Big day coming

Genom nya Spotify kan man se andra människors profiler och spellistor.
Efter lite planlöst surfande hamnade jag på en mina högstadiebästisars sida
och nostalgin slog mig hårt i magen.

När vi gick i åttan eller nian hade vi någon form av illusion om att vi skulle starta ett band.
Vi hade en fritidsledare som hjälpte oss att ordna en lokal i kyrkans källare,
där fanns instrument och lämplig ljudisolering (vilket var mer än behövligt).
Vi skrev ut sångtexten och ackorden till den lättaste låten vi hittade
och sen började vi repa.

Jag tror aldrig att vi kom längre än att spela refrängen,
det var så mycket annat som hägrade.
I ett annat rum i källaren hade kyrkan någon slags second hand-butik där vi testade en massa fula kläder,
åt andra hållet fanns det läskiga rummet där de förvar kistorna innan begravningarna
(ni behöver inte få hjärtattack, vi stod bara i rummet och var otroligt skärrade).
Sprang man upp för alla trapporna hamnade man vid orgeln som även den var väldigt spännande.

I våra mer seriösare stunder ringde vi en vän
för att lära oss hur man skulle hålla fingrarna på de där förbannade gitarrerna.

Jag kan fortfarande inte spela gitarr,
men vi hade förbannat kul där i källaren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0