Den jobbiga jäveln
När man går igenom en kris är det inte lätt att hävda sin rätt, att säga "det här behöver jag", "det här vill jag" eller "skulle du kunna laga mat till mig för jag orkar inte?". All ens energi går åt till att faktiskt hålla sig flytande. Många som har gått igenom en stor sorg redogör för att den första tiden var ett slags töcken som karaktäriseras av sömnsvårighet, glömska, koncentrationssvårighet och uppgivenhet.
Många människor är rädda för att störa en människa i sorg. Man tänker att man visar hänsyn, att man ger den sörjande plats. Ironiskt nog talar detta emot vad all forskning säger:
Många människor är rädda för att störa en människa i sorg. Man tänker att man visar hänsyn, att man ger den sörjande plats. Ironiskt nog talar detta emot vad all forskning säger:
En undersökning från USA visar att mer än 98 procent av alla sörjande vill tala om omständligheterna som ledde upp till förlusten. Det tragikomiska är att mer än 95 procent av omgivningen
samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om detta. Sådant beror ofta på att omgivningen inte vill
”göra någon upprörd” eller ”riva upp gamla sår”
En undersökning från USA visar att mer än 98 procent av alla sörjande vill tala om omständligheterna som ledde upp till förlusten. Det tragikomiska är att mer än 95 procent av omgivningen samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om detta. Sådant beror ofta på att omgivningen inte vill ”göra någon upprörd” eller ”riva upp gamla sår”
Den sörjande måste få älta, samtidigt som medmänniskan inte skall vara rädd för att sitta tyst om bara ha sin famn öppen när det behövs.
Jag vet att man kan ifrågasätta mitt val att "tränga mig på" människor i kris, men jag tror att det är det bästa man som medmänniska kan göra. Självklart skall man vara lyhörd för den sörjandes vilja, men man skall INTE förvänta sig att den sörjande själv skall ta kontakt. Kommentarer som "jag finns här om du behöver mig" tror jag absolut fyller en funktion, om man sen också visar att det är så. Man kan inte förvänta sig att någon i djup sorg skall orka ta kontakt med andra människor.
Därför är jag den jobbiga jäveln (eller snarare den som alla andra tror uppfattas som jobbig och påträngande). Jag drar mig från att ringa om det inte är någon som står mig väldigt nära, men jag skickar sms (jag tänker att sms kan man själv välja när och om man vill svara på) och bjuder in mig själv. Jag tar med mig glass, choklad eller mat. Oftast sitter jag bara och lyssnar, ibland sätter jag på en film. Men jag tar mig till den sörjande, jag låter inte h*n ta sig till mig.
Den sörjande måste få älta, samtidigt som medmänniskan inte skall vara rädd för att sitta tyst om bara ha sin famn öppen när det behövs.
Jag vet att man kan ifrågasätta mitt val att "tränga mig på" människor i kris, men jag tror att det är det bästa man som medmänniska kan göra. Självklart skall man vara lyhörd för den sörjandes vilja, men man skall INTE förvänta sig att den sörjande själv skall ta kontakt. Kommentarer som "jag finns här om du behöver mig" tror jag absolut fyller en funktion, om man sen också visar att det är så. Man kan inte förvänta sig att någon i djup sorg skall orka ta kontakt med andra människor.
Därför är jag den jobbiga jäveln (eller snarare den som alla andra tror uppfattas som jobbig och påträngande). Jag drar mig från att ringa om det inte är någon som står mig väldigt nära, men jag skickar sms (jag tänker att sms kan man själv välja när och om man vill svara på) och bjuder in mig själv. Jag tar med mig glass, choklad eller mat. Oftast sitter jag bara och lyssnar, ibland sätter jag på en film. Men jag tar mig till den sörjande, jag låter inte h*n ta sig till mig.
Kommentarer
Trackback
