Tussilagos bravader

Det har hänt en hel del pinsamt i mitt liv. Något som dock fortfarande är jobbig är en händelse som inträffade första gången som jag var på språkresa i Spanien. Jag var sjutton år och ja, det var väl en hel del utekvällar med mycket sangria, dans och roligheter. Vilket i sin tur ledde till att jag inte alltid var så jättepigg när jag var i skolan.

En dag (nåja, det hände väl kanske fler gånger) hade vi bara varit hemma och bytt kläder mellan utekvällen och skolan och jag var allt annat än med i huvudet. Vi höll på med adjektiv och hur man böjer med beroende på vilket kön den/det man talar om har. Vi fick i uppgift att utifrån en lista med en massa adjektiv säga något om den som satt till höger om oss och läraren poängterade att det skulle vara något snällt.

Jag var så borta så jag hade ingen koll på vad orden betydde och det tog en stund innan jag ens var med på vad uppgiften gick ut på. I ren panik slog jag upp ett ord som betydde typ social och jag konstruerade hela meningen i förväg i mitt huvud. Jag höll till och med fingret vid rätt ord för att inte göra bort mig.

Mannen som jag skulle beskriva var i 35-40 års åldern, skallig, ganska ensam och inte direkt fager. När det blev min tur blev det någon slags kortslutning i min hjärna, jag hade på något vis tappat bort ordet och hade istället fingret vid ordet som stod på raden över det jag hade valt. Utan att reflektera över att det inte var samma ord så säger jag vad jag hade planerat, men istället för att säga att manen var väldigt social säger jag att han var väldigt ful! Inför hela klassen, som självklart bryter ihop. Läraren försöker säga till mig att jag faktiskt skulle säga något snällt och att det kan ju hända att jag tycker att han är ful, men så säger man inte. Först då inser jag vad jag har sagt och mina tappra försök att förklara mig gick minst sagt sådär...

Usch. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det!