Tussilagos bravader

"Hej Therese!

För att CSN ska kunna bevilja dig studiemedel för dina studier i Spanien prövar CSN
alltid den senaste beviljningsperiodens studieresultat.

Om du påbörjar och avbryter dina kurser som du tänker läsa i Sverige.
i och med att du gör avbrott på kurserna kommer inte studieresultaten att bli godkända.


Med vänlig hälsning
Lillemor Åkerdahl"

Alltså. Inget studiemedel i Spanien om jag avbryter en kurs i Sverige som jag får studiemedel för.
Det får bli till att klara sig utan studiemedel i Sverige då.
Lätt för mig som jobbar, men kanske lite värre för andra?

Från blueberry fick jag ett långt mail som ni inte orkar läsa, det lovar jag.
Men summan av det hela var att skolan inte låter någon som inte pluggar på skolan
bo i deras lägenheter och att det inte finns någon tillgång till Internet i lägenheterna, what so ever.
Tydligen skulle det bli svårt att lösa också.
Så tipset från språkresearrangören var att jag helt enkelt hyr en annan lägenhet, på plats.
Hon skrev att jag kunde boka skolans boende för några veckor och sen fixa boende där nere.
Men jag vet inte... Det känns som om jag vill ha allt det klart innan jag åker.
Även om det är lätt att fixa.
Så nu blir det till att börja leta lägenheter.

Några tips på vilka sidor man skall leta på?

Jag har just impregnerat mina nya skor,
med den miljöfarliga impregneringssprayen.
Dumma mamma som köper fel.
(Och jag har absolut inte ett eget val att köpa en ny, nej.)

Min fötter är blöta efter att ha gått ut på det
"självtorkande underverket till matta" som folk envisades med att införskaffa i våras.
Den är grå och ful.
Och absolut inte självtorkande.
Även om mina fötter är genomblöta från regnet igår
(dumma matta, du har haft en massa tid på dig att vara finurliga och självtorka!)
så känns det ganska skönt att kunna säga:
"Vad var det jag sa?"

Jag funderar starkt på att ringa runt till alla mattentusiaster i min närhet
som har propagerat för detta underverk.

Någon gång på medeltiden när franskan var som mest inne
bestämde sig några små fransmän att sluta uttala bokstaven R som vanliga människor.
(Japp, franskan var faktiskt logisk en gång.
Det var ETT gemensamt skrift- och talspråk och man uttalade alla bokstäver, det trodde du inte va?)
Istället tog man fasta på något slags rullande R
som man får fram genom att trycka upp tungan halvt mot gomen och vibrera, eller något i den stilen.
Okej om denna lilla företeelse hade stannat i Frankrike och i bästa fall dött ut.
Det hade jag kunnat leva med. Antagligen hade jag inte ens vetat om att den existerat.
Språknörd eller ej.
Men nej. Istället blev denna lilla verbala missbildning en modefluga.

På medeltiden var det coolt med rullande och gurglande R.
Alla ville använda det.
Snart var R:et infört i tyskan och det dröjde inte länge innan det fortplantade sig till Danmark.
Eftersom Skåne är mer danskt än svenskt så tyckte skåningarna också att detta lilla R var en bra idé.
Det var det inte.
Att prata grötigt fick en helt ny innebörd.

Alla vet att de grötiga R:en är roten till allt ont.

Av detta lär vi oss alltså att all misär i världen kommer från
Skåne via Danmark, Tyskland och ursprungligen Frankrike.
Det kunde jag fan ha gissat.

I stället för att hetsplugga
så är jag ganska bra på att göra annat.
Jag kan tacka ja till jobb,
(för tänk vad skönt med 500 kronor extra)
börja rensa mina garderober,
(för då kan man ju skänka bort lite kläder
till bättre behövande och oj vilken bra människa man är då)
laga diverse kulinariska läckerheterna
(för tänk vad glad min omgivning blir)
eller helt enkelt knåpa i hop ett blogginlägg
(för det finns faktiskt några stackare som följer mitt dagliga liv).

Helst av allt gör jag allt detta samtidigt,
med hemtelefonen vid ena örat och regelbunden smskontakt med mina vänner.
Plugga? Varför det?

Och ändå envisas jag med att välja just det som tänk huvudsysselsättning i min vardag.
Student? Jovisst vet la du.

I dag har jag ringt till Anticimex.
Tre gånger.
Det ligger en död hund (eller snarare råtta alt. mus men vem vill förstöra det gamla ordspråket?)
begraven på mitt jobb.
Och den luktar.
Antagligen är det en liten mus som har kilat in
mellan innertaket och yttertaket och sen bestämt sig för att spendera sin sista stund där.
Och vem kan klandra honom?
Det måste vara varje liten näbbmus dröm att dö i ångorna från en korvgrill.
Men som sagt, den luktar.

Tydligen uppkom lukten redan i går morse och ingen har orkat engagera sig i det hela.
Jag hann vara på jobbet i tre minuter innan jag smällde av.
Eftersom det är iskallt ute kan man, normalt sett, inte ha fönstret öppet,
men mina valmöjligheter var inte stora.
Påpälsad till tusen och med spysmak i munnen har jag kanske inte varit världens trevligaste på jobbet i dag.
Efter diverse löften från Anticimex så blev det slutgiltiga att de kommer i morgon.

Det var väl så dags,
jag är ledig fram tills den förste december så vad hjälper det mig i morgon?
Man får väl hoppas att någon har vett att uppskatta mitt slit med att få dit dem iaf.

I går satt jag på ettan mot Tynnered.
Vi hade tagit oss förbi Sahlgrenska och det var bara de tråkiga bitarna kvar av resan.
Två stationer innan Frölunda Torg kommer jag på mig att tänka
"Fem-sex minuter kvar, om inget oförutsett händer."
Det var som om jag kände på mig vad som komma skulle.

Dörrarna öppnas och sex stycken fjortonåriga tjugofemåringar kommer på vagnen.
Ni känner igen typen:
Snedtoffs, mjukisbyxor nerstoppade i stövlar med stilettklack,
rosa luvtröjor, gäll röst som de älskar att höra och en total övertygelse om att de fortfarande är fjorton år.
Med sig hade de en kundvagn och
Japp, en kundvagn.
Och inte vilken kundvagn som helst, utan en kundvagn som var fullproppad av Lidlpåsar.
Och där hade sagan kunnat ta slut, om inte spårvagnschauffören hade bestämt sig för att leka Gestapo.

Dialog mellan högtalarsystemet och öronskavsåren:
"Det är absolut förbjudet att föra med sig kundvagnar på spårvagnen...
(LÅNG konstpaus) Men om ni bara ska en bit så är det okej"
"Men kom igen då! Det är bara en hållplats"
"JAG SA JU ATT DET VAR OKEJ OM DET ÄR EN KORT BIT! NI BEHÖVER INTE KOM-IGENA MIG!"
"Vi ska egentligen tre hållplatser, men det är okej va?"
Tystnad

Spårvagnen rullar i väg och om man inte hade vetat bättre
hade man kunnat tro att skådespelet var över.
Men icke.

Vid nästa hållplats tvärstannar vagnen och ytterligare en gång sprakar högtalarna till.
"Vi har åkt en hållplats nu!"
"Men vi ska till Briljant, vi har inte snott vagnen jag lovar! Snälla chauffören, jag jobbar på Lidl, vi har fått låna vagnen av min chef."
"Det handlar inte om det, det är MIN spårvagn och på Frölunda Torsk skall ni AV."

Hela gänget tränger sig fram till chauffören och fraser som
"men vi är fem stycken som håller i den"
och "vad gör en hållplats hit eller dit?"
når oss vanliga dödliga.
Tillslut får de stanna kvar och hela vagnen drar en lättnadens suck.
För tidigt.

Nästa hållplats är Frölunda Torg, tanternas okrönta näste.
Jag kunde snabbt räkna till fyra tanter med ullmössa och dramater

som hade rest sig upp på rangliga knän för att ta sig av.

Och de hade rest sig i god tid. Ni vet, god tid.

Vi pratar inte 10-20 meter innan hållplatsen. Vi pratar om 3 hållplatser innan hållplatsen.

De hade knuffat sig fram och lagom tills vagnen rullar in på torget

så ser man hur de glömda skolvinsterna i löpning har putsats av.

Nu jäklar, de ska av vagnen och de ska av den nu.

Ve den eller det som är i vägen. En kundvagn till exempel.

 Alla vet om denna oskrivna regel. Man aktar sig helt enkelt för tanterna med pälsmössa.

Chauffören kan inte ha missat dem. Inte en chans. De försökte bända upp dörren 20 meter innan stationen. Det var uppenbart att de skulle av. Men icke.

I morse vaknade jag till världens undergång.
Jag trodde att Gud tillslut hade bestämt sig för att hämnas
på alla jordens ateister och valde ut Tynnered som mål.
Där fanns i alla fall två säkra syndare som han skulle få undansopat.
Jag slängde en sista blick på klockan,
det kändes relevant att veta vilken tid undergången tillslut infann sig på.
7.43.
Efter att ha funderat en stund på i fall krigsrummmen
som brukar finnas längst ner i varje hus skulle tåla Guds vrede
insåg jag att de upprepade smällarna faktiskt inte var blixtar från ovan...

Det var någon skum renoveringsfirma som bestämt sig för att riva alla balkonger i andreas hyreshus.
Klockan 7.43 på morgonen.
Jag gav dem en arg blick genom fönstret och tänkte ut diverse ondskefulla hämndaktioner.
Knäckebrödssmulor i deras sängar? Maskar i spagettipaketen? Knytta ihop deras skosnören?

Tio minuter senare var en halv balkong riven och de ansåg sig vara klara med dagens jobb.
De packade ihop och åkte därifrån.
Jag undrade i mitt stilla sinne om deras egentliga syssla var att väcka så många personer på så kort tid som möjligt och sedan åka därifrån.
För det var precis vad de gjorde.

Tio minuters rivande och hamrande och sen putsväck.
Klockan var 7.53 och jag var klarvaken.

I går kl. 14.23:
"Domen sätts i eftermiddag, men om ni inte vill stanna så länge så kan ni ju ringa in imorgon och höra hur det gick"
"Okej, jag ringer på förmiddagen då"
"Det blir bra."

I dag kl. 11.15:
"Jan Ahlström"
"Hej det är Therese och jag tänkte bara höra hur det gick i rättegången i går efter att vi hade åkt hem?"
"Ah, just det. Hej Therese. Domen sätts inte förrän nästa måndag klockan 11. I grå var det måndag och den sätts alltså nästa måndag. Så ring då."
"Öhm, okej.. Men.."
Klick

Allting har gått bra genom hela processen. Vid första anmälan, samma natt, fick jag en otroligt förstående polis som gång på gång sa att det var okej att jag inte kom ihåg mitt personnummer och att jag blandade i hop orden. Vi pratade nog i fyrtio minuter. Två veckor går och man tror att saken har runnit ut i sanden. Då ringer Mats. Poliskonstapel Mats. Vi skall få komma till polisstationen och lämna en anmälan igen. En mer strukturerad sådan. Förstår inte vad han kan ha menat.

Jag träffar en väldigt sympatisk polis, om än lite förvirrad efter en lång mammaledighet, och jag får även träffa ungdomspolischefen. Coolt. Ytterligare någon vecka går och nu tänker man att våran anmälan har hamnat underst i en dammig hög som skulle kunna kvala in som Mount Everest. Men icke. Ytterligare en gång förvånar de mig. Två killar blir gripna och man kan koppla dem till "vårat" rån.

Om vi vill ha ett målsägandebiträde? Rättegång? VI?

Spirallen som mest kändes som en vrickad dagdröm satte igång att snurra. Det var målsägandebiträden hit, polissamtal dit, bankpapper, skadeståndsyrkanden, unga brottsofferjouren, sömnlösa nätter, bilder på en massa misstänkta, information om vad en rättegång innebar, häktningsinfo...

En sak har varit genomgående: vi har fått otroligt mycket hjälp och stöd från olika håll.

Rättegången var i går. Killarna fördes in i handfängsel och jag trodde att jag skulle vomera över hela bordet. Åskådarbänkarna var fyllda till maxgränsen och vi behövde fler stolar för att få plats med alla målsäganden. Den yngre killen erkände alla anklagelser, men inte alla omständigheter. Den andre nekade till alla anklagelser, trots att det stod annat i polisrapporterna. 

Först ut var målsägande F. Han hade blivit slagen i ansiktet och dödshotad. Den åtalade mindes ingenting av händelsen, men skulle aldrig slå honom i ansiktet "för det gör man inte, då hade jag slagit honom i bröstet i så fall". Det kallades ett vittne och hölls förhör åt höger och vänster. Sen var det Andreas och min tur. Samma sak som tidigare upprepades: åklagaren berättade först om brottet, vårt målsägandebiträde berättade vad vi krävde i skadestånd och sen fick vi, var och en berätta vad som hade hänt. Allting sittandes mittemot de åtalade. Advokaterna ställde frågor, jag blev irriterad ("Är du säker på att brottet var riktat mot dig?" No shit.) de åtalade blev ännu mer irriterade, hävdade att de inte mindes någonting. Att det inte spelade någon roll om den ena killen hade varit med eller inte... Och hävdade bestämt att "det enda jag minns är att jag inte slog honom i bröstet. För det gör man inte. Då hade jag slagit honom i ansiktet i så fall."

Rättegången präglades av "Jag minns inte", "kanske, vad spelar det för roll?", "Jag har aldrig sagt att A var med och varför det står i polisförhören att jag har sagt det vet jag inte. Jag var jävligt påverkad när de förhören gjordes. Jag minns inte vad jag sa. Det är poliserna som har skrivit till det."

Det jag ville komma fram till är att allting har skötts proffsigt av dem som det skall skötas proffsigt utav. Det var bara telefonsamtalet i dag som var lite dåligt skött. Men vem kan inte ha en dålig dag?

Ibland förstår jag inte hur man kunde vara så dum
att man längtade tills dagen då gymnasiet skulle ta slut.
I såna stunder låter inte provhets, ickebefintlig lunch,
äckliga toaletter, hårda soffor, enformiga lärare och långa dagar
så dålig.

Man tänker på alla tillfällen då man låg utvräkt på de hårda sofforna,
böckerna som man borde läsa låg på bordet
och man diskuterade den allmänna idiotin över en torr brödbit från spar.
Eller när vi upptäckte att toan hade blivit helt nersprayad i guld,
när Jan efter tre år inte visste vad vi hette eller om vi gick i hans klass.
Man ångrar att man inte visste att det faktiskt skulle ta slut.

Missförstå mig rätt nu, gymnasietiden är lämnad där den skall vara.
Ingen är gladare än mig att jag slipper gå genom de dammiga korridorerna,
men på något sätt så envisas jag med att försköna hur verkligheten egentligen var.

Sen så tittar jag på mina vänner som fortfarande går i gymnasiet och allt blir genast glasklart.
Tack gode gud att jag är klar.

Jag är sämst på att ringa när jag säger att jag ska det,
att svara på sms,
svara på mail,
öppna dörren för främlingar
eller att ens svara i telefonen när den ringer.
Jag är helt enkelt urkass på det.
Och jag är rädd att min omgivning kommer tröttna snart.

Jag börjar tro att jag är socialt missanpassad.
Eller så är jag bara väldigt tankspridd och ofokuserad.
Men det kanske går hand i hand?

Min oförmåga att svara på sms, mail och telefonsamtal
har kanske med min tankspriddhet att göra,
men när tankspriddheten går ut över sociala faktorer
så kanske det leder till att man är lätt socialt missanpassad?

Jag ber i så fall om ursäkt.
Jag försöker bättra mig, men det kommer alltid något i vägen.
När jag får ett nytt sms tänker jag alltid att
"det är bättre att jag svarar på det sen,
i lugn och ro eftersom personen i fråga förtjänar ett riktigt och äkta svar".
Sen slutar det alltid med att jag har en massa människor som väntar på diverse svar
och stresskarusellen sätter igång och då känner jag att
"det är bättre att jag är lite mer avslappnad innan jag ringer
eftersom personen i fråga förtjänar min fulla uppmärksamhet".
Sen blir klockan natten och ingen förstår varför de får mina svar timtal efter att frågorna har ställts.

"Älskling, det är dags att gå upp nu"
"Gruff"

När jag väl tog mig upp ur sängen stod det frukost till mig på köksbordet.
Då tänkte jag att jag är dålig på att uppskatta människor i min omgivning.
Sedan tittade jag ut genom fönstret, insåg att det kom slask från himlen 
och konstaterade att jag är ganska bra på det där med uppskattning ändå.
Under omständigheterna.

Dagen har varit ett konstigt virrvarr av kyla, simning, glömda böcker och rättegångsinformation.
På måndag smäller det, sen kanske jag kan bli lite mer människa igen.

Jag borde plugga, sova, bli hungrig, undersöka varför mina element inte fungerar och ta mig upp till ytan.

Jag har inte diabetes,
inte heller för låga järnvärden, lunginflammation,
hjärtproblem, syfilis, urinvägsinfektion eller klamydia.
För allt detta ger symptom som magkramper? Right.

Nu väntar vi spänt på om jag är gluten- eller laktiosintollerant,
om jag har dålig ämnesomsättning eller om jag har någon vitamin- eller mineralbrist.

Dessutom väntar vi ungefär lika spänt på att sjukvården
skall ringa upp mig så jag får boka in ett återbesök
då jag skall få svar på dessa prov, ta ett nytt urinprov, ha med en massa äckliga prover
och göra en grotteskt äcklig undersökning.
För att ni inte skall vomera över eran dator utelämnar
jag detaljerna kring dessa prover och undersökningen.
Men aj.

(De skulle ha ringt kl 10.10, när tror ni att min telefon kommer ringa? Jag chansar på 11.05)

Efter nästa undersökning är nog det mesta uteslutet
och då skall jag få åka till Sahlgrenska och träffa en IBS-speciallist.

Nu: Eftersom jag skall utesluta laktos i två veckor blir det till att göra en laktosfri potatisgratäng.

Just i denna sekund läser jag, och gråter till,
Flyga drake  av Khaled Hosseini.
Jag har hittills kommit fyra kapitel,
men rekommenderar den ändå varmt.

Det är tråkigt att så fina länder som Afghanistan blir helt förstörda av diverse maktpersoner.
Jag skulle verkligen vilja uppleva länderna kring Aralsjön,
men vet inte riktigt om jag vågar.

En vän lärde mig att det finns statistik om att en västerlänning åker till Bagdad,
utan att ha med sig beväpnade vakter, är han sannolikt död inom 24 timmar.
Något säger mig att det är samma sak i Afghanistan.
Får nog vänta ett litet tag med en sådan tripp.

Jag har letat franska tidningar,
översatt,
strukit över,
skrivit ner,
omformulerat,
tagit tid,
förlängt,
förkortat,
gjort om till stödord,
svurit över Mexico,
tagit tid igen,
slagits med uttalsregler

OCH

insett att min muntliga redovisning inte är förrän nästa vecka!

Suck.

Jag är verkligen mest urusel på att sova.
Två sidor har hållit mig vaken i natt:
lille Abbes kromosomsjukdom och min tarmsjukdom 
(diagnosen IBS är inte ställd än, men vi känner oss så pass säkra
på att det är det jag har att jag kan kalla den min. Yes.)
Man känner sig ganska fjantig som gnäller över lite magont
när man läser om Abbe och hans liv.

Men nu måste jag faktiskt sova, redovisning på franska i morgon.
Behöver nog all sömn jag kan få.

Av okänd anledning sitter jag och läser
en massa gamla msnkonversationer
och plötsligt stötte jag på en väldigt rolig sak.

Första gången som jag och Andreas träffades var på en fest
och då var han tillsammans med en annan tjej.
(Som dock inte var där och som han dessutom planerade att göra slut med).
Trots detta var vi ganska dåliga och stötte rätt mycket på varandra
och i slutet av kvällen gav jag honom ett av mina armband och sa
"Du får detta armbandet och så har jag paxat  dig när du blir singel".

En och en halv månad senare var vi tillsammans
och på fredag är det tio månader.

Jag är så bra ibland.

Jag må vara sämst på att svara på mail,
men ni är verkligen ännu sämre på att skriva kommentarer.
Så, nu var det sagt.

I dag läser jag franska tidningar,
dessutom är jag bra på att låtsas förstå vad det står.
Artikeln som jag har valt ut att prata om på onsdag handlar om översvämningarna i Mexico.
Hur svårt kan det vara?
(Väldigt svårt, men det låtsas vi inte om)

I dag är det som sagt franska,
i helgen var det tjuvlyssning på spanska.
Jag och Michaela träffade ett gäng trevliga människor som tidigare hade bott i Sydamerika
och det var otroligt kul när de pratade spanska för att vi inte skulle förstå.

Verbkonstruktioner idag på grammatiklektionen.
I klartext: prepositionshelveten.

"Alltså, detta verb skall konstrueras med y,
men fransmännen har blivit lite influerade av ett annat närliggande
verb och konstruerar det titt som tätt med en.
Men det är helt fel eftersom det konstrueras med ett ackusativobjekt."
...
"Bara för skoj skull gjorde jag en sökning på google.se.
Den felaktiga konstruktionen med en gav över 91 000 träffar.
Den korrekta konstruktionen med y gav knappt 19 000 träffar."

Av detta kan vi konstatera två saker.
Ett: min grammatiklektor har ingen som helst uppfattning om vad som anses som skoj.
Två: Om inte ens fransmännen själva kan använda prepositionerna på korrekt vis,
finns det väl ingen anledning att någon annan ska kunna det heller?
Gå på känslan säger jag. Har alltid funkat tidigare för mig.

Nu kallar sängen.
Skall ta en buss 6.51 i morgon då min syster behöver hjälp med att komma på rätt tåg till Skåne.
Mummel.