Dag 7: mina vänner
Här kommer mina närmsta, i den ordningen som jag träffade dem.
Jag och M har känt varandra sen vi var två-tre år. Vi klättrade upp på hundhinder utan att kunna ta oss ner och när vi blev äldre lekte vi att vi var fångade av någon ond människa. Vi bodde på M's övervåning och fick inte gå ner. Vi hade hittat ett par gamla mjölkkannor och dem hissade vi ner med jämna mellanrum för att få mat och vatten. Ibland fick M's lillasyster vara med, då fick hon leka vår sjuka syster och hennes enda uppgift var att ligga i sängen och leka sjuk.
Vi glömde bort varandra ett tag där, men sedan var jag hemma hos henne på nyårsmiddag när jag var tretton och vi hittade en gemensam nämnare. Hästar och åter hästar. Trots att M försökte ta livet av mig den natten (hon tyckte att det var lämpligt att slå en kullebytta på mig i sömnen) så har vi hängt ihop sedan dess. Det har varit ridläger, festivaler, New York, Berlin, randiga strumpbyxor, hallonsoda, arbetsshots och en jävla massa timmar i telefon.
M är min bästis och hon kommer alltid vara det och jag är otroligt glad över att hon äntligen bor i samma stad som jag.
S kom till min klass i sjuan, från Tjön. Hon bodde tillfälligt hemma hos sin mormor och morfar och kände sig nog ganska bortkommen. Jag hade flyttat till stan från landet i trean och hade ganska svårt att komma in i den nya miljön och var rädd att samma sak skulle hända S. Jag tog henne till mig redan första dagen och under de två veckorna som hon bodde hos sin mormor och morfar var hon nog mer hos mig än hos dem.
Vi var så nära under högstadiet att hennes pappa trodde att vi var tillsammans. Vi sov ofta ihop och i skolan var det hon och jag mot världen. Vi tog hål i varandras öron under tråkiga gudstjänster på konfirmationsläger, vi drack oss fulla i skogen bakom skolan. Vi åkte på konfirmationsläger i Frankrike för att skrämma nunnorna, vi åkte på roadtrip i Spanien efter gymnasiet och vi bodde i Alicante ett halvår tillsammans.
Jag och S har ganska lätt för att bli irriterade på varandra, men vi har lärt oss att se när den andre behöver lite andrum. Just nu pluggar hon 50 mil härifrån och det suger väldigt mycket. När vi träffas blir vi båda två ledsna över att det kommer ta så lång tid innan vi ses igen.
När jag var fjorton tyckte jag att det här med pojkar var ganska spännande och när då en pojke visade mig lite uppmärksamhet var jag ganska omgående fast. Vi flörtade en hel del under en lång tid, men så småningom insåg vi båda två att vi var för viktigta för varandra för att vi skulle kasta bort det vi hade på en flört. M (ja, en till) och jag kan oroväckande ofta läsa varandras tankar och han är nog den av mina vänner som jag är mest lik till sättet.
Vi har i omgångar haft problem med att träffas regelbundet, men det är (till skillnad från mina andra vännerrelationer) ingenting som tär på vår relation. Vi är väl vana antar jag. När vi träffas försvinner tiden och vi pratar om konstiga saker som vi båda två har svårt att prata med någon annan om.
M är den som jag har tätast smskontakt med och vi skriver ofta långa mail till varandra. Vi har ett ganska rått förhållande till varandra och har lätt för att gäcka varandra. Det är precis som det skall vara.
På gymnasiet träffade jag en svart och svår tjej som inte alls hade några planer på att släppa in en blond babblande Therese i sitt liv, men ganska snart vann min charm över henne. Vi har dansat ner blommor, skrivit dikter till skoltidningen, gömt oss för läskiga rollspelande män och hängt alldeles för mycket på andra lång.
Vi sörjde café Javas undergång, förbannade lärarna, skrev långa brev till varandra när jag var i Spanien och har tröstat varandra vid olika sorters uppbrott (glass och choklad I say). L och jag är lika envisa och antagligen är det därför som vi så effektivt undviker att bråka.
L har bott i sin lägenhet ganska exakt ett år längre än vad jag har bott i min och på den tiden har hon hunnit göra om den ungefär sjuttio gånger. Köket är nu inne på sin femte färg och alla möbler är utbytta minst en gång. Detta är ganska praktiskt, då jag alltid kan hänvisa till att L är värre, vad det än gäller.
Yes, detta är mina fyra bästa.
(I högstadiet hade jag en kompis, A, som jag sörjer mycket att jag tappade kontakten med men jag är för feg för att höra av mig till honom nu. Han var riktigt bra.)
Jag och M har känt varandra sen vi var två-tre år. Vi klättrade upp på hundhinder utan att kunna ta oss ner och när vi blev äldre lekte vi att vi var fångade av någon ond människa. Vi bodde på M's övervåning och fick inte gå ner. Vi hade hittat ett par gamla mjölkkannor och dem hissade vi ner med jämna mellanrum för att få mat och vatten. Ibland fick M's lillasyster vara med, då fick hon leka vår sjuka syster och hennes enda uppgift var att ligga i sängen och leka sjuk.
Vi glömde bort varandra ett tag där, men sedan var jag hemma hos henne på nyårsmiddag när jag var tretton och vi hittade en gemensam nämnare. Hästar och åter hästar. Trots att M försökte ta livet av mig den natten (hon tyckte att det var lämpligt att slå en kullebytta på mig i sömnen) så har vi hängt ihop sedan dess. Det har varit ridläger, festivaler, New York, Berlin, randiga strumpbyxor, hallonsoda, arbetsshots och en jävla massa timmar i telefon.
M är min bästis och hon kommer alltid vara det och jag är otroligt glad över att hon äntligen bor i samma stad som jag.
S kom till min klass i sjuan, från Tjön. Hon bodde tillfälligt hemma hos sin mormor och morfar och kände sig nog ganska bortkommen. Jag hade flyttat till stan från landet i trean och hade ganska svårt att komma in i den nya miljön och var rädd att samma sak skulle hända S. Jag tog henne till mig redan första dagen och under de två veckorna som hon bodde hos sin mormor och morfar var hon nog mer hos mig än hos dem.
Vi var så nära under högstadiet att hennes pappa trodde att vi var tillsammans. Vi sov ofta ihop och i skolan var det hon och jag mot världen. Vi tog hål i varandras öron under tråkiga gudstjänster på konfirmationsläger, vi drack oss fulla i skogen bakom skolan. Vi åkte på konfirmationsläger i Frankrike för att skrämma nunnorna, vi åkte på roadtrip i Spanien efter gymnasiet och vi bodde i Alicante ett halvår tillsammans.
Jag och S har ganska lätt för att bli irriterade på varandra, men vi har lärt oss att se när den andre behöver lite andrum. Just nu pluggar hon 50 mil härifrån och det suger väldigt mycket. När vi träffas blir vi båda två ledsna över att det kommer ta så lång tid innan vi ses igen.
När jag var fjorton tyckte jag att det här med pojkar var ganska spännande och när då en pojke visade mig lite uppmärksamhet var jag ganska omgående fast. Vi flörtade en hel del under en lång tid, men så småningom insåg vi båda två att vi var för viktigta för varandra för att vi skulle kasta bort det vi hade på en flört. M (ja, en till) och jag kan oroväckande ofta läsa varandras tankar och han är nog den av mina vänner som jag är mest lik till sättet.
Vi har i omgångar haft problem med att träffas regelbundet, men det är (till skillnad från mina andra vännerrelationer) ingenting som tär på vår relation. Vi är väl vana antar jag. När vi träffas försvinner tiden och vi pratar om konstiga saker som vi båda två har svårt att prata med någon annan om.
M är den som jag har tätast smskontakt med och vi skriver ofta långa mail till varandra. Vi har ett ganska rått förhållande till varandra och har lätt för att gäcka varandra. Det är precis som det skall vara.
På gymnasiet träffade jag en svart och svår tjej som inte alls hade några planer på att släppa in en blond babblande Therese i sitt liv, men ganska snart vann min charm över henne. Vi har dansat ner blommor, skrivit dikter till skoltidningen, gömt oss för läskiga rollspelande män och hängt alldeles för mycket på andra lång.
Vi sörjde café Javas undergång, förbannade lärarna, skrev långa brev till varandra när jag var i Spanien och har tröstat varandra vid olika sorters uppbrott (glass och choklad I say). L och jag är lika envisa och antagligen är det därför som vi så effektivt undviker att bråka.
L har bott i sin lägenhet ganska exakt ett år längre än vad jag har bott i min och på den tiden har hon hunnit göra om den ungefär sjuttio gånger. Köket är nu inne på sin femte färg och alla möbler är utbytta minst en gång. Detta är ganska praktiskt, då jag alltid kan hänvisa till att L är värre, vad det än gäller.
Yes, detta är mina fyra bästa.
(I högstadiet hade jag en kompis, A, som jag sörjer mycket att jag tappade kontakten med men jag är för feg för att höra av mig till honom nu. Han var riktigt bra.)
Kommentarer
Trackback
