Tussilagos bravader

Den senaste veckan har varit en känslomässig bergochdalbana.
På mindre än ett andetag har jag växlat mellan becksvart sorg,
ilska, frustration, förundran, nervositet, längtan och tvivel.

För fem dagar sen var jag hos läkaren och det var som jag misstänkte.
IBS, en kronisk sjukdom som man helt enkelt måste leva med.
Samma dag satt jag ytterligare åtta timmar på avdelning tjugonio.
En dag av tankar i olika riktningar:
hur säger man ett evighetslångt hej då? hur lever man ett helt liv med en och samma sjukdom?

För fem dagar sen såg jag en människa bestämma sig för att ge upp och sen göra det.
Jag har gråtit, skrikit och undrat.

För fyra dagar sen insåg jag att ett år hade passerat utan att jag riktigt hängde med i svängarna.
Jag lyckades någorlunda med konsten att fokusera på nuet för en stund
och kunde till och med njuta av ett restaurang- och biobesök utan att få för stora skuldkänslor.

För tre dagar sen fick jag reda på att en vän kommer att hamna i fängelse, i tre år, i ett land långt långt borta.
Samma dag fick jag reda på att ett barn i min närhet (nej, inga syskonbarn eller småbröder)
antagligen kommer att bli tvungen att flytta från sin mamma till ett fosterhem.
En hel natt satt jag uppe och undrade hur rättsystemet egentligen såg ut,
hur man bara kan utelämna någon så?
När jag på fullaste allvar övervägde att ta med mig ovan nämnda barn till Spanien
insåg jag att det var dags att sova.

I går blev mina Spanienplaner snabbt söndersmulade och jag kände mig lite smått hysterisk.
Åka själv? Inte åka? Åka själv?
I natt försökte Andreas få mig att se det hela lite klarare, vi la fram idéer,
skällde och stod på nästan samma ställe som tidigare.
I dag pratade jag med en nära vän om mitt Spanienproblem. Vi diskuterade fram och tillbaka och någonstans under mitt och Andreas samtal i natt hade ett litet, litet frö planterats.
Kanske skulle hon vilja åka med?
Efter många om och några men så fnissade hon fram ett :
Varför inte? Man är ju bara ung en gång. När skulle vi åka sa du?

Som ni förstår har det blivit en hel del sträcktittande på Vänner
och en hel del terapisamtal.
Men nu kan det väl inte bli värre, right?

En elegi för alla vägar som vi inte har vandrat än.