Tussilagos bravader

Jag kan konsten att bli överlycklig för de små sakerna.
Först läste jag att en viss skäggig mans och Malmö orkesters skiva äntligen har kommit ut,
sen hittade jag skivan på CDON till specialpris
och lyckan var total.

Nu när jag kom hem upptäckte jag att hela dubbelskivan finns på Spotify
och nu, klockan 01.11 sitter jag och upplever min älsklings musikal igen.
Och fan vad snygg han är.

Det får mig osökt att tänka på ett samtal  mellan mig och min älskling för någon vecka sedan.
(Okej det var väl mest jag som pratade och han som gav mig blickar, som vanligt)
T: Alltså. Han [Dregen] är ju fan Sveriges snyggaste man. Grr liksom.
Paus för att beundra hans fulländighet.
T: Jaa.. Efter Ola då. Först kommer Ola Salo, sen Dregen. Jag hade ju inte bangat alltså.
(Lite för lång paus utan att jag reagerar på vad jag har sagt)
T: Öhm.. De kommer ju EFTER dig så klart.

Jag vet att ni inte tror mig, men jag har en plan!
Och jag vet att ni inte alls bryr er om förra inlägget,
men jag tänker ändå förklara det.

Mitt beslut om att inte flytta till Malmö beror på följande:

- efter att ha googlat runt lite förstod jag att GUs lärarutbildning har sjukt bra rykte
och att MAHs inte har det.
Har jag kämpat mig genom gymnasiet med ett väldigt fint betygsdokument som resultat,
känns det dumt att kasta bort det för en skitutbildning.

- jag kan inte se hur jag skulle överleva att missa så mycket av det som händer min familj. Födelsedagar, studenter, baler, middagar...

- min lägenhet. Jag HAR en och jag älskar den.

- i Göteborg kan jag garanterat jobba extra

- mina fina underbara vänner bor här och inte i Malmö.

Utöver det så kom jag på att det är smidigare att läsa bara spanskan i en annan stad (eller land). Då blir jag borta ungefär ett år och inte fyra. Jag ser en viss skillnad. (Ser ni? En PLAN!)

Samma dag som jag hade bestämt mig kom Andreas och sa att han antagligen också stannar här.
Han hade hittat något roligt på GU och då kanske vi tar ett sjukt stort steg tillsammans till hösten...
Vi får se helt enkelt.

Alltså: lärarpogrammet i svenska på GU. Jag kommer bli så smart.

Min anslagstavla är ett myller av foton, brev, biljetter och vykort
jag möter ögon som jag aldrig kommer att möta igen
och jag läser texter jag önskar att jag kunde skriva.

Men framför allt hänger där några olika annonser
var av två alltid får mig att rysa och le på samma gång.

När min morfar dog sattes det in tre dödsannonser i GP.
En från mormor, mamma, Tommy, mig, mina systrar och min kusin.
En från morfars barn och barnbarn
och en från min pappa.

Pappas lilla hälsning får mig alltid att känna mig stolt och rörd.
En fotboll högst upp (min morfar var med och grundade Häcken) och så texten:

"Mina döttrars morfar

Tage Andersson

Tack för allt

Janne"

Så lite men ändå så träffande.
Våran är av det längre slaget. 
En kärleksförklaring, en dikt som jag har valt ut,
födelse- och dödsdatum och information om begravningen.
Den "officiella" dödsannonsen med andra ord.
Men den från min pappa är något speciellt.

Och den från min morfars barn?
Jag vet inte,
kunde inte bry mig mindre.
De kände inte honom och brydde sig först när han hade dött.
Tack men nej tack.

I söndags hade vi middag hemma hos min mamma.
Hela familjen var samlad och det var väldigt mysigt.

Min äldsta systerson Oliver (4,5 år) hade fått ett Lipsyl för att rädda hans sprickande läppar.
Han var otroligt stolt över att ha fått detta och gick runt och smetade på det på läpparna titt som tätt.
Ingen annan fick röra det och hela cermonin kring påtagandet av ovan nämnda Lipsyl var väldigt helig.

Efter maten försvann han in på toa, det hördes lite fniss bakom den stängda dörren men vi brydde oss inte nämnvärt.
Kiss och bajs är nämligen väldigt roligt och det hör till rutinen att skratta när man går på toa.
Efter en stund kommer han ut, med misstänkt knallrosa läppar.
Han förkunnar stolt att:
"Jag lånade det av mormor"
Läppstift tänker vi och skrattar lite åt honom samtidigt som vi ber honom att inte pussa på tapeten.

Efter en stunds funderande säger Sandra:
"Men mamma... Har vi VERKLIGEN något läppstift i den nyansen?"

Det hade de inte.
Det var nagellack.

I dag är det grammatik 13-15 och sedan jobb 16-24.
Jag hoppade över språkfärdigheten i morse då jag tänkte att sömn kan vara en bra idé.
Nu har jag precis bytt ut den sista färgpatronen
(så nu hoppas vi att jag slipper de utgifterna ett tag framöver)
och printat ut en text jag har skrivit om El plan de Bologna.
Intressant så det skriker om det.

Klockan 20.30 i lördags släckte vi ner
(som alla andra hoppas jag?)
och fortsatte festandet till en miljon värmeljus
och när klockan slog 21.30 tyckte vi att det var så mysigt så vi struntade i att tända.

Det var finbesök från både Halmstad och Lund,
min pojkvän envisades med att vara dj
(Aqua, Nordman, Toto, Broder Daniel)
och jag tror att vi använde alla mina glas, alla kategorier.

Vi bröt mot trenden och missade inte bussen,
jag kände mig lite som en lågstadiefröken som pekade, viftade och skrek.
Vi mötte min kusin på Markland
(vi bor på samma gård och ser aldrig varandra, men där var vi samtidigt minsann)
och även om vi tappade några stycken var vi ett tappert gäng på tolv personer som tog oss in på Haket.

Väl där dansade vi till konstig göteborgsk musik,
men oj vad vi dansade och oj vad vi inte brydde oss om musiken.

Några timmar senare visade det sig att stället stängde
och klockan hoppade en timma utan att vi riktigt hängde med.
Klockan var två, blev helt plötsligt tre och vi var hemma halv fem.
Det måste ha varit mer än en timma som försvann där.

En väldigt trevlig kväll helt enkelt!

Jag planerar köp för pengar som jag inte har fått än
(prisa skatteåterbäringen!)
tittar på väderprognoser över Marseille
(bara lite mer än två månader kvar)
och skrattar med vänner på en promenad genom stan.

Min fågel flög vilse i förrgår.
Hon satt på gardinstången i vardagsummet
och pep upprört för att hon inte hittade tillbaka till buren i köket.

På torsdag skall jag få massage på Hagabadet
(ibland älskar jag min pojkvän lite extra mycket)
och i morgon kommer Maria hit.

Jag och Lena är så där tonårsabstinata som bara två forntida popare kan vara när vi träffas.
Vi sitter på caféer och pratar lite för högt om en idol som sitter bara några bord bort,
skrattar på bussen så att irritationen lyser i människors ögon,
tappar vantar mitt i vägen när vi ska flytta på oss för barnvagnar,
tittar lite för länge (och lite för uppenbart) på snygga klasskompisar,
blir alltid lite för fulla (på fel veckodag),
är lite för klumpiga,
fastnar i allt med lite för höga klackar,
byter ämne lite för mycket,
kan aldrig bestämma oss för någonting,
klagar över saker som vi har valt själva...

Vi är för jävliga helt enkelt och
jag hade antagligen hatat oss
om jag hade varit en människa i vår omgivning.
Men nu är jag inte det, så jag kan inte göra annat än att älska oss!