Dag 3: mina föräldrar

Mamma heter Annica, hon jobbar med något fiffigt inom ekonomi och bor så att man ser vattnet. Hon är extremt ödmjuk, är en städfascist (när jag var tonåring gav hon helt enkelt upp och beordrade mig att stänga dörren. Min kära syster har det värre, mamma måste gå in i hennes rum vare dag för att komma åt sin garderob).

Mamma har alltid varit galen i julen eller, rättare sagt, i tomtar. Hon har det lite som en sport att få in så många tomtar som möjligt på så lite yta som möjligt. När jag flyttade hemifrån försökte hon (utan att överdriva) lasta på mig tre flyttkartonger tomtar. Jag nöjde mig med en pappåse.

Jag och mamma bråkar aldrig. Förutom när jag skulle ta körkort, då kunde vi knappt sitta i samma bil utan att få ett utbrott på varandra. ("Men säg till INNAN jag skall svänga så är du snäll", "Ja. Jag VET att vi ska svänga där, tror du att jag är född bakom en sten?!")

Mamma har alltid engagerat sig i ungdomar och vårt hus har alltid varit öppet för den som har behövt det. Både mina och Veronicas kompisar har bott hemma hos oss när de inte har haft det så lätt hemma. Nu ser väl situationen lite annorlunda ut, men man vet att mamma alltid lyssnar när man behöver det.

Pappa bor på landet (gatubelysningen slutar efter hans hus och man får akta sig för älgar när man går till bussen, det ÄR landet) och är lika envis som jag. Detta ledde till en hel del dispyter när jag var tonåring, men nu är pappa bäst.

Jag och pappa är nog ganska lika till sättet. Han är också en stor retsticka som bara är såååå piiiiinsam för mina tonårssystrar. Han är lite körd där. Vad han än gör är han piiiiinsam, jag tror han att lever lite på den bilden. Han är även en obotlig sportnörd och vet alltid bättre än domaren (nåja, han har själv varit fotbollsdomare så det kanske ligger något i det. Ibland).

Pappa är fastighetsskötare och har varit det i hela mitt liv. Det är honom jag ringer för att bli guidad genom ett avloppsstopp eller för att lista ut hur man egentligen gör när man borrar i betong. Nu ska han dock sluta som fastighetsskötare och bli någon slags tjänsteman (fint ska det vara) och hela min värld är i gungning.

Pappa är rättvis, kärleksfull och givmild. Han är otroligt familjekär och jag har nog aldrig varit så stolt som när han ringde och berättade att jag skulle få en syster. En då elvaårig syster med mycket upplevelser i bagaget som nu är en del av våran familj. Som pappa öppnade sin famn för. Det är stort.

Mamma och pappa skildes när jag precis hade fyllt nio. Vi flyttade från vårt hus på landet till två lägenheter i stan. Sen dess har jag haft en en handfull olika bonusföräldrar. För uppskattningsvis sex-sju år sedan träffade pappa Maria, vilket var det bästa han kunde göra. För typ tre-fyra år sedan träffade mamma Lenny, vilket var det bästa hon kunde göra. Så kort sagt, jag har de bästa bonusföräldrarna som dessutom gör mina föräldrar lyckliga, win, win!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0