Tussilagos bravader

Det regnar.
Jag varken hör eller ser det, men det finns inte många andra väderlekar att välja på.
Vi pratar om ett äkta spöregn, inget fjuttigt duggregn här inte.
Ett varmt spöregn. Jag vill vara där, i tunna sommarkläder och känna dropparna landa på mig och sakta leta sig fram till min hårbottnen.
En känsla av att ha tusen små myror i mitt hår gör sig påmind,
en ganska mysig känsla trots allt.
Vad är det man säger? Orden retas med mig.
Glädjande och irriterande på samma gång?
Strunt samma. Sånt väder är det, jag tror att du förstår.

Medan jag sitter här och leker med vetskapen att idag är det jag som är vädergud slås jag av en annan tanke.
Jag börjar leka med idéen om att allt jag har gjort i hela mit tliv har varit för att lära mig hur jag ska behandla dig.
Varje ord har varit en träning i hur jag skall handskas med min röst på bästa vis.
Alla misstag är gjorda för att jag skall lära mig att ta tillvara på det jag har.

Jag känner det.
Det regnar och jag älskar dig.