Tussilagos bravader

Natten tillbringade jag i Guldheden,
mina drömmars bostadsområde.
Det var jag, den bästa som någonsin har gått i ett par Converse och otaliga koppar te.
Vi samsades om en säng på hundratjugo centimeter i en lägenhet på nitton kvadrat.

En gammal sjuksköterskelägenhet på femte våningen.
Vi tog hissen upp,
tänk er den riktigt gamla sortens hiss.
Med trapphuset som slingrar sig runt det nätbeklädda hissrummet.
Man ser när tyngden åker upp och hissen kommer ner,
springer man tillräckligt snabbt kan man springa runt, och titta in i, hissen när den åker upp.

Dörren till den pyttelilla lägenheten var den samma som en trött sjuksköterska från SU
öppnade varje kväll för x antal år sedan.
Det var något romantiskt över det faktum att vanliga dödliga inte kan låsa upp dörren.
Efter en kvarts bedjande, skrikande och smickrande var vi beredda att ge upp
men då, precis när vi ser hur hissen tar sats från våningen under oss, hörs ett svagt klick.

Kokvrån bestod av två kokplattor, en låda och ett skåp.
Den enda garderoben som fanns fick tjänstgöra som både klädförvaring och städskåp.
En säng i ett hörn och en tv i ett annat hörn.
Två svarta Ikea-hyllor och en massa tända ljus.
En balkong med utsikt över halva Göteborg
och ett helkaklat badrum.

Nitton kvadrat med allt man kan önska sig.