Tussilagos bravader

Ett telefonsamtal mitt i natten,
allt jag kan tänka är "Nej, nej, NEJ".

Det var ingen som hade ringt fel,
precis som jag misstänkte.

Jag hade redan bestämt att jag skulle följa med till sjukhuset då det hände,
allra helst hade jag velat sitta där och sakta klappa hans hand
och se hur han bestämde sig för att ta ett sista andetag.
Den sista utandningen skulle vara en ström av slutlig lycka och tillfredsställning.
Nu somnade han istället sakta in i ett tomt rum på Sahlgrenska.
Jag inbillar mig fortfarande att det sista andetaget var ett stilla vinddrag av lycka.

Vi letade fram kläder, grät, kramades och lyckades, som om det var slentrian, 
köra den korta biten upp till sjukhuset.
Han var fortfarande varm, han sov bara. 
Det såg ut som om han skulle vakna vilken sekund som helst.
Jag ville skrika att han fortfarande andades,
men sen slog det mig: det var inte hans bröstkorg som rörde sig upp och ner
utan det var mina hulkningar som gjorde att jag nästan satt och hoppade på stolen.

En ros och en själ som hade vandrat vidare.
Det var tomt, stilla men samtidigt väldigt fint.
För det var det som slog mig när jag hade lugnat ner mig,
det var fint.
Ett mörkt rum, med en tänd adventsljusstjärna i fönstret.
En stjärna som både visade vägen och som gav ifrån sig ett underbart ljusspel på väggen.
Väggen ovanför hans huvud.

Klockan fem den åttonde januari gick vi ut från avdelning tjugonio för sista gången,
jag hade en papperspåse med min morfars tillhörigheter i en påse.
En påse som jag kramade som om den vore livet.
Jag vet inte om jag har släppt den än.