Hej då, trevligt att träffas
Tystnad.
Ja, ett lapptäcke. På allvar. Tummis.
Problemet är att jag då behöver:
1. en jävla massa tyg
2. en jävla massa tålamod.
Punkt ett har jag försökt råda bot på genom att bjuda på en massa tygauktioner på Tradera.
(Och eftersom jag i princip är pank är det en jättebra idé)
Punkt två vet jag inte riktigt hur jag skall lösa,
några tankar?
Förutom att få galna ideér har jag idag:
sett tre avsnitt Grey's Anatomy, gått två promenader med hunden, rensat ur en garderob och slängt tre par skor och två väskor, lagat mat och förlorat två omgångar Monopol.
That's it.
Saker som inte riktigt är som de skall
Dansa på min grav
Dag 13: en vanlig dag hemma hos mig
Men okej. Oftast brukar jag försoka sova åtta-nio timmar, jag brukar läsa en del, slösurfa bort några av dagens timmar, plugga eller gå på föreläsning, äta matlåda till lunch, laga ny mat till middag, skälla på Ronja, prata någon timme i telefon, prata med Olivia och träffa Jonas.
Lägesrapport
Dag 12: 10 saker du inte vet om mig
1. Jag avskyr katter. Tragiskt nog tycks det vara så att alla katter har någon slags hemlig vi-skall-få-över-Therese-till-den-mörka-sidan klubb. De skall alltid trycka sig mot mina ben, sätta sig i mitt knä eller slicka på mina armar. Det är äckligt och jag är livrädd för att de skall attackera mig.
2. Jag kommer (om allt går som planerat) att få en kandidat i litteratur och skulle vilja forska inom ungdomslitteratur för att sedan undervisa på universitetet. Men först, högstadiet!
3. När jag var liten gick jag inte på dagis, jag gick hos en dagmamma. I lågstadiet gick jag på en montessoriskola och sen när jag flyttade till göteborg fick jag sitta av ett läsår utan att göra någonting eftersom man inte får hoppa över en årskurs, även om man kan allt som görs där. Trots dessa tre trauman är jag fullt (nåja) normal.
4. När jag var tonåring hade jag en pall fastbunden i min fönsterbräda. På så vis kunde jag klättra ut på garagetaket och ta mig in igen. Där spenderade jag många kvällar tjuvrökandes, surandes eller bara pratandes i telefon.
5. Jag är med i Ung vänster.
6. Matte och NO var mina starkaste ämnen, men till allas stora förtret vägrade jag gå natur. Jag står fast vid att det itne är någon utmaning att behärska matte.
7. Jag kan ibland ha svårt att sätta mig in iatt andra människor inte har exakt samma förkunskaper som jag har.
8. Jag tycker att tåg är det bästa färdmedlet.
9. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att människor som inte arbetar och tänker genusmedvetet är rent korkade. Så fort jag stöter på någon som inte tycker att genus är viktigt tänker jag "h*n kan inte hjälpa det, h*n vet helt enkelt inte bättre". Jag kan inte tro att det finns människor som helt enkelt inte bryr sig.
10. Jag tycker att taklampor ät otroligt fult.
Dag 11: mina syskon
Veronica (som snart fyller 30) är äldst. Vi har samma mamma, men hon har växt upp med min pappa. Hon har två små barn och har alltid fungerat som en extramamma för mig och Sandra. Hon flyttade hemifrån när hon var sexton, vilket för nioåriga Therese var väldigt omvälvande. Hon är den som är mest temperamentsfull utav oss och som kan se det positiva i det mesta. Hon är rationell och ordningssam. Hon tycker om inredning och nu funderar hon på att börja med kick-boxning.
Sandra är sjutton år och har länge varit minstingen bland oss. vi har samma mamma och pappa. Vilket dels betyder att hon blir ganska överbeskyddad men samtidigt inte behöver slita så mycket för att få sin vilja igenom. Hon är den enda som är genuint sportintresserad, men tyvärr satte en knäskada punkt för hennes fotbollsspelande. Sandra är omhändertagande, tänker ofta för mycket på hur andra skall reagera.
Johanna, som fyllde tolv nu i dagarna, är vårt "nyaste" syskon. Hon bor hemma hos pappa och Maria. Hon har snabbt blivit en given del av familjen. Hon är blyg om det är nya, eller många, människor men med familjen förvandlas hon till ett litet yrväder. Hon är en liten samlare och älskar småsaker. som de flesta tolvåringar är hon ibland lite slarvig men är alltid glad och redo för att upptäcka nya saker.
Niklas är vår lilla sladdis, han är bara fyra år. Vi har samma pappa och det märks att han är den riktiga minstingen bland oss. Han är försiktig men får han inte sin vilja igenom så blir han minst sagt irriterad. Han älskar böcker, bokstäver, pussel och Lego och kan sitta och pilla med sina grejer i flera timmar. Han är kramig och trygg i sig själv. Han pratar (och pratar och pratar) med alt och alla.
Sen har jag två styvsyskon på mammas sida med, Johan (24 år) och Karolina (22 år). De är mysiga båda två, men vi träffas inte så jätteofta tyvärr.
Hängde ni med?
Och ni, GOTT NYTT ÅR!
Dag 10: bloggfavoriter
Dantes bibliotek är den bästa bokbloggen som finns (helt objektivt, lovar!)
Dagligen skrattar jag rått åt fotbollsfrun och min favoritförfattarblogg är Lisa Bjärbos. Lady Dahmer har många vettiga åsikter och spontane Frekrik måste ju typ vara det roligaste som finns. Heja Abbe är en fin blogg som ofta trollar fram lite tårar och Lena slår ofta huvudet på spiken med sina lyrikliknande texter.
Ja, det var väl det.
Dag 9: min tro eller livsfilosofi
Jag är egentligen ganska rädd för religioner. Eller mest vad de kan göra med folk. Jag förstår att människor behöver en samhörighet, men jag är rädd för människor som rättfärdigar sina handlingar med hjälp av religion. Då tror jag att det har skett något stort missförstånd någonstans på vägen.
Alltså. Jag är inte religiös. Ibland hoppas jag att det finns någonting som tar vid efter att vi dör, någon slags själavandring. Jag tycker det är deprimerande att allting bara har ett slut men egentligen är dessa tankarna bara för att lugna mig själv. Innerst inne tror jag att vi föds, vi lever, vi dör. Punkt. Jag tror INTE att det finns någon makt som styr våra liv och även om det ibland är frestande att tro på ödet ser jag det mest som trams.
Jag respekterar folk som är troende, jag förstår dem till och med, men mina värderingar stämmer inte överens med tanken om en eller flera gudar.
Däremot tror jag att varje person alltid kan förändra sitt liv, jag tror på att ge människor nya chanser och att hjälpa de som behöver hjälp. Jag tror att man till stor del kan välja lycka genom att styra in sina tankar i en positiv bana och jag tror på medmänsklighet.
Dag 8: mina favoritsaker
2. Min minneslåda (dagböcker, stöldgods från tonårskärlekar, brev, säkerhetsnålar...)
3. Min bokhylla med dess innehåll (detta behövs knappast kommenteras. Jag har en lista med alla böcker som jag har lånat ut och blir GALEN om de inte kommer tillbaka)
4. Mitt skrivbord (det är gammalt och fint. Och vitt. Vitt är fint)
5. Min jordglob (den är fin. Och det är ganska coolt att ha hela jorden i sitt vardagsrum. Dessutom lyser den)
6. Mina fotoalbum (de är fina. Och pyssliga)
Mycket fint helt enkelt.
Tror att det var det hela.
Dag 7: mina vänner
Jag och M har känt varandra sen vi var två-tre år. Vi klättrade upp på hundhinder utan att kunna ta oss ner och när vi blev äldre lekte vi att vi var fångade av någon ond människa. Vi bodde på M's övervåning och fick inte gå ner. Vi hade hittat ett par gamla mjölkkannor och dem hissade vi ner med jämna mellanrum för att få mat och vatten. Ibland fick M's lillasyster vara med, då fick hon leka vår sjuka syster och hennes enda uppgift var att ligga i sängen och leka sjuk.
Vi glömde bort varandra ett tag där, men sedan var jag hemma hos henne på nyårsmiddag när jag var tretton och vi hittade en gemensam nämnare. Hästar och åter hästar. Trots att M försökte ta livet av mig den natten (hon tyckte att det var lämpligt att slå en kullebytta på mig i sömnen) så har vi hängt ihop sedan dess. Det har varit ridläger, festivaler, New York, Berlin, randiga strumpbyxor, hallonsoda, arbetsshots och en jävla massa timmar i telefon.
M är min bästis och hon kommer alltid vara det och jag är otroligt glad över att hon äntligen bor i samma stad som jag.
S kom till min klass i sjuan, från Tjön. Hon bodde tillfälligt hemma hos sin mormor och morfar och kände sig nog ganska bortkommen. Jag hade flyttat till stan från landet i trean och hade ganska svårt att komma in i den nya miljön och var rädd att samma sak skulle hända S. Jag tog henne till mig redan första dagen och under de två veckorna som hon bodde hos sin mormor och morfar var hon nog mer hos mig än hos dem.
Vi var så nära under högstadiet att hennes pappa trodde att vi var tillsammans. Vi sov ofta ihop och i skolan var det hon och jag mot världen. Vi tog hål i varandras öron under tråkiga gudstjänster på konfirmationsläger, vi drack oss fulla i skogen bakom skolan. Vi åkte på konfirmationsläger i Frankrike för att skrämma nunnorna, vi åkte på roadtrip i Spanien efter gymnasiet och vi bodde i Alicante ett halvår tillsammans.
Jag och S har ganska lätt för att bli irriterade på varandra, men vi har lärt oss att se när den andre behöver lite andrum. Just nu pluggar hon 50 mil härifrån och det suger väldigt mycket. När vi träffas blir vi båda två ledsna över att det kommer ta så lång tid innan vi ses igen.
När jag var fjorton tyckte jag att det här med pojkar var ganska spännande och när då en pojke visade mig lite uppmärksamhet var jag ganska omgående fast. Vi flörtade en hel del under en lång tid, men så småningom insåg vi båda två att vi var för viktigta för varandra för att vi skulle kasta bort det vi hade på en flört. M (ja, en till) och jag kan oroväckande ofta läsa varandras tankar och han är nog den av mina vänner som jag är mest lik till sättet.
Vi har i omgångar haft problem med att träffas regelbundet, men det är (till skillnad från mina andra vännerrelationer) ingenting som tär på vår relation. Vi är väl vana antar jag. När vi träffas försvinner tiden och vi pratar om konstiga saker som vi båda två har svårt att prata med någon annan om.
M är den som jag har tätast smskontakt med och vi skriver ofta långa mail till varandra. Vi har ett ganska rått förhållande till varandra och har lätt för att gäcka varandra. Det är precis som det skall vara.
På gymnasiet träffade jag en svart och svår tjej som inte alls hade några planer på att släppa in en blond babblande Therese i sitt liv, men ganska snart vann min charm över henne. Vi har dansat ner blommor, skrivit dikter till skoltidningen, gömt oss för läskiga rollspelande män och hängt alldeles för mycket på andra lång.
Vi sörjde café Javas undergång, förbannade lärarna, skrev långa brev till varandra när jag var i Spanien och har tröstat varandra vid olika sorters uppbrott (glass och choklad I say). L och jag är lika envisa och antagligen är det därför som vi så effektivt undviker att bråka.
L har bott i sin lägenhet ganska exakt ett år längre än vad jag har bott i min och på den tiden har hon hunnit göra om den ungefär sjuttio gånger. Köket är nu inne på sin femte färg och alla möbler är utbytta minst en gång. Detta är ganska praktiskt, då jag alltid kan hänvisa till att L är värre, vad det än gäller.
Yes, detta är mina fyra bästa.
(I högstadiet hade jag en kompis, A, som jag sörjer mycket att jag tappade kontakten med men jag är för feg för att höra av mig till honom nu. Han var riktigt bra.)
Dag 6: om det här vore min sista dag
Skall vi vara helt ärliga hade jag panikat en hel del. Jag hade troligen sprungit runt som en yr hörna och gråtit okontrollerat. Men om vi skall se till vad jag ÖNSKAR att jag hade gjort passar resten av den här dagen in ganska bra. Jag skall nämligen baka lussekatter lillebror! Sen hade jag försökt träffa så många av personerna som står mig närmast som möjligt. Jag hade skrivit brev till alla som jag bryr mig om och jag hade planerat min begravning.
Jag hade bestämt vem som jag vill ska få vad av mina saker och sen hade jag ätit en jävla massa choklad. Typ så.
Dag 5: vad är kärlek?
Kärlek är allt för stort för att gå att definera. Kärleken till min pojkvän ser inte likadan ut som den till mina vänner eller min familj. Kärleken till min säng är inte som den till mina böcker.
Den självklaraste kärleken är den till min familj. De måste älska mig, de har inget val (nåja, det har de väl i princip. Men jag är ganska älskvärd så de tycker om mig). Jag kan strunta i att ringa dem under en vecka när mitt huvud är fullproppat av en massa måsten. Jag kan ringa mitt i natten och kräva att de skall hämta mig för att jag är ledsen. Jag kan bjuda in mig själv på söndagsmiddag när jag inte orkar laga mat. De känner mig och inser att de måste hämta mig på IKEA när jag köpt en bokhylla som väger 70 kg, även om jag själv tror att det skall gå så braaaa såååå att ta den på bussen.
Kärleken till Jonas är delvis likadan, delvis annorlunda. Vi kan inte strunta i varandra en vecka. Det funkar inte så i ett förhållande. Du kan ha blivit nermejad av en traktor, men du skall fanimej ringa och tala om att du eventuellt blir lite sen till middagen. Men med honom kan jag vara hur som helst. Han står ut med mitt PMSiga jag, han tröstar när folk är idioter och skrattar åt mig när jag är barnslig. Precis som det skall vara.
Mina vänner kan jag förvisso strunta i en vecka (hej, de gör samma sak. Det är så vi funkar) för att sedan köra en period då vi intensivträffas. Jag har två riktigt riktigt riktigt nära vänner och två riktigt riktigt nära. En hittade jag på en agilitybana när jag var tre, en hittade jag ensam och ny i klassrummet när jag var tretton, en hittade jag på ett forum när jag var fjorton och en hittade jag svarthårig och rabiat när jag var sexton. Och dem håller jag fast vid. De vet mer om mig än någon annan och det är så det skall vara.
Sen finns ju självklart kärleken till olika ting. Jag har en låda med minnen (brev, dagböcker, foton, kepsar, halsband osv) som jag skulle bli väldigt ledsen om den försvann. Jag har Smulan, som nog är min käraste ägodel. H*n följde länge med på alla mina resor och åker jag själv någonstans är Smulan med i handbagaget. Mina böcker är väldigt viktiga för mig, likaså min säng. Men hallå, jag överlever väl egentligen utan alla de där sakerna.
Dag 4: det här åt jag idag
Dagens uppgift är nog den tråkigaste. Vem bryr sig om vad jag har ätit idag? Vad gör det för skillnad? Vad lär ni er om mig?
Ja, jag kunde kanske ha ändrat uppgiften, men all min kreation går just nu till att skriva hemtenta. I didaktik. Det är så tråååååkigt. Egentligen är det mest ordbajseri, men jag börjar tröttna på det nu. Det ger ingenting.
Just ja, mat var det ja. Hittills har jag ätit två salamimackor, fyra digestivekex med massa smör på och en apelsin. Och druckit två av glas ProVivas ekologiska björnbärsdryck. Mums! Om man har i åtanke att jag var uppe 6.50 låter det lite magert, men tänker man sedan på att jag sov 11-13 så känns det lite bättre.
Ikväll planerar jag att göra flygande Jacob, skall bara palla mig till affären och köpa bananer först. Allt snack om mat gör mig hungrig. Jag skall nog ta mig en apelsin nu. Eller kanske en kiwi.
Frågor på det?
Dag 3: mina föräldrar
Mamma heter Annica, hon jobbar med något fiffigt inom ekonomi och bor så att man ser vattnet. Hon är extremt ödmjuk, är en städfascist (när jag var tonåring gav hon helt enkelt upp och beordrade mig att stänga dörren. Min kära syster har det värre, mamma måste gå in i hennes rum vare dag för att komma åt sin garderob).
Mamma har alltid varit galen i julen eller, rättare sagt, i tomtar. Hon har det lite som en sport att få in så många tomtar som möjligt på så lite yta som möjligt. När jag flyttade hemifrån försökte hon (utan att överdriva) lasta på mig tre flyttkartonger tomtar. Jag nöjde mig med en pappåse.
Jag och mamma bråkar aldrig. Förutom när jag skulle ta körkort, då kunde vi knappt sitta i samma bil utan att få ett utbrott på varandra. ("Men säg till INNAN jag skall svänga så är du snäll", "Ja. Jag VET att vi ska svänga där, tror du att jag är född bakom en sten?!")
Mamma har alltid engagerat sig i ungdomar och vårt hus har alltid varit öppet för den som har behövt det. Både mina och Veronicas kompisar har bott hemma hos oss när de inte har haft det så lätt hemma. Nu ser väl situationen lite annorlunda ut, men man vet att mamma alltid lyssnar när man behöver det.
Pappa bor på landet (gatubelysningen slutar efter hans hus och man får akta sig för älgar när man går till bussen, det ÄR landet) och är lika envis som jag. Detta ledde till en hel del dispyter när jag var tonåring, men nu är pappa bäst.
Jag och pappa är nog ganska lika till sättet. Han är också en stor retsticka som bara är såååå piiiiinsam för mina tonårssystrar. Han är lite körd där. Vad han än gör är han piiiiinsam, jag tror han att lever lite på den bilden. Han är även en obotlig sportnörd och vet alltid bättre än domaren (nåja, han har själv varit fotbollsdomare så det kanske ligger något i det. Ibland).
Pappa är fastighetsskötare och har varit det i hela mitt liv. Det är honom jag ringer för att bli guidad genom ett avloppsstopp eller för att lista ut hur man egentligen gör när man borrar i betong. Nu ska han dock sluta som fastighetsskötare och bli någon slags tjänsteman (fint ska det vara) och hela min värld är i gungning.
Pappa är rättvis, kärleksfull och givmild. Han är otroligt familjekär och jag har nog aldrig varit så stolt som när han ringde och berättade att jag skulle få en syster. En då elvaårig syster med mycket upplevelser i bagaget som nu är en del av våran familj. Som pappa öppnade sin famn för. Det är stort.
Mamma och pappa skildes när jag precis hade fyllt nio. Vi flyttade från vårt hus på landet till två lägenheter i stan. Sen dess har jag haft en en handfull olika bonusföräldrar. För uppskattningsvis sex-sju år sedan träffade pappa Maria, vilket var det bästa han kunde göra. För typ tre-fyra år sedan träffade mamma Lenny, vilket var det bästa hon kunde göra. Så kort sagt, jag har de bästa bonusföräldrarna som dessutom gör mina föräldrar lyckliga, win, win!
Dag 2: min första kärlek
Om vi bortser från killen som var mitt allt när jag var 3-9 år, David. Han var killen jag skulle gifta mig med och som jag spenderade varje vaket tillfälle med. Vi lekte häst i skogen bakom mitt hus (för att du tuffa killarna inte skulle se att han 1. lekte med en TJEJ och 2. lekte HÄST), vi lekte tjuv och polis, åkte pulka rakt in i träd, sjöng konstiga sånger, klättrade i träd, höll varandra i handen om vi skulle gå någonstans, tog fart på varandras gungor, plockade vinbär och åkte skridskor ihop. Visst, jag hade andra vänner. Men det var David som jag skulle gifta mig med. Och vilken tur att min dagmamma (ja, vi hade sådant på landet) var hans mamma!
Alltså, om vi bortser från David och om vi även bortser från alla tonårskärlekar i stil med "åh-herre-gud-han-tittade-på-mig-vad-ska-jag-göra-jag-är-så-kär-så-jag-döööööööööör" som gick över på ungefär två timmar och som aldrig någonsin ledde till någonting så är den självklara kandidaten Linus.
Jag träffade honom på vårterminen i åttan. I mars för att vara exakt. Han var ett år yngre (jag SÄGER ju det) och så JÄFLA snygg. Jag var med min familj på skidsemester i Sälen (inte så ocoolt som det kanske låter eftersom jag vid tillfället hade två plastbröder och i alla fall en av dem var väldigt häftig och så. En annan sak som gjorde det hela mindre ocoolt var att min kompis var där samtidigt med sin familj. Fatta vilken tur man kan ha). Kompisen och jag bestämde oss för att vara lite vilda och gå på ett fjälldisco. Skall vi vara ärliga misstänkte jag nog hela tiden att hon skulle banga, men när hon hörde av sig en timme innan discot började blev jag riktigt besviken. För att visa min coola plastbror (som var typ 5 år äldre och nog inte tyckte att jag var så värst intressant) att jag var så jäkla självständig och cool (detvar viktigt med coolheten) bestämde jag mig för att gå till det där nedrans discot själv.
Jag kom dit och insåg direkt at tdet skulle bli en låååång kväll. Jag var alternativ (och cool, glöm inte det!) och hade extremt mycket kajal, mörkbrunt trulsigt hår, säkerhetsnålar i öronen, fjortonhåls kängor och svarta kläder. Jag minns exakt vad jag hade på mig men misstänker att ni inte bryr er så mycket. Hur som. Jag placerade mig på en bänk och planerade att sitta där hela kvällen. Jag tänkte INTE ringa mamma och be henne hämta mig. Det hade ju varit som att erkänna sig besegrad.
Så, bäst som jag satt där och såg svart och otroligt svår ut kommer det fram en snubbe med tuppkam. Han frågar vilken musik jag lyssnar på och jag svarar självsäkert "punk". När han ville ha exempel på band drog jag de vanliga. Ebba grön, Imperiet, Sex Pistols... Men så frågar människan mig om jag lyssnade på Dia Psalma. Det gjorde jag inte. Jag visste inte ens vilka de var. Piiiiiiiinsamt.
Även om jag inledde med att verka sjukt oallmänbildad så satte han sig ändå vid mig. Vi pratade hela kvällen (vi var för coola för att dansa) och tog en lång promenad i den extremt djupa snön. Nästa dag, som var min sista, dissade jag min familj och vi åkte skidor ihop hela dagen. Eller ja. Jag skrattade åt honom när han försökte åka. Vi satt jättejättenära i liften och ramlade titt som tätt in i varandra när vi åkte. Nrä vi skulle säga hej då kysste han mig och jag var obotligt förälskad. Det var ju Linus som jag skulle gifta mig med!
Synd bara att han bodde i Nybro och jag i Göteborg... Vi höll dock kontakten ganska bra och var så där coola och hade ett långdistansförhållande. I september (när jag nyss hade fyllt 15 år) bestämde jag mig för att åka ner till honom och hälsa på. Förutom att jag höll på att dö på tåget så var det verkligen mysigt.
Jag var hos honom två eller tre gånger och han var här lika många. Vi hade ett intensivt förhållande när vi väl sågs. I december gjorde först han, sen jag, slut. Vi träffades på festivaler och trillade tillbaka en hel del gånger. Senare, när båda två skaffade nya förhållanden så höll vi ändå kontakten. Vi träffades sporadiskt och han var länge en av mina bästa vänner.
Dag 1: presentera mig själv
Föräldralogik
Jag har blivit en moraltant.
När jag i veckan vandrade Vasagatan fram med två vänner gick vi om en mamma med sitt barn.
Barnet var i jag-har-nyss-lärt-mig-att-gå-åldern.
Ungen ragglade fram bredvid mamman och barnet men stannade plötsligt.
Lagom tills vi gick om dem stannade barnet och sa något till mamman som högt utbrister
”Men kissa inte i byxorna!”.
Ja, för skuldbelägga barn är en BRA idé.
Ta med en jävla potta ut på promenaden och lyssna på ungens signaler,
skuldbelägg dig själv för att du brister som morsa,
inte ditt barn.
Vidare har jag två gånger den här veckan blivit lätt hysterisk på människor som tycker att det är en superbra idé att INTE samsova med sina småttingar.
De har tyckt att det inte är något konstigt att lägga ungen i en spjälsäng det första man gör när man kommer hem från BB.
Det är urbota dumt ur många perspektiv. Barnet behöver närhet. Barn blir lugna av att höra sina föräldrars hjärtslag. Det är sjukt omständligt att ta sig upp och få upp barnet ur spjälsängen när det för hundrade gången vaknar och vill bli ammat. Det är viktigt att tidigt visa barnet att föräldrarna finns där, direkt, om det är något. Jag tror att det är viktigt för att utveckla barnets trygghetskänsla.
Sen har vi den här idiotdebatten som uppstod efter att Ohly var med i SVTs Utfrågningen.
Ni vet då han pratade om delad föräldraledighet och berättade att hans fru hade använt bröstpump?
Efter det blev debatten helt felvinklad (självklart, nästan alla medier är högerstyrda) och allt fokus låg på bröstpumpens vara eller icke vara. Nästan inga diskussioner har handlat om sakfrågan. Det är som om folk är för rädda för att diskutera det. För det kan ju knappast finnas någon som inte tycker att ett barn har rätt till båda sina föräldrar? Jag säger: lagstadga om delad föräldraledighet, så slipper vi alla diskussioner i stil med ”det är klart att vi vill men vi har inte råd”. Är vi så rädda för att papporna skall ta hand om sina barn? Tror vi inte att de klarar det? Lagstadga så uppstår inte ens diskussionen. Man skall inte skaffa barn om man inte är beredd att ta hand om det, varken som mamma eller pappa.
Visst, man är aldrig så bra förälder som innan man har fått barn. Men detta handlar inte om att hacka på någons föräldraskap. Det handlar i det första fallet om grundläggande pedagogik, vidare om den viktiga anknytningen till barnet och till sist om barnets rätt till båda föräldrarna. Vi vill inte ha fler generationer med pappakomplex.
Som sagt, en moraltant (som är hysteriskt rädd för att Alliansen skall vinna valet).
