Tussilagos bravader

Jag har ingen självdisciplin, jag är envis som en get, är känslosam och kan ibland vara lite inåtvänd. Fast inget utav det här är något som jag ser som något typiskt dåligt, i vissa situationer är det bra, i andra dåligt.

Min mormor är nog min största förebild. Hon har varit med om mycket hemska och svåra saker men är så jäkla full i fan hela tiden. Jag var mycket hos henne och morfar när jag var liten och jag har alltid sett upp till henne. Hon har alltid kunnat hjälpa mig när jag har varit ledsen och jag tror att det är hon som har gett mig min envishet.

En annan förebild är min matte- och NO-lärare från högstadiet. Hon var verkligen bäst. Blir jag hälften så bra lärare som henne så är jag nöjd.

Sen är jag dålig på det där med förebilder. Det finns många människor som är inspirerande men få som jag har som riktiga förebilder.

Jag ångrar att jag inte började läsa franska i ettan istället för i tvåan, att jag inte sa upp mig från mitt jobb på Statoil innan jag började må dåligt över att gå dit, att jag inte har lärt mig spela piano fast jag vill så otroligt mycket, att jag inte kämpade med att få min fågel tam när hon var en bebis och sen ångrar jag en sak som jag sa på en nyårsfest i nian.

Att ångra stora saker är bara fjantigt. Det har antagligen påverkat mitt liv och är en del av mig idag. Även om jag har varit med om en del knepiga grejer så är det ingenting som jag ångrar att jag har gjort.

(Okej, hade jag fått välja så hade jag nog helst sluppit att bli rånad, att ensam ta hand om en knivskadad man, att lugna en man som hade ett drogrelaterat epilepsianfall och låsa in mig och en kvinna (som hade blivit misshandlad och utsatt för ett våldtäktsförsök) på stationen när männen stod utanför och slog på dörren. Men det är saker som inte riktigt är mitt fel så det är svårt för mig att ångra dem.)

Min hemtenta har nu en framsida - utan sidnumrering.

Det har hänt en hel del pinsamt i mitt liv. Något som dock fortfarande är jobbig är en händelse som inträffade första gången som jag var på språkresa i Spanien. Jag var sjutton år och ja, det var väl en hel del utekvällar med mycket sangria, dans och roligheter. Vilket i sin tur ledde till att jag inte alltid var så jättepigg när jag var i skolan.

En dag (nåja, det hände väl kanske fler gånger) hade vi bara varit hemma och bytt kläder mellan utekvällen och skolan och jag var allt annat än med i huvudet. Vi höll på med adjektiv och hur man böjer med beroende på vilket kön den/det man talar om har. Vi fick i uppgift att utifrån en lista med en massa adjektiv säga något om den som satt till höger om oss och läraren poängterade att det skulle vara något snällt.

Jag var så borta så jag hade ingen koll på vad orden betydde och det tog en stund innan jag ens var med på vad uppgiften gick ut på. I ren panik slog jag upp ett ord som betydde typ social och jag konstruerade hela meningen i förväg i mitt huvud. Jag höll till och med fingret vid rätt ord för att inte göra bort mig.

Mannen som jag skulle beskriva var i 35-40 års åldern, skallig, ganska ensam och inte direkt fager. När det blev min tur blev det någon slags kortslutning i min hjärna, jag hade på något vis tappat bort ordet och hade istället fingret vid ordet som stod på raden över det jag hade valt. Utan att reflektera över att det inte var samma ord så säger jag vad jag hade planerat, men istället för att säga att manen var väldigt social säger jag att han var väldigt ful! Inför hela klassen, som självklart bryter ihop. Läraren försöker säga till mig att jag faktiskt skulle säga något snällt och att det kan ju hända att jag tycker att han är ful, men så säger man inte. Först då inser jag vad jag har sagt och mina tappra försök att förklara mig gick minst sagt sådär...

Usch. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det!

Igår budade jag hem ett par tygskor fär 3 kronor,

Igår frågade Jonas om jag är sugen på att åka till Öland över påsk. Självklart är jag det!
Och nu sitter jag och skriver på den första av två hemtentor som skall in nästa helg och hittills har jag haft riktigt flyt. Texten skriver sig själv och formuleringarna är riktigt snygga, känns väldigt skönt!

Nästa hemtenta offentliggörs i eftermiddag, vi får väl se om jag uppskattar den lika mycket.

Jag är en sån där hopplös människa som blir i det närmsta deprimerad om jag inte har något att se fram emot.

Är det någon som inte tycker att det är speciellt konstigt att Libyens ledare är minst sagt förvirrad?

De senaste dagara har jag haft ett galet sommarbegär.

Jag vaknar mitt i natten,

Familjer suger ibland

Jag har ganska många tidiga minnen, men ett ritkigt fint minne som jag har är från min mormor och morfars land i Söne, utanför Lidköping. Jag spenderade en stor del av mina sommarlov där. Oftast utan mamma och pappa. Ibland var Sandra med, men hon var aldrig där lika länge som jag var, hon var ju fortfarande rätt liten.

Hur som, vi bodde i en husvagn ute i skogen på min mormors kusiner Bengt, Benny och Brittas mark. Bengt och Benny hade ett helt stall fullt med travhästar och ett enormt jordgubbsland, så ni kan ju tänka att jag var i himlen.

Jag har många fina minnen från de här somrarna. Blåbärsjakt i skogen, promenader i hästhagarna, långa svettiga timmar i potatislandet, en massa nattvakanden för att hålla koll på fölande hästar... Men det jag tänker på nu är när höet skulle tas in. 

De hade alltså stora åkrar och när havren var skördad och höet hade torkat åkte man med en stor traktor men någon slags maskin efter som samlade ihop allt hö, gjorde det till balar och spottade sen ut dem i höskrindan som drogs efter traktorn. Där var det min, morfars och Bennys uppgift att ordna balarna i fina högar. Det luktade sommar, stacks överallt och var otroligt stressigt. Men mitt i allt det hade Benny tid att skämta med mig. Jag hade tagit en paus och gjort mig en "höfåtölj" när Benny pötsligt lägger några höbalar över mig så jag är instängd bland allt underbart hö. Jag skrattade hysteriskt mycket och Benny hade självklart koll på situationen. Men min morfar, som var av den ängsliga sorten, skällde ut stackars Benny efter noter.

Martin Rasmusson. Vi var vänner med det där lilla extra pirret i magen och vi visste nog båda två att det skulle ske i sinom tid. Jag är rätt säker på att vi gick i sjuan (å herre gud, ALLA hade verkligen kysst någon innan jag gjorde det. Jag var så hopplöst efter) och det hände i mitt aprikosa flickrum, i min säng, på mitt fula blommiga överkast.

Det var han, jag, Cissi, Daniel och Nina som var där och skulle "kolla på film". (Snälla, dra den om räven med) Cissi och Daniel var hopplöst förälskade i varandra och nu i efterhand tycker jag ganska synd om Nina. Det var nog bara hon som såg filmen Ten things I hate about you (min favoritfilm back then, pinsamt)...

Jag och Martin låg i min säng och ja, det dröjde nog inte länge innan våra tungor var inne i varandras munnar. Jag minns det som ganska omständigt (alltså, ligga på sidan och kyssar är ju inte det lättaste!), spännande och förvånande. Var det allt liksom?

Nåja. Vi småhånglade i några timmar, höll varandra i handen när jag sedan följde dem hem, fick utstå folks girningar i skolan dagen efter och gjorde aldrig mer om det. Vi var nog kära i varandra ett bra tag till, men det blev liksom aldrig av. Han var ju trots allt en av mina bästa vänner och vi hade annat att göra än att kyssas. Konstigt nog blev det aldrig pinsamt mellan oss. Det var väl något som behövde komma ut för att vi skulle kunna fortsätta som vanligt.

Sen växte vi ifrån varandra, men jag har koll på honom via Facebook. Så klart.

Vem har sagt att trettio dagar måsta komma i rad? Uppenbarligen inte jag i alla fall.

Då så, mina drömmar.

Ja, förutom det uppenbara att jag någon gång (om si sådär sju och en halv termin) vill ha ett lärarjobb på lämplig högstadie- eller gymnasieskola så vill jag även utbilda mig till speciallärare (för tretton terminer på universitetet är inte nog för mig), forska i samhällskunskap eller litteratur (just nu är jag sugen på en mix av de båda) och så småningom kanske undervisa på universitetet. Det hade varit häftigt att publicera lite böcker och så med.

Jag vill åka till Ghana och arbeta på ett barnhem (kanske blir verklighet redan nästa termin, vi får se lite om det går som jag vill) och tågluffa mer i Europa. Jag när en dröm om att äta tapas i Bilbao, muta gränsvakter i sydamerika och klappa kossor i Indien.

På tal om kossor är det ett djur som jag gärna vill ha som husdjur, gärna med lite höns som kompisar. Jag vill bo på en gård, men inte tvingas gå upp halv fem varje morgon. Jag vill bo på landet i en sekelskiftsvilla med trägolv, men det skall gå bussar till stan. Jag vill ha ett bibliotek och en drös ungar som kan uppföra sig som folk. Någon dag vill jag nog ha ett fosterbarn alternativt adoptera.

Jag vill ha en stor hund som skall heta Skalman och jag drömmer om att det är vår nu. Gärna typ igår.

Hamrar mig på fingret istället för att läsa avhandlingar om tonårsflickors läsning.

(Min systers hund låg i mitt knä och jag masserade honom på magen)
Veronica: Haha, vad gör du? Smeker du hans bröstvårtor? Haha! Akta så han inte blir kåt och börjar jucka mot dig. Han fungerar precis som vanliga män, de blir upphetsade om man pillar på deras bröstvårtor!
Therese: Haha. Bortsett från att han har några fler än vanliga män har...
Veronica: Ja, men precis! Lite svårt att håla koll på alla åtta bröstvårtor samtidigt!
Sandra: Vadå åtta? Hanhundar har väl bara två? De som sitter precis vid snoppen?

Jag skulle ha behövt sitta med näsan i mina pedagogikböcker hela dagen,

Jag drog just en parallell mellan döden och maskulinitet.

Den just nu uppenbara är att jag är expert på att smita ifrån tentapluggande. Jag har förvisso två dygn av tentaskrivande kvar, så är börjar inte läget bli akut.

Något som jag däremot arbetar aktivt med är att jag lätt får dåligt samvete. Jag bestämmer själv över mitt liv och det är inte rätt att jag skall gå och må dåligt för att jag inte orkar med allt som förväntas av mig.

Jag är en riktig slarver. Jag har svårt för att ställa tillbaka saker där de skall vara och bygger ofta små torn lite här och var. Detta är synd då¨jag blir stressad av stökiga lägenheter, men hur mycket jag än försöker ändra på mig faller jag alltid tillbaka i samma mönster.

Något som inte jag ser som en last, men som kan bli lite jobbigt då jag har vänner på andra sidan Sverige, är att jag avskyr att prata i telefon. Det är så tråkigt och jag blir extremt rastlös.

Andra dåliga vanor är att jag alltid river sönder sårskorpor, att jag glömmer av att boka tvättid, att jag är en slav unde rmin kalender och att jag tror att döda ting hör, och förstår mig, när jag skäller på dem.