Tussilagos bravader

Ni minns att jag lovade er att gå till läkaren att gå till läkaren i dag om jag inte mådde bättre?
Ögoninflamationen har nästan gett med sig,
men den har gett plats för stora hals- och öronsmärtor.
Efter att ha gått upp vid åtta och ringt vårdcentralen
(men neeej, här har vi ett system så man kan ställa sig i kö redan klockan sex på morgonen,
så alla tider är redan tagna... Kanske kan du åka till akuten?)
fick jag snabbt styra om mina steg mot Järntorget.

En halvtimma senare och tre hundra konor fattigare satt jag där med en ask penicillin och fattade ingenting.
Jag har inte halsfluss och inte öroninflammation.
Nej, jag har någon intressant bakterie med ett ännu intressantare namn
som sätter sig i ögonen  och sen kan orsaka hals- och öronont.
Säger du det?

Det positiva är att det inte smittar det minsta lilla
(om jag nu inte skulle peta mig i ögonen och sen peta någon annan i ögonen,
men jag tycker att vi kan strunta i det, bara för en vecka)
och jag får jobba och umgås som vanligt.

När jag hade hämtat ut medicin och paket på Axel
tog jag en promenad hem och det kändes precis som om det gick någon något steg bakom mig.
Gatan visade två skuggor, men det var bara jag där.
Vindarna kändes lite extra varma och jag blev plötsligt jätteglad och lugn.
Agnostiker som jag är var jag övertygad (nåja, i min fantasi i alla fall)
om att morfar var ute och promenerade med mig.

Sedan berättade mormor att det i dag är ett år sedan han åkte in på Sahlgrenska första gången.
Hur läskigt är inte det?
Men jag kan tänka mig att den envise lille gubben är med än måttligt upprörd över att han aldrig var i min lägenhet,
så han skulle väl bara kolla läget.