Tussilagos bravader

Ambulans,
dropp,
knölar,
CANCER i hela magen utan att ha klagat det minsta,
sjukhus,
nej.

Det känns konstigt att jag så småningom kommer att vänja mig vid tanken på att vakna upp varje morgon utan att ha en morfar. Jag kommer antagligen inte ens reflektera så mycket över det efter ett tag. Min morfar. Borta? Just nu känns den tanken som något väldigt avlägset och diffust. Så fort någon sån liten tanke vågar sig in i min hjärna tränger jag snabbt undan den. Jag tror det kallas förnekelse.

När jag är uppe och hälsar på honom på sjukhuset så vill jag bara krypa ner i hans sjukhussäng och lägga mig nära, nära och bara låta min friskhet stråla in i honom och jaga ut allt elakt ur hans kropp. Jag vill ge honom en bit av mig själv. "Här, ät och bli stark!" Jag vill slippa röra honom med försiktiga rörelser med en överhängande rädsla att krossa någonting. Jag vill att han skall bli som vanligt. Vill att han ska resa sig upp ur sängen och säga att det var influensa och allt är bra igen. Jag vill slippa torka bort tårar ur mina ögonvrår. Jag vill slippa torka bort tårar ur hans ögonvrår. Jag vill slippa krama med vetskapen om att jag kan göra det för sista gången. Jag vill inte, jag tillåter inte att han försvinner.

När sköterskorna kommer in genom dörren vill jag bara skrika på dem att låta honom vara. Att de ska ta sina dumma vätskeersättningspåsar och stoppa upp dem någonstans. De kan möjligen få behandla hans lunginflammation, det är allt. Jag vill hälla ut vattenglasen över dem och lyfta upp min lilla morfar i mina armar och bära bort honom från hela idiotin. Jag vill ta med honom till en äng långt borta och så ska vi spela fotboll. Jag skall skälla på honom för att han fuskar, som vanligt, och han skall skälla på mig för att jag skäller på honom, som vanligt. Jag ska köra upp honom till Lidköping och så ska vi gå och klappa alla hästar och leta blåbär där husvagnen brukade stå. Jag ska ta med honom till en Häckenmatch och låta honom träffa alla sina gamla häckenpojkar.

Det är så mycket han måste få göra en gång till och så lite han kommer få göra en gång till.

Jag vill inte vara med om detta. Jag vill inte se min morfar försvinna i en sjukhussäng utan att kunna göra någonting. Jag vill att allt skall vara som förut.

Men mest av allt vill jag bara att han skall sluta lida.