Morfar

Det byggs om i hallen.
Och i klädkammaren.

Morfars sköterska, Maria med det söta ansiktet, sa de illavarslande orden:
"Jaa, vi har gjort en undersökning och det ser inte jättebra ut..
Men jag tror att de tär bäst att läkaren tar det med er.."
Läkaren skall ringa i dag efter klockan elva,
vi sitter som på nålar hela bunten.

Dessutom fungerar fortfarande inte vår hemtelefon.
Den dog på nyår och nu vägrar den att återuppstå,
dessutom har varken jag eller Sandra pengar på mobilen.
Dålig kombination.

Tillbaka till morfar.
Det skär så att se honom ligga i sjukhussängen,
utan möjlighet att ta sig upp, utan möjlighet att njuta av sin sista tid.
När han pratar blir det ofta osammanhängande och virrigt.
Det värsta är att han märker det själv.

Jag skulle villa skriva ett brev till honom,
skulle vilja berätta vad jag minns,
berätta att jag inte bara kommer minnas den sista tiden.
Berätta om sommardagarna på landet,
om när hans bil började koka på motorvägen och vi fick hälla i allt vårat dricksvatten i den
eller berätta om alla dagarna som jag gick hem till dem efter skolan.
Hur skriver man ett sånt brev
och hur vet man om han verkligen kan förstå vad det står?
Och den största frågan:
är inte ett sånt brev en ganska självisk handling?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0