Tussilagos bravader

en fika, en buss, en pojkvän, ett biobesök

och en massa plugg.

Idag blir det finputsning av tenta,

promenad till biblioteket och lämna in fyra böcker, hämta ut en,

träna med syster och lägga mig tidigt.

bifogar ett stycke där kontentan är att titlarna till böckerna man skall analysera är som en livscykel,

ja, då HAR man nog tappat det.

jag gör INGET vettigt nu för jag har ju hela morgondagen på mig att skriva klart den.

Dessutom är den för lång för att jag ska orka läsa igenom vad jag har skrivit.

OCH REFERENSERNA FRÅN HELVETET KAN DÖ.

Det var bara det jag hade att säga.

- människor som säger "är du säker på att du kan göra det?" eller "jag tror inte att du kommer göra det" (nej, jag är inte det minsta säker, men nu MÅSTE jag ju göra det för att överbevisa dig)

-människor som blir uppriktigt upprörda över att mina böcker står i färgordning (jag tänker aldrig ändra på dem, bara för att reeeeeetas)

- kunder som kan ALLT om mitt jobb (sluta, håll TYST, du vet inte vad du pratar om, DET GÅR INTE ATT GÖRA SÅ BARA FÖR ATT DU VILLVILLVILLVILL DET)

- människor som läser till svensklärare men som envisas med att säga att de skall bli svenskalärare (SLUTA GENAST, idioter)

- folk som sitter på min plats på bussen (den är MIN, nu tänker jag sitta och stirra argt på dig tills du flyttar på dig)

- smink på mina badrumsmattor (jag använder dina skrivare, bara för att hämnas)

Det är så tråkigt med hemtentor som så tydligt avslöjar

att läraren i fråga är ute efter en specifik slutsats.

Den som vågar skriva att h*n inte tycker att det är viktigt

(Helst ska man tycka att det är viktigare än att lära sig skriva, räkna och uppföra sig som folk.

Min lärare kommer inte vara nöjd förrän eleverna inte gör annat än att kolla på olika filmklipp '

som man sedan inte följer upp. Den rätta pedagogiska andan.)

Just nu känns det bra att bara kunna stänga in mig med för mycket chips,

för hög musik, böcker som är värda att bläddras sönder och gigantiska mängder post-its.

Jag skapar något och jag skapar något bra.

Ibland så vill man bara inte,
allt är så bra det kan vara på gränsen till perfekt.
Jag borde orka, jag borde svara
och därför känns det så skönt att kunna säga
det är inte jag.

Man väljer inte tentadatum, men detta föll in ganska bra.

Jag skriver, skriver och skriver.

Det är roligt och jag slipper fokusera på allt annat.

Jag leker med tanken att stänga av mobilen,
ta tåget ut i skogen och leva i en vit sekelskiftsvilla i resten av mitt liv.
Jag vill ha en ko i en kedja i trädgården.
Men sen så tänker jag att det nog blir rätt tråkigt ändå.
Och att kossor kanske inte är så kul att diskutera med.

Så jag längtar till ett annat tåg,
äter chips och skriver hemtentor för att få tiden att gå.

Just nu känns det bra att bara kunna stänga in mig med för mycket chips,

för hög musik, böcker som är värda att bläddras sönder och gigantiska mängder post-its.

Jag skapar något och jag skapar något bra.

Ibland så vill man bara inte,
allt är så bra det kan vara på gränsen till perfekt.
Jag borde orka, jag borde svara
och därför känns det så skönt att kunna säga
det är inte jag.

Man väljer inte tentadatum, men detta föll in ganska bra.

Jag skriver, skriver och skriver.

Det är roligt och jag slipper fokusera på allt annat.

Jag leker med tanken att stänga av mobilen,
ta tåget ut i skogen och leva i en vit sekelskiftsvilla i resten av mitt liv.
Jag vill ha en ko i en kedja i trädgården.
Men sen så tänker jag att det nog blir rätt tråkigt ändå.
Och att kossor kanske inte är så kul att diskutera med.

Så jag längtar till ett annat tåg,
äter chips och skriver hemtentor för att få tiden att gå.

tänker att lite vitt vin skulle smaka gott i

men inser att vinet kanske är gammalt.

Häller upp ett fullt glas och provsmakar,

fungerar alldeles utmärkt.

Håller i några centiliter i soppan,

tittar nöjt på det fulla glaset bredvid spisen.

stannar till och inser,

inser att jag är rädd,

att det inte känns okej.

En föreläsare som berättar saker som jag inte redan visste

och en hörsal full med tonårstjejer

som lyssnar med skräckblandad förtjusning.

Jag vet inte vad som skrämmer dem mest,

det som mannen framför dem talar om,

eller faktumet att han skall prata med deras föräldrar i eftermiddag.

När jag var liten skulle jag ha barn när jag var nitton,

då var man vuxen.

Efter många och långa diskussioner ändrades det till tjugotre,

med åtta månaders skilnad mellan oss och våra magar,

max.

När jag satt och lyssnade på vad mannen hade att berätta,

om män som är femtio, pedofiler och som jobbar som ungdomspräster,

om lagar som inte räcker till,

om statistik jag egentligen inte vill se,

om porrbranchen som äger hemsidorna jag var medlem i när jag var yngre

så slår det mig att

det krävs ett enormt mod att bli förälder.

Och att jag som lärare har ett enormt ansvar framför mig.

En söm som lämnar märken, 

hud som knappt tål beröring men skriker efter den ändå. 

Ord som viskas fram, 

Jag vill helst inte prata alls, är rädd för att förstöra.

Men säger jag ändå något så blir det inlindat i liknelser och metaforer.

Mat som lagas med kärlek och broar som bygger sig själva.

Samma siffror dyker upp igen och igen.

Intalar mig att det är något bra,

att det är mitt turnummer.
Att historian vill skriva om sig själv, upprepa något bra.

Skriva den rätt.

Tre år och två månader senare.

Jag börjar ytterligare en gång tro på ödet,

eller kan det vara någon som leker med mig?

Avskavt nagellack och jag kan nog inte göra så mycket annat än att se på och gilla läget.

Krakow 8-11 juni

Budapest 12-15 juni

Cluj-Napoca 16-18 juni

Belgrad 19-22 juni

Skopje 23-25 juni

Nis 26-28 juni

Sarajevo 28 juni-1 juli

Zagreb 1-4 juli

Zadar 4-7 juli

Vän: Mjo, om man har en termos varm chocklad så...

Therese: Men man tar ju med ett spritkök så då kan man koka hur mycket varm choklad som helst. Jag kan sånt, jag har varit scout.

Vän: Okej. Jag är på!

Spisen är utdragen, det är sopa på varje liten kvadratcentimeter i mitt kök

och Bon Jovi är på högsta volym.

En svart sak som hänger i en kedja. Först upptäcker jag att kedjan är för lång, optimistiskt bestämmer jag mig för att korta den. Okej. Länkarna satt hårt, väldigt hårt. Efter dryga halvtimmen är kedjan i lämplig längd. Men då är sladden som skall hänga med kedjan för lång. Alldeles för lång. Okej. Jag kortar den med. Drar ur sladden ur grejen. Kortar ner den utan större problem. Täljer fram koppartråden i kablarna. Allt går bra. Sen skall skiten in i lampan igen. Allt slutar att gå bra under väldigt lång tid... Till slut: INNE. Skruvar ner befintlig hallampa, får skiten i huvudet. Öhm. Det är tre kablar i sladden i taket. Det skall in två i den nya lampan. Lätt matematik. En för mycket. PAAAAPPAAAA? Bort med gulgröna, inga problem. Sätta fast kabeln i lampan. STORA problem. Får tälja fram ny koppartråd i de kablarna med. Uppe i luften. Mycket skrika och tandgnistlan. SÅ DÄR. Upp med skiten i taket, efter att ha skruvat upp en ny krok. Tända-släcka. Funkar. BRA. Spikar fast kabeln i väggen och i taket. Perfekt. Två timmar senare och jag återgår till städningen. Skall gå in på toa och hämta något. TOA-HELVETES-DÖRREN-SLÅR-I LAMPAN. JAG VILL DÖÖÖÖÖDA NÅGON.

Jag och Michaela var i Spanien, Franco var fortfarande diktator där.

Vi hade hamnat på någon fest där mina fastrar och Michaelas mostrar var med.

Alla människor stod i någon slags ring med famnen full av ballonger,

vi skulle lyssna på någon form av ledare som utmärkte sig genom att bära en rosa dräkt.

Plötsligt börjar mina fastrar och Michaelas mostrar sjunga på någon konstig barnlåt,

så vi hör inte vad ledaren säger.

Jag och Michaela bestämmer oss för att springa till andra änden av cirkeln för att kunna höra bättre.

När vi kommer fram blir det ett plötsligt scenbyte,

solen går i moln och det börjar ösregna.

Alla ballonger går i sönder, utan en av mina, som visar sig vara Franco.

Är ni med? Min ballong är alltså diktatorn Franco.

Plötsligt kommer en massa militärer springande mot mig.

De skall göra allt för att rädda ballong-Franco.

Jag märker hur luften börjar gå ur ballongen och jag inser att jag nog blir dödad om det är mitt fel att Franco dör.

Jag lägger mig på marken och börjar försöka blåsa upp ballongen (någon form av mun-mot-mun metod)

medan en soldat trycker på ballongens "mage" (hjärt- och lungräddning).

Till slut sinar luften ur ballongen ur och i min hand har jag en gul tom mask.

Det sista soldaten säger, innan jag vaknar, är:

"Nu kommer alla hata dig för att du har dödat Franco".

Tankar som detta väcker:

1. Varför skulle alla hata mig om jag nu dödade Franco? Är spanjorerna lite lätt destruktiva?

2. Betyder det här att jag har hånglat med Franco?
3. Är jag psykiskt störd?

jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag skall säga.

I brist på annat äter jag glass,

dricker te och är glad för de fasta punkterna jag har.

Tågluff i Europa i juni eller juli.

Prag i augusti.

Toppa det med två otroligt stimulerande och utmanande terminer svenska

och ni har mitt år!

Förpubertal pojke med Ed Hardy-keps,

rosa kalsonger och piké som kommer in genom klassrummet,

granskar lärarstudenten uppifrån och ner och säger

"Hej baby" för att en kvart senare falla ner på knä och fråga om de skall gifta sig.