Sahlgrenska, del 1
Det känns väldigt surrealistiskt att sitta instängd i ett rum på nionde våningen
med en skrynklig hand i min.
En hand som inte orkar mer än några tryckningar
då och då som för att vara säker på att jag fortfarande är kvar.
I bland vaknar han, tittar in i mina ögon, försöker säga någonting
eller bara har väldigt ont.
Då är jag glad över att morfinet som han får i armen hjälper väldigt snabbt.
Sen sover han tryggt igen.
För det slog mig, att när han väl sover då sover han tryggt.
Det är som om all världens visdom finns innanför hans hoppsjunkna ansikte.
Hans utstrålning får mig att klara det.
Varje tår som jag torkar bort från honom är en prövnng,
varje ord som fastnar i hans hals och varje gång han öppnar ögonen
och är rädd för att vi är borta, för att han är borta, är en gigantisk prövning.
Men sen när morfinet verkar och han knackar på drömmarnas land känns det genast bättre.
Och värre.
Tänk om han aldrig mera vaknar? Tänk om han vaknar?
Vi blev hemskickade. De trodde att han skulle klara natten.
Vi såg ut att behöva sova.
Vem kan sova?
