Tussilagos bravader

Dagarna blir så långa när man har tidiga föreläsningar
och trots att jag har hur mycket som helst att göra
sitter jag och river sönder huden av rastlöshet.

Solen hånar mig för att jag inte tar tillvara på de få soliga dagarna som vi får i vårt land,
förkylningen gör att jag inte kan träna och alltså missar dejten med min syster.
Jag är glad, jag rent av lycklig, det sprätter i magen
och leendet leker på mina läppar.
Trots det kan jag inte sluta att riva sönder min torra ömtåliga hud.

På något vis samsas min ångest med all lycka som finns i mig,
de visar sig samtidigt, formar mina tankar.

Jag känner att jag måste, måste, göra något med dagen,
dagen som innan jag vet ordet av kommer att ha övergått i natt.

Jag måste ha saker att göra,
annars sprätter det i mina fingrar och jag biter sönder mina naglar.
Jag satt och rev bort en lös nagelflik och då ringer en vän:
Vill du ta en fika runt halv sex?

Om jag vill.
Nu skall jag bara få pluggat allt som jag borde plugga innan dess.
Strax.