Att vara eller inte vara gymnasist
Ibland förstår jag inte hur man kunde vara så dum
att man längtade tills dagen då gymnasiet skulle ta slut.
I såna stunder låter inte provhets, ickebefintlig lunch,
äckliga toaletter, hårda soffor, enformiga lärare och långa dagar
så dålig.
Man tänker på alla tillfällen då man låg utvräkt på de hårda sofforna,
böckerna som man borde läsa låg på bordet
och man diskuterade den allmänna idiotin över en torr brödbit från spar.
Eller när vi upptäckte att toan hade blivit helt nersprayad i guld,
när Jan efter tre år inte visste vad vi hette eller om vi gick i hans klass.
Man ångrar att man inte visste att det faktiskt skulle ta slut.
Missförstå mig rätt nu, gymnasietiden är lämnad där den skall vara.
Ingen är gladare än mig att jag slipper gå genom de dammiga korridorerna,
men på något sätt så envisas jag med att försköna hur verkligheten egentligen var.
Sen så tittar jag på mina vänner som fortfarande går i gymnasiet och allt blir genast glasklart.
Tack gode gud att jag är klar.
