Tussilagos bravader

Jag har klarat nitton höstar och tänker ge mig fan på att den dagen jag dör
inte skall vara en kall jävla oktoberdag.
Det är samma visa om och om igen,
mer eller mindre diskret.
I år verkar det gå åt det mindre diskreta hållet.

Ett av mina tidigaste minnen är från ängen vid Lilla Edets Brukshundsklubbs klubbstuga.
Jag var tre-fyra år och världen var till för att utforskas.
Det var jag och en annan tölta som lekte kurragömma i hundtunnlarna,
som hoppade över hinder och som balanserade på gungbrädor.
Vi drack varm choklad och hade på oss något rosa som våra mammor hade valt.
I luften fanns en slags spänning, ett löfte.
Vi skulle ta över världen.
Hon finns fortfarande där.

En kväll för snart två år sedan såg hon till att jag tog mig ur mitt näste,
vi målade naglarna och läpparna knallröda och tog en flaska vin från min mamma.
Den kvällen mötte jag någon som rubbade mina cirklar,
som förstörde vad jag hade planerat och som fick mig att tappa fotfästet.
"Jag fångar dig, det är lugnt"
Han finns fortfarande där och håller vad han lovade.

Jag vet inte hur många vakna nätter som har gått sen vi började prata,
började förstå.
Jag tror vi var ungefär femton och sen dess har det varit många toppar och många dalar.
Jag har lärt mig att jag sällan är ensam om att känna som jag känner,
det finns alltid en till som känner exakt likadant.
Som säger exakt rätt saker.
Han finns också fortfarande där.

Jag kan åka jorden runt, eller bara stänga in mig i ett rum,
er tre blir jag nog inte av med i första taget.
Hoppas jag.