med någon
(och jag vet en bra kandidat till platsen)
men inte nu, inte idag.
Jag behöver detta, behöver känna att jag kan planera saker
utan att ta allt för mycket hänsyn till andra.
Men tänk så här:
den dagen man väl flyttar tillsammans så är det antagligen för evigt och det är en väldigt lång tid.
Vad gör det då om jag väljer att bo själv och förkorta evigheten med något år?
Egentligen skulle detta handla om en kladdkaka som blev muffins istället,
om en vän som har börjat jobba med mig,
om hur jag har blivit schemaansvarig
och om en väntan lika lång som evigheten själv.
Men ibland blir det inte som man har tänkt.
(Och ja, visst är det jobbigt att städa när jag väl gör det,
men det tänker jag väl inte på när jag stökar ner?)
